Mosshumla

Mosshumla
Status i Sverige: Nära hotad[1]
Status i Finland: Nära hotad[2]
Hane på asterart.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamSexfotingar
Hexapoda
KlassInsekter
Insecta
OrdningSteklar
Hymenoptera
UnderordningMidjesteklar
Apocrita
(orankad)Gaddsteklar
Aculeata
ÖverfamiljBin
Apoidea
FamiljLångtungebin
Apidae
SläkteHumlor
Bombus
UndersläkteThoracobombus[3]
ArtMosshumla
Bombus muscorum
Vetenskapligt namn
§ Bombus muscorum
Auktor(Linnaeus, 1758)[3]
Synonymer

Apis muscorum Linnaeus, 1758[4]
Bombus laevis Vogt, 1909[4]
Apis impavidus Harris, 1776[4]
Apis melinus Harris, 1776[4]

Bombus bruneri Swenk, 1938[4]
Alla tre kasterna (insamlade exemplar). Färgerna starkt förändrade efter döden.
Alla tre kasterna (insamlade exemplar). Färgerna starkt förändrade efter döden.
Hitta fler artiklar om djur med

Mosshumla (Bombus muscorum) är en insekt i överfamiljen bin (Apoidea) som finns i stora delar av Europa och även förekommer i Asien.[4][5] Den har fått sitt svenska namn av sin vana att fodra boet med mossa.

Beskrivning

Mosshumlan är en ganska liten art med medellång tunga där drottningen uppnår en längd på 16–19 millimeter, hanar 12–15 millimeter samt arbetare 10–15 millimeter.[1] Mellankroppen är brandgul på ovansidan och gul på sidorna, medan bakkroppen är randig i gult och brandgult.[6] Benen är vanligtvis svarta. I övrigt saknar de flesta formerna svart behåring utom på bakkroppens sista tergit[a].[1] Vissa underarter (ibland betraktade som geografiska former) har dock större svart behåring, till exempel är B. muscorum agricolae, som finns på Hebriderna och Shetlandsöarna, svart både i ansiktet (hos hanarna dock uppblandat med gult) och på hela kroppens undersida.[7] Färgteckningen kan variera; dessutom bleks färgerna med tiden, vilket gör bestämningen osäker.[1]

Utbredning

Mosshumlan finns i Europa och Asien från Norden över Brittiska öarna, inkluderande skotska Högländerna och Orkneyöarna, till Spanien i sydväst och Turkiet i söder.[8]. Österut går den till södra Sibirien och Bajkal[1] samt vidare österut till Kina[8]. I Norden finns den allmänt längs Danmarks kust och Norges västkust.[1]

I Sverige är den lokalt tämligen allmän längs Skånes kust, på Öland och på Gotland. Den förekommer även mera sällsynt upp till Uppland, dock med stora luckor. Ett isolerat fynd har gjorts i Idre i Dalarna (enligt Astrid Løken, 1973). Denna senare förekomst har dock inte kunnat återfinnas, och betraktas idag (2022) som en felidentifikation – även Løken själv var förbryllad över fyndet. En individ med mörkare färgteckning har även påträffats i Göteborg, men det är osäkrt om den inte kan ha kommit med någon transport från norska västkusten.[1]

I Finland finns arten sällsynt från Helsingforstrakten västerut till Åland, och vidare längs västkusten norrut i höjd med Korsholm i Österbotten. En separat population i Norra Österbotten verkar bara haft ett par observationer sedan tidigt 1980-tal.[9]

Underarter

IUCN anger två underarter:[8]:

  • Bombus muscorum muscorum som finns norrut till ryska Viborg, i ryska Karelen och på Orkneyöarna, samt
  • Bombus muscorum bannitus, som finns norr därom.

Dessutom finns lokala former som sladeni från England, agricolae från Orkney och Shetlandsöarna och laevis från Turkiet, som ibland också betraktas som underarter[10].

Ekologi

Mosshumlan uppträder på blomsterrika strandområden, ängs- och stäppmark där den framför allt besöker ärtväxter som vitklöver, rödklöver, getväppling och vickrar, dunörtsväxter som mjölkört, kransblommiga växter som plistrar och bosyska, grobladsväxter som axveronika, strävbladiga växter som oxtunga, snyltrotsväxter som höskallra och korgblommiga växter som väddklint. Boet är ofta beläget i gamla mus- och sorkbon ovan jord men kan också anläggas i mosslager, fågelbon, tuvor, träd, byggnader och liknande.[1][6] Det är litet, och överstiger mycket sällan 100 arbetare.[7] Mosshumlan har fått sitt svenska namn av sin vana att fodra boet med mossa[1] (även om torkat gräs också används[7]). Den är en påtagligt aggressiv humla som ivrigt försvarar sitt bo och kan förfölja misstänkta angripare i flera minuter.[7]

Hanarna söker ungdrottningar genom att på hösten, när de börjar komma fram, vänta utanför bona tidigt på morgonen på att de nya ungdrottningarna ska lämna det.[7]

Hotbild

Mosshumlan har starkt och negativt påverkats i och med jordbrukslandskapets modernisering med en ökande inriktning mot monokulturer. Även på betesmarker har en ökande övergödning missgynnat de arter som humlan lever på. Inte minst på Stora alvaret på Öland har denna tendens varit tydlig. Den ökade fritidsbebyggelsen och vägbyggnationen har också spelat in.[1]

I både Sverige och Finland är mosshumlan rödlistad som nära hotad ("NT").[1][2].

Galleri

Kommentarer

  1. ^ Tergiterna är segmenten på bakkroppens ovansida. Honan har 6 sådana, hanen 7, som numreras med början framifrån. Motsvarande segment på bakkroppens undersida kallas sterniter.

Källor

  1. ^ [a b c d e f g h i j k] Cederberg, B., Holmström, G., Hall, K. & Berg, A. (2022). ”Mosshumla Bombus muscorum”. Artdatabanken. https://artfakta.se/artinformation/taxa/bombus-muscorum-102702/detaljer. Läst 8 juli 2023. 
  2. ^ [a b] Juho Paukkunen (2019). ”Mosshumla – Bombus muscorum”. Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.204740. Läst 7 juli 2023. 
  3. ^ [a b] ”Thoracobombus” (på engelska). Natural History Museum, London. http://www.nhm.ac.uk/research-curation/research/projects/bombus/th.html. Läst 19 januari 2015. 
  4. ^ [a b c d e f] ”Bombus muscorum (Linnaeus, 1758)” (på engelska). ITIS. https://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=714965#null. Läst 7 juli 2023. 
  5. ^ Williams, P. (2016). ”Bombus muscorum (Linnaeus, 1758) | mosshumla”. Namn och släktskap. Artdatabanken. https://namnochslaktskap.artfakta.se/taxa/102702/details?lang=sv. Läst 7 juli 2023. 
  6. ^ [a b] Holmström, Göran (2007). Humlor - Alla Sveriges arter. Västerås: Östlings Bokförlag Symposion AB. sid. 118-119. ISBN 978-91-7139-776-8 
  7. ^ [a b c d e] Benton, Ted (2006) (på engelska). Bumblebees. London: HarperCollins. sid. 384-388. ISBN 0-00-717451-9 
  8. ^ [a b c] Rasmont, P., Roberts, S., Cederberg, B., Radchenko, V. & Michez, D. 2015 Bombus muscorum . Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 7 juli 2023.
  9. ^ ”Bombus muscorum – Bläddra observationer”. Finlands Artdatacenter. 2019. https://laji.fi/sv/observation/map?target=MX.204740&countryId=ML.206&recordQuality=EXPERT_VERIFIED,COMMUNITY_VERIFIED,NEUTRAL&needsCheck=false. Läst 8 juli 2023. 
  10. ^ Rasmont P. & Iserbyt I. (28 augusti 2014). ”Atlas of European Bees: genus Bombus” (på engelska). Atlas Hymenoptera. Université de Mons. http://zoologie.umh.ac.be/hymenoptera/page.asp?id=169. Läst 19 oktober 2015. 

Externa länkar

Katalogdata
​​​ • BioLib: 70358​ • Dyntaxa: 102702​ • EoL: 1065220​ • GBIF: 1340286​​​ • Inaturalist: 325997​ • ITIS: 714965​​ • NCBI: 203813​​ • Fossilworks: 235178​​​​​​​​​​​​​​​​ • Fauna Europaea: 231896​​​​​​​​​​​​​

Media som används på denna webbplats

Bombus muscorum.jpg
Bombus muscorum (mosshumla) på väddklint, fotograferad i Holmhällar på Gotland
Bombus muscorum Aster Flower 2.jpg
Författare/Upphovsman: S. Rae, Licens: CC BY 2.0
Deepsyke forest, Peebles-shire, Scotland. Male
Bombus (Thoracobombus) muscorum (Linnaeus, 1758).jpg
Queen, worker and male of Bombus muscorum
Shetland Bumblebee (Bombus muscorum agricolae) - geograph.org.uk - 951933.jpg
(c) Mike Pennington, CC BY-SA 2.0
Shetland Bumblebee (Bombus muscorum agricolae) This distinctive subspecies, much brighter than the Mainland race, is the commonest bumblebee in Shetland. The subspecies agricolae is also supposedly found in the Outer Hebrides although it is difficult to see how both populations can have a common ancestor, so they should probably be treated as separate subspecies.