Niklas Orrenius

Niklas Orrenius
Niklas Orrenius, 2016.
Född22 december 1973[1] (50 år)
Linköpings S:t Lars församling[1], Sverige
Medborgare iSverige[1]
SysselsättningJournalist, författare[2]
Noterbara verk”Här är allt så perfekt”, Modernista, 2008 ”Skotten i Köpenhamn”, Albert Bonniers förlag, 2016
SläktingarJohan Orrenius (syskon)
Utmärkelser
Torgny Segerstedts frihetspenna (2015)[3]
Aaron Isaac-priset (2017)[4]
Arguspriset (2018)
Redigera Wikidata

Niklas Emil Erik Orrenius, född 22 december 1973 i Linköping,[5] är en svensk författare och journalist.

Biografi

Niklas Orrenius växte upp i Motala, där han gick samhällsvetenskaplig linje på Platengymnasiet. Under gymnasietiden var han utbytesstudent i Ohio i USA under ett år. Han började 1997 som reporter på Sydsvenskan och skrev också krönikor i tidningen. Mellan februari 2012 och 1 mars 2013 var han på Expressen och har därefter arbetat på Dagens Nyheter. Han är bosatt i Malmö.[6] Han har gjort sig uppmärksammad för sin mångåriga rapportering om extremiströrelser, inte minst om Sverigedemokraterna och om radikal islamism. Innan han började på Sydsvenskan, hade han arbetat på Östgöta Correspondenten och Värnpliktsnytt. Han har även skrivit utlandsreportage för Svenska Dagbladet och Arbetaren.

Niklas Orrenius har gett ut sammanlagt fem böcker, ofta med extremism, rasism och nationalism i fokus. I april 2010 kom Jag är inte rabiat. Jag äter pizza i vilken han skildrar Sverigedemokraterna och deras ställning i samhället. I september 2016 gavs hans bok Skotten i Köpenhamn. Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser ut. Boken är en kritisk granskning av både islamistisk extremism och antimuslimska hatgrupper. I oktober 2016 meddelades att boken nominerats till Augustpriset, i fackboksklassen.[7]

I januari 2010 tilldelades Niklas Orrenius Olle Stenholms minnespris för etik och debatt.[8] I december 2012 fick han Publicistklubbens pris Guldpennan. 2015 fick han Röda korsets journalistpris tillsammans med fotografen Anders Hansson för reportageserien "Drömmen om Sverige" som publicerats Dagens Nyheter.[9] 2015 tilldelades Niklas Orrenius utmärkelsen Torgny Segerstedts Frihetspenna av Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne[10].

Tillsammans med Olle Lönnaeus nominerades Orrenius 2003 till Stora journalistpriset i klassen "Årets berättare" för reportaget "Kampen om de billiga arbetarna". År 2013 nominerades han åter till Stora journalistpriset för avslöjandet om att svensk polis upprättat ett olagligt register över tusentals romer. Han nominerades även till Guldspaden 2006 för artikelserien "Haram – förbjudet i Guds namn", som han skrev tillsammans med Olle Lönnaeus och Erik Magnusson samt fotografen Hussein el-Alawi. Även 2008 nominerades Niklas Orrenius och Olle Lönnaeus till Guldspaden för artikelserien "Det svenska vapenhyckleriet". Han medverkade i antologin Goda Nyheter 2001 ("Reggaen regerar i Skärblacka"[11]), 2003 ("Sverigedemokraterna i politikens finrum"[12]), 2004 ("Jakten på ett mirakel"[13]) och 2005 ("Sparkad för sina åsikter"[14]). År 2002 skrev han även för den vänsterorienterade tidskriften ETC.

Den 23 november 2016 tilldelades han stora journalistpriset i kategorin Årets Röst med följande motivering: "För att han som outtröttlig reporter och med fulländad stilistik undersöker och dokumenterar vår tids svåraste frågor.".[15]

Niklas Orrenius har i efterhand medgett att hans journalistik om Sverigedemokraterna under 2000-talets första år ibland valde vinklingar som var färgade av hans motvilja mot deras åsikter [16][17][18] - en metod som han senare betecknat som journalistiskt felaktig och missvisande. Han diskuterar detta i Publicistklubbens årsbok 2007 Journalister & extremister under redaktörskap av Anna-Lena Lodenius.[19]

Niklas Orrenius är son till juristerna Hans Orrenius och Ylva Orrenius. Han är bror till sportjournalisten Johan Orrenius och juristen Lisa Orrenius Skau.[20][21][22] Sten Orrenius var kusin till deras far.

Bibliografi

  • 2008 – Här är allt så perfekt, Modernista
  • 2010 – Jag är inte rabiat. Jag äter pizza: en bok om Sverigedemokraterna, Månpocket
  • 2012 – Sverige forever in my heart: reportage om rädsla, tolerans och migration, Natur & Kultur
  • 2014 – Drömmen om Sverige. Flykten från Syrien, Natur & Kultur
  • 2016 – Skotten i Köpenhamn. Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser, Albert Bonniers förlag

Utmärkelser

2018 - Hedeniuspriset, Humanisterna

Källor

  1. ^ [a b c] Sveriges befolkning 2000, Sveriges Släktforskarförbund, 2020, läst: 10 januari 2022.[källa från Wikidata]
  2. ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: pna20211133915, läst: 20 december 2022.[källa från Wikidata]
  3. ^ läs online, torgnysegerstedt.se .[källa från Wikidata]
  4. ^ läs online, www.dn.se .[källa från Wikidata]
  5. ^ Sveriges befolkning 1990, CD-ROM, Version 1.00, Riksarkivet (2011)
  6. ^ Svanell, Adam (30 oktober 2007). ”Artikel söker läsare” (på svenska). svanell.blogg.se. Arkiverad från originalet den 26 september 2008. https://web.archive.org/web/20080926224315/http://svanell.blogg.se/1193779846_en_artikel_som_aldrig.html. Läst 27 juli 2008. 
  7. ^ ”DN.SE” (på svenska). 24 oktober 2016. http://www.dn.se/dnbok/dns-niklas-orrenius-nominerad-till-augustpriset/. Läst 26 oktober 2016. 
  8. ^ ”Niklas Orrenius får Olle Stenholms minnespris”. http://www.sydsvenskan.se/2010-01-18/niklas-orrenius-far-olle-stenholms-minnespris. Läst 31 augusti 2016. 
  9. ^ Röda Korset. ”Tre pristagare när Röda Korsets journalistpris delas ut för tionde året”. Pressmeddelande. Läst 20 april 2015. Arkiverad från originalet den 27 april 2015.
  10. ^ ”Niklas Orrenius får Frihetspennan - DN.SE” (på svenska). 26 oktober 2015. http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/niklas-orrenius-far-frihetspennan/. Läst 31 augusti 2016. 
  11. ^ Orrenius, Niklas (22 juli 2001). ”Reggaen regerar i Skärblacka” (på svenska). Sydsvenskan: s. B01. Läst 29 juli 2008. 
  12. ^ Orrenius, Niklas (15 juni 2003). ”Sverigedemokraterna i politikens finrum” (på svenska). Sydsvenskan: s. A05. https://www.sydsvenskan.se/2003-06-14/sverigedemokraterna-i-politikens-finrum. Läst 29 juli 2008. 
  13. ^ Orrenius, Niklas (1 augusti 2004). ”Sviktande tro på healing” (på svenska). Sydsvenskan: s. A06–A07. Arkiverad från originalet den 5 mars 2008. https://web.archive.org/web/20080305170346/http://sydsvenskan.se/sverige/article74598.ece. Läst 29 juli 2008. 
  14. ^ Orrenius, Niklas (16 oktober 2005). ”Sparkad för sina åsikter” (på svenska). Sydsvenskan: s. A12. Arkiverad från originalet den 26 september 2007. https://web.archive.org/web/20070926224323/http://sydsvenskan.se/sverige/article123330.ece. Läst 29 juli 2008. 
  15. ^ ”Niklas Orrenius”. storajournalistpriset.se. Bonnier AB. https://www.storajournalistpriset.se/bidrag/niklas-orrenius. Läst 24 november 2016. 
  16. ^ ”Rosengård i blickpunkten, palestinske presidenten i Stockholm” (på svenska). Studio Ett. 19 april 2007. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=1318494. Läst 29 juli 2008. 
  17. ^ ”Upprorsvågen 1968, Burma, Sverigedemokrater och falska irakiska passlô” (på svenska). Studio Ett. 2 maj 2008. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=2045659. Läst 29 juli 2008. 
  18. ^ Gudmundson, Per (17 april 2007). ”Publicistklubben förkortas PK” (på svenska). gudmundson.blogspot.com. http://gudmundson.blogspot.com/2007/04/publicistklubben-frkortas-pk.html. Läst 29 juli 2008. 
  19. ^ Lodenius, Anna-Lena (13 april 2007). ”Dags att behandla sd som ett vanligt parti?” (på svenska). annalenalodenius.blogspot.com. http://annalenalodenius.blogspot.com/2007/04/dags-att-behandla-sd-som-ett-vanligt.html. Läst 29 juli 2008. 
  20. ^ Många bollar och svåra mål Arkiverad 5 augusti 2017 hämtat från the Wayback Machine. corren.se
  21. ^ Orrenius hyllar uppväxten i Motala corren.se
  22. ^ ”Jag får inte svara på frågor om registret”. Polistidningen. 12 november 2013. http://polistidningen.se/2013/11/jag-far-inte-svara-pa-fragor-om-registret/. 

Externa länkar

Auktoritetsdata

Media som används på denna webbplats

Niklas Orrenius 2016-11-01 004.jpg
Författare/Upphovsman: Magnus Bergström, Licens: CC BY 3.0
Den svenska journalisten Niklas Orrenius.