Nicolas Hulot

Nicolas Hulot
Född30 april 1955[1][2][3] (69 år)
Lille[4], Frankrike
Medborgare iFrankrike
Utbildad vidLycée Saint-Jean-de-Passy
Université Pierre-et-Marie-Curie
Lycée Fénelon
Sasserno[5]
SysselsättningJournalist, politiker, upptäcktsresande, radioprogramledare, TV-producent[6], miljöaktivist, författare, fotograf, TV-programledare, ekolog[6]
Befattning
Frankrikes miljöminister (2017–2018)[7]
ArbetsgivareTF1
Politiskt parti
partilös
Utmärkelser
Riddare av Hederslegionen (1997)[8]
Officer av Nationalförtjänstorden (2000)[9]
Grande Médaille d'Or des Explorations (2003)
Prix Lyssenko (2010)[10]
Kommendör av Hederslegionen (2015)[11]
Officer av Grimaldiorden
Riddare av Arts et Lettres-orden
Prix Roland Dorgelès
Redigera Wikidata

Nicolas Hulot, född 30 april 1955 i Lille, är en fransk fotograf, journalist, radio- och TV-programledare, miljöaktivist och politiker. Han är mest känd för sina naturprogram på TV.[12] Från maj 2017 till augusti 2018 var han miljöminister i Édouard Philippes regering under president Emmanuel Macron.[13]

Biografi

I början av 1970-talet hoppade Nicolas Hulot av sina medicinstudier och tog flera småjobb[14] innan han anställdes som fotograf vid Sipa Press 1975.[15] Från 1978 till 1987 ledde han olika program på radiostationen France Inter.[16]

Det stora genombrottet fick han på TV med Ushuaïa,[15] ett program som startade 1987 och handlade i början om extremsporter men som över åren präglades mer och mer av ekologiska hänsyn. Hulot reste jorden runt för att upptäcka och filma i HD världens mest ovanliga ställen. Programmet uppmärksammades även för hans sätt att iscensätta sig själv: han sprang, dök, klättrade, flög med skärm... Ushuaïa följdes 1995 av Opération Okavango och 1998 av Ushuaïa nature som sändes till 2012.[17]

Hulots miljöengagemang ledde till att han 1990 grundade stiftelsen "Ushuaïa" som senare bytte namn till stiftelsen "Nicolas-Hulot för natur och människa".[16] Inför presidentvalet 2007 presenterade han en "miljöpakt" som skrevs under av fem kandidater, bland andra favoriterna Nicolas Sarkozy och Ségolène Royal. År 2012 besegrades han av Eva Joly i det ekologiska primärvalet.[18] Tre år senare var han en av huvudarrangörerna av klimatkonferensen COP21 i Paris.[19]

Hulot erbjöds miljöministerposten av presidenten Jacques Chirac 2002, av presidenten Sarkozy 2007 och av presidenten François Hollande 2016. Till sist tackade han ja till presidenten Emmanuel Macron 2017.[20] Den 28 augusti 2018 sade Hulot upp sig som miljöminister under en direktsänd radiointervju på Radio France. Detta efter en längre tids meningsskiljaktigheter med president Macron, som Hulot menar inte gjort tillräckligt för att Frankrike ska kunna nå målen inom Parisavtalet om att minska den globala uppvärmningen.[13][21]

Han har länge varit en av Frankrikes mest omtyckta personer[22] och 2005 kom han på sextionde plats på listan över de största fransmännen genom tiderna.

Referenser

Noter

  1. ^ Internet Movie Database, läst: 17 oktober 2015.[källa från Wikidata]
  2. ^ SNAC, Nicolas Hulot, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ GeneaStar, Nicolas Hulot.[källa från Wikidata]
  4. ^ Who's Who in France.[källa från Wikidata]
  5. ^ läs online, www.sasserno.com .[källa från Wikidata]
  6. ^ [a b] Tjeckiska nationalbibliotekets databas, läst: 16 december 2022.[källa från Wikidata]
  7. ^ Décret du 4 septembre 2018 relatif à la composition du Gouvernement, Journal officiel de la République française (på franska), 204, 5 september 2018, HRUX1823750D, läst: 5 september 2018.[källa från Wikidata]
  8. ^ PREX9700499D.[källa från Wikidata]
  9. ^ 264, 15 november 2000, s. 18015, PREX0004475D.[källa från Wikidata]
  10. ^ läs online, www.clubdelhorloge.fr .[källa från Wikidata]
  11. ^ 161, 14 juli 2015, s. 11970, PREX1515541D.[källa från Wikidata]
  12. ^ Han kan bli valets joker. Aftonbladet.
  13. ^ [a b] ”Macron anklagas: ’Går de rikas ärenden’”. Svenska Dagbladet. Läst 1 september 2018.
  14. ^ Découvrez les diplômes des ministres du gouvernement Édouard Philippe. Le Figaro étudiant. (franska)
  15. ^ [a b] Gouvernement : Nicolas Hulot, de l'animateur-explorateur au ministre de l'Ecologie. Le Parisien. (franska)
  16. ^ [a b] Nicolas Hulot - Biographie. France Inter. (franska)
  17. ^ Fin de l'aventure "Ushuaïa" pour Nicolas Hulot sur TF1. L'Express. (franska)
  18. ^ Hulot, les raisons d’un échec Arkiverad 4 oktober 2015 hämtat från the Wayback Machine.. Le Journal du Dimanche. (franska)
  19. ^ COP21: the tipping point for global warming?. The Irish Times. (engelska)
  20. ^ Gouvernement : avant Emmanuel Macron, Nicolas Hulot avait dit non à trois présidents. Le Parisien. (franska)
  21. ^ ”Ministerns avhopp en varningsklocka för både Frankrike och EU”. SVT. Läst 1 september 2018.
  22. ^ Top 50 : le retour de Nicolas Hulot. Le Journal du Dimanche. (franska)

Externa länkar


Auktoritetsdata

Media som används på denna webbplats

Arbcom ru editing.svg
Icon of simple gray pencil. An icon for Russian Wikipedia RFAR page.
Nicolas Hulot 2015 (cropped).jpg
Författare/Upphovsman: COP PARIS, Licens: CC0
Nicolas Hulot dans les espaces Générations climat