Neil Bartlett

Neil Bartlett
Född15 september 1932
Newcastle upon Tyne
Död5 augusti 2008 (75 år)
Walnut Creek, USA
Medborgare iStorbritannien
Utbildad vidDurhams universitet
Newcastle University
SysselsättningKemist, universitetslärare
ArbetsgivarePrinceton University
University of British Columbia
University of California, Berkeley
Noterbara verkÄdelgasförening
Utmärkelser
Corday-Morgan Prize (1962)
Elliott Cresson-medaljen (1968)[1]
American Chemical Society Award för oorganisk kemi (1970)[2]
Welch's kemipris (1976)
William H. Nichols Medal Award (1983)[3]
Linus Pauling Award (1989)[4]
Davymedaljen (2002)[5]
Fellow of the American Academy of Arts and Sciences
Fellow of the Royal Society
Redigera Wikidata

Neil Bartlett, född 15 september 1932 i Newcastle upon Tyne, England,[6] död 5 augusti 2008 i Walnut Creek, Kalifornien, var en professor emeritus i kemi vid University of California, Berkeley, som blev känd för att vara den första personen i historien som lyckats framställa en ädelgasförening (xenonhexafluorplatinat). Han tilldelades Davymedaljen 2002.

Biografi

Bartletts intresse för kemi kan dateras tillbaka till ett experiment vid Heaton Grammar School när han bara var elva år gammal framställde "vackra, välformade" kristaller genom reaktion av vattenhaltig ammoniak med kopparsulfat.[7] Han utforskade kemi genom att bygga ett provisoriskt laboratorium i sina föräldrars hem med kemikalier och glas som han köpte i en lokal butik. Han studerade sedan vid King's College, University of Durham (som senare blev Newcastle University[8]) i England där han tog en kandidatexamen 1954 och därefter doktorsexamen 1958.[9]

År 2000 blev han naturaliserad medborgare i USA.[6] Han avled 2008 av ett brustet aortaaneurysm[10] och bodde med sin hustru Christina Bartlett fram till sin död. De fick fyra barn.[10]

Karriär och vetenskapligt arbete

År 1958 började Bartletts karriär när han utsågs till föreläsare i kemi vid University of British Columbia i Vancouver i Kanada där han slutligen skulle nå rang som full professor.[9] Under sin tid vid universitetet gjorde han sin upptäckt av att ädelgaser verkligen var tillräckligt reaktiva för att bilda bindningar. Han stannade där fram till 1966, då han flyttade till Princeton University som professor i kemi och medlem av forskningspersonalen vid Bell Laboratories. Han fortsatte 1969 till kemiavdelningen vid University of California, Berkeley där han verkade som professor i kemi fram till sin pension 1993. Han hade också en personlig forskartjänst vid Lawrence Berkeley National Laboratory från 1969 till 1999.

Bartletts huvudsakliga specialitet var fluorets kemi och föreningar som innehåller fluor. År 1962 framställde Bartlett den första ädelgasföreningen, xenonhexafluorplatinat,[11][12] Xe+[PtF6]−. Detta motsade etablerade modeller av valensens natur, eftersom man trodde att alla ädelgaser var helt inerta mot kemisk kombination. Han producerade och reproducerade därefter flera andra fluorider av xenon som XeF2, Xenon XeF4 och XeF6.[13] Genom att utnyttja lösningsmedlet och de grundläggande egenskaperna hos XeF6 kunde han förbereda den första femvalenta guldföreningen, Xe2F11+AuF6−. [14]

Utmärkelser och hedersbetygelser

  • Corday-Morgan Prize, 1962
  • Elliott Cresson-medaljen, 1968[1]
  • American Chemical Society Award för oorganisk kemi, 1970[2]
  • Welch's kemipris, 1976
  • William H. Nichols Medal Award, 1983[3]
  • Linus Pauling Award, 1989[4]
  • Davymedaljen, 2002[5]
  • Fellow of the American Academy of Arts and Sciences
  • Fellow of the Royal Society

Denna lista hämtas från Wikidata. Informationen kan ändras där.

År 2006 utsågs hans forskning om reaktiviteten hos ädelgaser gemensamt av American Chemical Society och Canadian Society for Chemistry (CSC) som ett internationellt historiskt kemiskt landmärke vid University of British Columbia som ett erkännande av dess betydelse, "grundläggande för den vetenskapliga förståelsen av den kemiska bindningen."[6] Bartlett nominerades till Nobelpriset i kemi varje år mellan 1963 och 1966 men tilldelades aldrig priset.[15]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Neil Bartlett (chemist), 25 december 2021.

Noter

  1. ^ [a b] läs online, www.fi.edu.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] läs online, www.acs.org.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] läs online, www.newyorkacs.org.[källa från Wikidata]
  4. ^ [a b] läs online, acspss.org.[källa från Wikidata]
  5. ^ [a b] Award winners : Davy Medal (på engelska), läs online, läst: 30 december 2018.[källa från Wikidata]
  6. ^ [a b c] ”Neil Bartlett and the Reactive Noble Gases”. Neil Bartlett and the Reactive Noble Gases. American Chemical Society. http://portal.acs.org/portal/PublicWebSite/education/whatischemistry/landmarks/bartlettnoblegases/index.htm. 
  7. ^ Jolly, William L.. ”Neil Bartlett, In Memoriam”. Neil Bartlett, In Memoriam. http://senate.universityofcalifornia.edu/inmemoriam/neilbartlett.html.  Arkiverad 17 juli 2013 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 17 juli 2013. https://web.archive.org/web/20130717174625/http://senate.universityofcalifornia.edu/inmemoriam/neilbartlett.html. Läst 20 maj 2022. 
  8. ^ ”Universities of Durham and Newcastle upon Tyne Act 1963”. Universities of Durham and Newcastle upon Tyne Act 1963. Newcastle University. http://www.ncl.ac.uk/regulations/docs/statutes.pdf.  Arkiverad 5 juli 2010 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 5 juli 2010. https://web.archive.org/web/20100705075412/http://www.ncl.ac.uk/regulations/docs/statutes.pdf. Läst 20 maj 2022. 
  9. ^ [a b] Henderson, Project Editor, Andrea Kovacs (2009). American Men & Women of Science – 26th Edition. Farmington Hills, MI: Gale. sid. 397. ISBN 978-1-4144-3301-1 
  10. ^ [a b] Barnes, Michael (8 December 2008). ”Neil Bartlett, emeritus professor of chemistry, dies at 75”. Neil Bartlett, emeritus professor of chemistry, dies at 75. UC Berkeley News. http://www.berkeley.edu/news/media/releases/2008/08/12_bartlett.shtml. 
  11. ^ Bartlett, Neil (1962). ”Xenon hexafluoroplatinate(V) Xe+[PtF6]−”. Proceedings of the Chemical Society 1962 (6): sid. 218. doi:10.1039/PS9620000197. 
  12. ^ Hargittai, Istvan (2009). ”Neil Bartlett and the first noble-gas compound”. Structural Chemistry 20 (December): sid. 953–959. doi:10.1007/s11224-009-9526-9. https://link.springer.com/content/pdf/10.1007%2Fs11224-009-9526-9.pdf. Läst 27 augusti 2018. 
  13. ^ Bartlett, Neil (2000). Forty Years of Fluorine Chemistry: King's College, Newcastle, The University of British Columbia, Princeton University, and The University of California at Berkeley.. University of Manchester Institute of Science and Technology 
  14. ^ Banks, R. E. (2000). Fluorine Chemistry at the Millennium: Fascinated by Fluorine. Elsevier Science. sid. 60. ISBN 978-0-08-043405-6 
  15. ^ https://old.nobelprize.org/nomination/archive/show_people.php?id=13013 Arkiverad 15 april 2022 hämtat från the Wayback Machine. Nobel Prize nomination database

Vidare läsning

Externa länkar

Auktoritetsdata

Media som används på denna webbplats

Arbcom ru editing.svg
Icon of simple gray pencil. An icon for Russian Wikipedia RFAR page.