Närförläggningsutredningen

Närförläggningsutredningen var en statlig utredning om kärnkraft i Sverige tillsatt av Krister Wickman i mars 1970, som en uppföljning av den svenska linjen kring kärnkraftsfrågan i Sverige. Dess betänkande[1] avgavs 1974.

Bakgrunden var att Stockholms Elverk i juli 1968 sökt tillstånd för ett bergförlagt kärnkraftvärmeverk vid Ropsten i Stockholm som skulle leverera både värme och el.[a]

Utredningen skulle ta fram underlag för myndigheternas ställningstaganden till tillståndsärenden kring kärnkraft av detta slag, så att de stora mängderna spillvärme skulle kunna utnyttjas för uppvärmningsändamål.[2] Utredningen var i princip positiv till närförläggning, men menade att utpräglad närförläggning skulle undvikas till dess ytterligare erfarenhet vunnits. Underlag och tillståndsgivning för och bygget av Barsebäcks kärnkraftverk hade drivits under utredningens gång med baktanke på fjärrvärmeförsörjning till Öresundsregionen. Kraftindustrin var obenägen att avstå elproduktion för fjärrvärme, och de olika typer av värmetransport som utreddes avfärdades som mindre ekonomiskt bärkraftiga och det färdiga bygget blev en ren kondensanläggning.

Ett exempel på den typ av anläggning som diskuterades i utredningen är de planer som blev kända 1973 för ett kärnkraftsvärmeverk vid Dalarö i Haninge kommun. Detta ledde omedelbart till opposition från kommuninvånare[3] och bildandet av en lokalavdelning av Folkkampanjen mot kärnkraft som var aktiv både före och efter folkomröstningen om kärnkraft 1980.[4]

När betänkandet kom 1974 var det politiska läget för kärnenergin ett annat än då utredningen tillsattes drygt fyra år tidigare och några ytterligare närförläggningar blev aldrig aktuella.

Se även

Anmärkningar

  1. ^ Då kärnkraftverk i allmänhet producerar ånga med en inloppstemperatur till turbinen på knappt 300 °C ger detta vid kondensdrift, där ångan i turbinen får expandera till en temperatur på cirka 30 °C, en verkningsgrad med avseende på elproduktion på omkring 30%, där resterande cirka 70% av energin blir spillvärme med låg temperatur. Om ångan från turbinen istället leds bort tidigare i processen efter att endast ha fått expandera till en temperatur på cirka 100 °C så minskar verkningsgraden i turbinen till cirka 20–25%, men resterande drygt 75% blir värme som är användbar för till exempel fjärrvärme. Detta förutsätter dock att detta fjärrvärmebehov existerar samt finns i någorlunda närhet av kraftverket, då kostnaderna för att bygga stora och långa fjärrvärmeledningar är betydande.

Noter och referenser

  1. ^ SOU 1974:56 Närförläggning av kärnkraftverk. Statens offentliga utredningar. Stockholm: Industridepartementet. 1974. ISBN 9789138015797. https://weburn.kb.se/metadata/404/SOU_153404.htm. Läst 27 november 2013. 
  2. ^ Underground reactors Arkiverad 8 augusti 2008 hämtat från the Wayback Machine., European Nuclear Society (2007).
  3. ^ ”Chock för skärgårdsby: Protester i Dalarö mot kärnkraftverk”. Dagens Nyheter. 10 mars 1973. https://arkivet.dn.se/tidning/1973-03-10/67. 
  4. ^ Ingela Gånedahl (1 april 1981). ”Folkkampanjen i Haninge: Viktigare nu än någonsin att kämpa mot kärnkraftssamhället”. Dagens Nyheter. https://arkivet.dn.se/tidning/1981-04-01/89/58.