Muspilli

Muspilli skrevs med osäker hand på tomma ytor i en prakthandskrift. Fläckarna orsakades av misslyckade försök på 1800‐talet att öka läsbarheten med kemikalier.

Dikten Muspilli är ett av de äldsta fornhögtyska språkminnesmärkena. Den nedskrevs på 800‑talet. Dikten är en stavrimad skildring av själens öde efter döden,[1] världens undergång och den yttersta domen. Den finns bevarad i fragment (inledning och avslutning saknas) i klostret Sankt Emmeran i Regensburg.[2]

Den stavrimmade formen är äldre än kristendomens införande i norra europa; forskare har diskuterat i vilken mån diktens formellt kristna innehåll också innehåller återspeglingar av förkristen världsuppfattning och diktning.

Struktur

Den bevarade delen av Muspilli består av 103 långrader; en långrad är ett par av stavrimmade kortrader.[3] Indelningen i rader finns givetvis inte i det oskickligt skrivna originalet, utan har utförts av utgivare. Innehållet kan sammanfattas sålunda:[3]

Del I: Den enskilda själens öde
1–5Änglars och djävlars kamp om själen
6–10Om det hotande helvetet
11–17Om den hägrande himmelen
18–30Förmaning och helvetesvarning
Del II: Världsalltets öde och yttersta domen
31–36Budet om domen
37–62Elie kamp med Antikrist och världsbranden
37–47Enligt de ”världsligt rättskunniga” segrar Elias
48–62Enligt ”gudsmännen” såras Elias och hans blod tänder världsbranden
63–72Varning mot ocker och domares besticklighet
73–103Yttersta domen

Raderna 37–62 har urskiljts som en ursprungligen självständig dikt (”Muspilli II”)[4][3] på formella och innehållsliga grunder.[3] Avsnittet skildrar ett envig mellan mytologiserade gestalter och en Ragnaraksliknande världsundergång.

Text‐ och utgivningshistoria

Dikten återfinns blott i en handskrift. En oskolad hand har skrivit dikten på tomma sidor och i marginalerna i en latinskspråkig handskrift med religiöst innehåll.[5][6] Handskriften har givits som gåva till Karl den stores sonson, Ludvig den tyske.[5][6] Muspilli har lagts till i handskriften i andra hälften av 800‑talet.[6] Hypotesen att Ludvig själv förde pennan har framkastats.[7][8] Början och slutet fattas, kanske på grund av att handskriften bundits om.[6]

I likhet med många andra verk som vi uppfattar som omistligt forntida och medeltida kulturarv (Nibelungenlied, Rökstenen) låg Muspilli obemärkt i århundraden fram till nyare tiders romantiska forntidsintressse. År 1832 utgavs dikten av Johann Andreas Schmeller.[5] Han valde namnet Muspilli efter ett gåtfullt ord i texten, som har motsvarigheter i fornnordisk litteratur – i poetiska eddan och i Snorraeddan – i formen Múspell.[9]

Den utgavs ånyo av Paul Piper i Zeitschrift für deutsche Philologie (band 15 och 70) och 1894 av Gotthold Bötticher,[10] som också översatte texten.

Tolkningar

Den förste utgivarens titelval betingades uppenbarligen av en romantisk strävan att knyta verket till den germanska forntiden. Äldre forskning såg i diktens skildring av Elie och Antikrists envig och av världsbranden hednisk‑germanska drag besläktade med nordisk mytologi, särskilt kosmologin i den nordiska mytologins huvudkälla Valans spådom.[11] Nutida konsensus är att Muspilli återger kyrkliga föreställningar i germansk framställningsform.[12]

Källor

Referenser

  1. ^ Wolfgang Mohr, ”Über das Muspilli” i Wolfgang Mohr och Walter Haug, Zweimal Muspilli. Tübingen 1977. Sidan 6.
  2. ^ Store norske leksikon, Muspilli
  3. ^ [a b c d] Dieter Kartschoke, Altdeutsche Bibeldichtung. Stuttgart 1975. Sidan 27.
  4. ^ Wolfgang Mohr, ”Über das Muspilli” i Wolfgang Mohr och Walter Haug, Zweimal Muspilli. Tübingen 1977. Sidan 25.
  5. ^ [a b c] Wolfgang Mohr, ”Über das Muspilli” i Wolfgang Mohr och Walter Haug, Zweimal Muspilli. Tübingen 1977. Sidan 7.
  6. ^ [a b c d] Dieter Kartschoke, Altdeutsche Bibeldichtung. Stuttgart 1975. Sidan 24.
  7. ^ Wolfgang Mohr, ”Über das Muspilli” i Wolfgang Mohr och Walter Haug, Zweimal Muspilli. Tübingen 1977. Sidorna 7–8.
  8. ^ Gotthold Bötticher, Hildebrandlied und Waltharilied, nebst den ”Zaubersprüchen” und ”Muspilli” als Beigaben. Halle 1894. Sidan 56.
  9. ^ Wolfgang Mohr, ”Über das Muspilli” i Wolfgang Mohr och Walter Haug, Zweimal Muspilli. Tübingen 1977. Sidan 11.
  10. ^ Gotthold Bötticher, Hildebrandlied und Waltharilied, nebst den ”Zaubersprüchen” und ”Muspilli” als Beigaben. Halle 1894. [1]
  11. ^ Helmut de Boor, Geschichte der Deutschen Literatur, Band I: Die deutsche Literatur von Karl dem Grossen bis zum Beginn der höfischen Dichtung 770–1170. München 1979. Sidan 53.
  12. ^ Dieter Kartschoke, Altdeutsche Bibeldichtung. Stuttgart 1975. Sidan 30.

Media som används på denna webbplats

Muspilli.jpg

english: Page of the Muspilli manuscript from the 9th century. Old bavarian poem added on the bottom about 870 to the latin text from about 830 above. Today stored in Munich, Bavarian State Librarey (Bayerische Staatsbibliothek) signiture Clm. 14098, f. 119v und 120r
castellano: una pagina del manuscrito Muspilli del siglo IX. Poema en bávaro antiguo que era escrito alrededor del año 870 abajo de un texto latin del año 830. Arquivado hoy en la bilbioteca del Estado libre de Baviera (Bayerische Staatsbibliothek) en Munich, signatura Clm. 14098, f. 119v und 120r
boarisch: Saitn fum Muspilli Manuskript ausn 9tn Joahundat. Åid-Boarischs Gedicht wås ungefea um 870 auf da untan Saitn fu am latainischn Dext ausn Joa 830 dazua gschrim woan is. Ligt haid in da Boarischn Schdådsbibliodek (Bayerische Staatsbibliothek) in Minga unta da Signatua Clm. 14098, f. 119v und 120r

deutsch: Seite des Muspilli-Manuskriptes aus dem 9. Jahrhundert. Ein alt-bayerisches Gedicht wurde um 870 unterhalb des lateinischen Textes aus dem Jahre 830 hinzugefügt. Heute wird es in der Bayerischen Staatsbibliothek in München aufbewahrt, unter der Signatur Clm. 14098, f. 119v und 120r