Nasal konsonant

Nasaler är samlingsnamnet på konsonanter som produceras genom att vägen till näshålan öppnas. Nasaler är av naturen nästan alltid tonande, men det finns språk där tonlösa nasaler såsom [m̥], [n̥] och [ŋ̊] etc. förekommer. Nasaler är relativt klangrika och kan därför ibland fungera som stavelsekärnor^[1], bland annat i japanskan.

Nasaler i svenskan

I svenskan används allmänt tre nasaler; [m], [n] och [ŋ]:

• bilabial: [m]. Såsom m:et i "min pappa".
• alveolar: [n]. Såsom n:et i "nål".
• velar: [ŋ]. Såsom n:et i "min katt".

Men genom koartikulation uppstår åtminstone ett par till, varav den retroflexa bara används i rikssvenskan och de flesta svenska dialekter med tungspets-r (finlandssvenskan undantagen):

• retroflex: [ɳ]. Såsom n:et i "en sked".
• labiodental: [ɱ]. Såsom n:et i "en fisk", eller m:et i "emfas" och "komfort".
• palatal: [ɲ] Såsom n:et i "min kjol". Denna nasal är ovanlig i rikssvenskan.

Se även

• Internationella fonetiska alfabetet

Referenser

Vidare läsning

• Engstrand, Olle (2004). Fonetikens grunder. Lund: Studentlitteratur