Nationella fronten (Iran)
| Nationella fronten جیهه ملی ایران Jebhe-ye Melli-ye Irān | |
 Mohammad Mosaddegh | |
| Förkortning | NF |
|---|---|
| Land |  Kejsardömet Iran I.R. Iran |
| Partiledare | Mohammad Mosaddegh (1949–1953), Allahyar Saleh (1960–1965),[1] [splittrat i olika fraktioner], Karim Sanjabi (1977-1988), Adib Bromand (1994–2017), Seyed Hosein Mousavian (2017–) |
| Grundat | 23 november 1949 |
| Grundare | Mohammad Mosaddegh |
| Huvudkontor | Teheran |
| Politisk ideologi | Konstitutionalism Liberalism Nationalism Socialdemokrati Sekularism Historiskt: Socialism Paniranism Politisk islam Idag: Republikanism |
| Politisk position | politisk mitt[2][3] |
| Kvinnoförbund | Sāzemān-e Zanān-e Jebhe-ye Melli-ye Irān[4] |
| Partitidning(ar) | Nashrie-ye Jebhe-ye Melli-ye Irān |
| Webbplats | |
| jebhemeliiran | |
| Iran politik Politiska partier Val | |
Nationella fronten (persiska: جبهه ملی Jebhe-ye Melli) är en politisk oppositionsorganisation i Iran, grundad av politikern Mohammad Mosaddegh 1949. Organisationen, som i praktiken fungerat både som en politisk koalition eller valallians och främst sedan 1994 som ett (förbjudet) politiskt parti, är den äldsta demokratiska grupperingen som verkar i landet. Nationella fronten innehade regeringsmakten i Iran 1951-1953 och fick mandat i landets parlament 1961 under shahen Mohammad Reza Pahlavi, men den har inte lyckats återvinna den framskjutna roll i iransk politik som den hade under Mosaddegh omkring 1950.[5]
Grundande
Nationella fronten bildades den 12 november 1949 av den nationalistiska och sekulära politikern Mohammad Mosaddegh i syfte att mobilisera en politisk kampanj för ett nationellt förstatligande av den iranska oljeindustrin. Organisationen motsatte sig det Brittiska imperiets dominans och kontroll över Irans naturresurser och relaterade intäkter. Vid tidpunkten ägdes landets oljetillgångar av Anglo-Persian Oil Company, vars föregångare köpt petroleumkoncessionen av den brittiske affärsmannen William Knox D'Arcy.[6]
Nationella fronten utgjorde inledningsvis en paraplyorganisation för ett brett spektrum av nationalistiska, liberala, demokratiska, socialistiska strömningar och omfattade både sekulära och religiösa fraktioner. Organisationen hade också stöd av den mäktiga Sammanslutningen för köpmän och hantverkare i Teherans stora basar.
De tre största partierna som ingick i Nationella fronten åren 1950-1953 var det liberalnationalistiska Hezb-e Irān (Iranpartiet), det socialistiska Hezb-e Zahmatkeshān-e Mellat-e Irān (Den iranska nationens proletariatparti) och det religiösa Majma'-e mojāhedin-e eslām (Islams krigares förbund). Bland organisationens framstående medlemmar räknades f.d. inrikesministern Allahyar Saleh, f.d. parlamentsledamoten Mozaffar Baghai, den Sorbonneutbildade juristen Karim Sanjabi, universitetsprofessorn Gholam Hosein Sadighi, mariningenjören Ahmad Zirakzadeh, kemiläraren och socialisten Khalil Maleki och mullan Abolqasem Kashani.[7]
I regeringsställning
Den 28 april 1951 valdes Mosaddegh till premiärminister av landets parlament och Nationella fronten bildade regering. Den 1 maj samma år nationaliserade Mosaddegh Irans oljeindustri med shahen Mohammad Reza Pahlavis godkännande och upphävde Anglo-Persian Oil Companys petroleumkoncession, vilket gjorde honom omåttligt populär i Iran. Storbritannien svarade med att införa storskaliga ekonomiska sanktioner mot Iran och skickade sina örlogsflotta till Persiska viken för att hindra andra länder från att köpa iransk olja.
Iran förlorade i princip helt och hållet sina oljeinkomster, vilket skapade ekonomisk kris i landet. Missnöjet växte med Mosaddeghs politik och splittring uppstod mellan olika fraktioner inom Nationella fronten.
År 1953 störtades Mosaddegh i en statskupp som initierats av Storbritanniens premiärminister Winston Churchill i samarbete med CIA. "Operation Ajax", som kupplanen kallades av CIA, misslyckades men den satte igång ett skeende som kort därefter ledde till att iranska konservativa nationalister, rojalister och religiösa ledare (däribland Abolqasem Kashani) avsatte Mosaddeghs regering.[8]
Statskuppen ledde till att Mosaddegh sattes i husarrest och att Nationella fronten förbjöds att verka i Iran.
Efter statskuppen 1953
.jpg)
Organisationens medlemmar försökte återuppliva organisationen åren 1960, 1965 och 1977, men de ledande fraktionerna hade svårt att enas om partiets politiska innehåll. De muslimska medlemmarna hade lämnat partiet före statskuppen 1953. De ansåg att Mosaddegh var alltför inställsam gentemot det marxist-leninistiskt Tudehpartiet. Efter 1953 och under hela 1960-talet pågick stridigheter inom organisationen mellan liberaldemokrater, nationalister och socialdemokrater.[9]
1961 mildrades det politiska klimatet i landet när demokratikämpen Ali Amini, som suttit i Mosaddeghs regering, valdes till premiärminister. Flera medlemmar av Nationella fronten, däribland Allahyar Saleh, invaldes i parlamentet. Saleh var en av frontens grundare och tjänstgjorde som Irans ambassadör i USA under Mosaddeghs regeringstid. Statsvetaren Shapur Bakhtiar, en annan av organisationens frontfigurer tillträdde den 6 januari 1979 som Mohammad Reza Pahlavis siste premiärminister. Bakhtiar fick bara stöd av frontens liberaldemokratiska falang vilket ledde till att han uteslöts ur Nationella fronten.[10] Gholam Hosein Sadighi, en annan liberal ledarfigur krävde förgäves att shahen skulle stanna i landet och med kraft upprätthålla ordningen. Att Nationella fronten inte ställde sig bakom Bakhtiar är en viktig orsak till att iranska liberaldemokrater inte kunde bjuda kraftfullt motstånd mot islamisterna med Ruhollah Khomeini i spetsen och att revolutionen blev ett faktum.[11]
Under den Islamiska republiken
.jpg)
Nationella fronten deltog i den iranska revolutionen och organisationens ledare, däribland juridikprofessorn Karim Sanjabi och aktivisten Dariush Foruhar, stödde inrättandet av en islamisk republik i Iran den 1 april 1979.[2] Nationella fronten motsatte sig dock islamiseringen av det iranska samhället efter revolutionen och organiserade demonstrationer 1981 i Teheran mot införandet av qesās (blodshämnd) som är en central princip i islamisk strafflag. Den 15 juni 1981 förbjöds organisationen i Iran men den fortsätter att verka inofficiellt i landet trots att den står under konstant övervakning av myndigheterna.[5]
Läkaren Seyed Hosein Mousavian efterträdde Adib Bromand som Nationella frontens partiledare 2017.
Referenser
- ^ Wilber, Donald Newton (1981). Iran, Past and Present: From Monarchy to Islamic Republic. Princeton: Princeton University Press. sid. 233
- ^ [a b] Zabir, Sepehr (2012). Iran Since the Revolution. Taylor & Francis. sid. 29
- ^ Gheissari, Ali (2010). Iranian Intellectuals in the Twentieth Century. University of Texas Press. sid. 64
- ^ ”Mo'arefi-ye a'zā (Presentation av medlemmar)” (på persiska). jebhemeliiran.org. Jebhe-ye Melli-ye Irān. http://jebhemeliiran.org/?cat=26.
- ^ [a b] Kazemzadeh, Masoud. "Opposition Groups". Iran Today: An Encyclopedia of Life in the Islamic Republic. Vol. 1. Greenwood Press. sid. 363–364
- ^ Kinzer, Stephen (2003). All the Shah's Men: An American Coup and the Roots of Middle East Terror. John Wiley and Sons. sid. 33
- ^ Hiro, Dilip (2003). The Essential Middle East: A Comprehensive Guide. London: MacMillan
- ^ Bayandor, Darioush (november 2019). ”Don’t Just Blame Washington for the 1953 Iran Coup”. Foreign Policy. FP Group. https://foreignpolicy.com/2019/11/21/dont-blame-washington-1953-iran-coup-mosaddeq/. ”Declassified evidence shows that Iranians, including clerics, played a significant role in the events of Aug. 19, 1953—and that after an earlier failed coup attempt, the CIA was left in the dark.”
- ^ Chehabi, Houchang E. (1990). Iranian Politics and Religious Modernism: The Liberation Movement of Iran Under the Shah and Khomeini. I.B.Tauris. sid. 128
- ^ Brotons, Jean-Charles (2010). U.S. Officials and the Fall of the Shah: Some Safe Contraction Interpretations. Plymouth: Lexington Books. sid. 66
- ^ Tajeddini, Ahmad (november 2018). ”The Mossadegh Legacy: Restructuring the National Front of Iran”. Kayhan Life. Kayhan, London. https://kayhanlife.com/news/kayhan/the-mossadegh-legacy-restructuring-the-national-front-of-iran/.
Media som används på denna webbplats
Flag of Iran. The tricolor flag was introduced in 1906, but after the Islamic Revolution of 1979 the Arabic words 'Allahu akbar' ('God is great'), written in the Kufic script of the Qur'an and repeated 22 times, were added to the red and green strips where they border the white central strip and in the middle is the emblem of Iran (which is a stylized Persian alphabet of the Arabic word Allah ("God")).
The official ISIRI standard (translation at FotW) gives two slightly different methods of construction for the flag: a compass-and-straightedge construction used for File:Flag of Iran (official).svg, and a "simplified" construction sheet with rational numbers used for this file.
.svg){kind=link}
Författare/Upphovsman: Hosseinronaghi, Licens: CC BY-SA 4.0
سید حسین موسویان (جبهه ملی)
وزرای کابینه دکتر محمد مصدق
Mohammad Mosaddeq (1882 - 1967), Iranian Prime Minister. Mohammad Mosaddeq (1882-1967), Iranian Prime Minister
Imperial Coat of Arms of Iran under the Pahlavi Dynasty, used from 1925 to 1979. The shield is composed of the Lion and the Sun symbol in first quarter , in the second quarter the Faravahar representing Zoroastrianism, in the third quarter the curved blade of a Imam Ali "Zulfiqar" sword representing Shia Islam, and the Simurgh in the fourth quarter. Overall in the center is a circle depicting Mount Damavand with a rising sun, the symbol of the Pahlavi dynasty. The shield is crowned by the Pahlavi crown and surrounded by the chain of the Order of Pahlavi. Two lions rampant regardant, holding scimitars supports the coat of arms on either side. Under the whole device is the motto: "Mara dad farmud va Khod Davar Ast" ("Justice He bids me do, as He will judge me" or, alternatively, "He gave me power to command, and He is the judge"). Some of the colours were changed in 1971.
Författare/Upphovsman: Morteza Ghassemieh, Licens: CC BY-SA 4.0
Tehran National Front Congress 1962