Nikolaj Nikolajevitj
Nikolaj Nikolajevitj | |
Född | 18 november 1856 (ej angiven kalender, antar juliansk)[1][2][3] Sankt Petersburg |
---|---|
Död | 5 januari 1929[4][3] (72 år) Antibes, Frankrike |
Begravd | St. Michael the Archangel Church |
Medborgare i | Kejsardömet Ryssland |
Utbildad vid | Nikolajs ingenjörsskola |
Sysselsättning | Ingenjör, militär |
Befattning | |
Vicekung | |
Maka | Anastasia av Montenegro (g. 1907–1929)[5] |
Föräldrar | Nikolaj Nikolajevitj[6] Alexandra av Oldenburg |
Släktingar | Peter Nikolajevitj (syskon) |
Utmärkelser | |
Sankt Alexander Nevskij-orden (1856) Sankt Annas orden, första klass (1856) Andreasorden (1856) Ryska vita örnens orden (1856) Sankt Stanislausorden, första klassen (1865) Guldsabel "för tapperhet" (1877) Georgsorden, fjärde klass (1877) Rumänska Stjärnans orden (1878) Sankt Vladimirs orden, tredje klass (1884) Sankt Vladimirs orden, andra klassen (1890) Storkors av Hederslegionen (1896) Sankt Vladimirs orden, första klassen (1896) Georgsorden, tredje klass (1914) Médaille militaire (1915) Georgsorden, andra klass (1915) Storkorsriddare av Italienska kronorden Frälsarens orden Sankt Stefansorden | |
Heraldiskt vapen | |
Redigera Wikidata |
Nikolaj Nikolajevitj, född 6 november (18 november n.s.) 1856 i Sankt Petersburg, död 5 januari 1929 i Antibes, var en rysk storfurste och general. Han var son till storfurst Nikolaj och Alexandra av Oldenburg och sonson till tsar Nikolaj I.
Nikolaj Nikolajevitj deltog som medlem av generalstaben i rysk-turkiska kriget 1877-1878, blev regementschef vid kavalleriet 1884, generalinspektör för kavalleriet 1895, samt president i försvarsrådet, chef för gardena och högste befälhavare i Sankt Petersburgs milititärdistrikt 1905. Nikolaj arbetade energiskt för att höja den ryska arméns krigsberedskap och utnämndes till överbefälhavare för armén vid första världskrigets utbrott 1914. Han vann betydande framgångar mot Österrike-Ungern 1914-1915, men lyckades inte förhindra de stora nederlagen mot tyskarna i Ostpreussen och Polen. Av inrikespolitiska skäl entledigades Nikolajevitj i september 1915 från sitt befäl när Nikolaj II personligen övertog kommandot.[7]
Nikolajevitj utsågs i stället till vicekonung och befälhavare i Kaukasien. Efter tsarens abdikation i samband med februarirevolutionen 1917 blev Nikolaj åter överbefälhavare men avsattes kort därefter och internerades på Krim.
Han frigavs 1918 och tillhörde sen de åttiotal personer som evakuerades på det brittiska fartyget HMS Marlborough från Krim tillsammans med änketsaritsan Maria Fjodorovona i april 1919. Han emigrerade till Italien, varifrån han 1922 flyttade till Frankrike, där han fram till sin död var bosatt på slottet Choigny utanför Paris.[7]
Nikolaj åtnjöt internationellt högt anseende som militär. Han gifte sig 1907 i Jalta på Krim med sin brors svägerska, prinsessan Anastasia av Montenegro (1868-1935). De var barnlösa.
Källor
- ^ unknown value, Nicholas (Russian Grand Duke), The Encyclopædia Britannicа, ”... was born Nov. 6 1856.”.[källa från Wikidata]
- ^ Николай Николаевич, Brockhaus och Efrons encyklopediska lexikon volym 21, ”... родился 6 ноября 1866 г.”.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Darryl Roger Lundy, The Peerage, The Peerage person-ID: p11118.htm#i111175, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Nicholas-Russian-grand-duketopic/Britannica-Online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ The Peerage person-ID: p11118.htm#i111175, läst: 7 augusti 2020.[källa från Wikidata]
- ^ Николай Николаевич, Brockhaus och Efrons encyklopediska lexikon volym 21.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 19. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1148
- Nationalencyklopedin
- Wikimedia Commons har media som rör Nikolaj Nikolajevitj.
|
Media som används på denna webbplats
Icon of simple gray pencil. An icon for Russian Wikipedia RFAR page.
Grand Duke Nicholas Nikolaevich the Younger
(c) Diego Delso, CC BY-SA 4.0
View of Khor Virap, an Armenian monastery and one of the most visited pilgrimage sites in Armenia located in the Ararat plain with Mount Ararat in the background. Khor Virap's notability as a monastery and pilgrimage site is due to the fact that Gregory the Illuminator, religious leader who converted Armenia from paganism to Christianity in 301, becoming the first nation to adopt Christianity as its official religion, was initially imprisoned here for 14 years by King Tiridates III of Armenia. A chapel was initially built in 642 by Nerses III the Builder as a mark of veneration to Saint Gregory. Over the centuries, it was repeatedly rebuilt and the current appearance dates from 1662.
(c) Katepanomegas, CC BY-SA 3.0
The Lesser coat of arms of Their Imperial Highnesses The Grand Princes, the younger sons of the Emperor of Russia, after the 8th december 1856 decree (n°31720 in the 1906 collection of imperial laws).