Mongolernas invasion av Khwarezm

Mongolernas invasion av Khwarezm
Del av Mongolernas erövrande av Centralasien

Khwarezm år 1220 innan mongolerna invasion.
Ägde rum1219-1221
PlatsKhwarezm (dagens Turkmenistan, Afghanistan, Iran, Tadzjikistan, Uzbekistan,)
UtfallMongolerna vinner. Khwarezmidernas imperium faller
ResultatMongolväldet kontrollerar khwarezmidernas territorium.
Stridande
KhwarezmidernaMongolväldet
Befälhavare och ledare
Ala ad-Din Muhammed IIDjingis khan
Jebe
Tsubotai
Jochi
Styrka
80 000[1] (vid Otrar)
100 000[2] (vid Samarkand)		100 000[2][3] alt. 150 000[3] alt. 200 000. [4][5][6]
Förluster
>1 000 000[7]
Animering visande expansionen av Mongolväldet.

Mongolernas invasion av Khwarezm pågick från 1219 till 1221 och var en del av mongolernas invasion av Centralasien, som var den första av tre större mongoliska erövringsresor väster ut. Invasionen var en hämnd mot khwarezmiderna för Incidenten i Otrar. Efter invasionen kontrollerade mongolerna Khwarezm, som tidigare hölls av Khwarezmidernas imperium. Khwarezmidernas territorium var stora delar delar av Stor-Iran såsom dagens Uzbekistan, Turkmenistan, Afghanistan, Iran och till norra delen av Indien

Bakgrund

Efter mongolernas besegrande av naimanerna 1205 till 1205 flydde fursten Kuchlug, en ättling till Naimanernas khan, till Kara-Khitan där han skapade en maktbas. Under ledning av Djingis khans son Jochi och general Jebe erövrar mongolerna Kara-Khitan år 1218. Kara-Khitai gränsade i söder till Khwarezmidernas imperium.[2] Djingis khan såg stora fördelar med att ha en öppen handelsväg mellan öst och väst och ville ha en bra handelsrelation med khwarezmiderna, och dess shah Ala ad-Din Muhammed II.[8] Djingis khan behandlade också Ala ad-Din Muhammed II som en jämlike och hälsade honom i ett meddelande med orden "du härskar morgonsolen och jag kvällssolen" [9] och 1217[4] slöts att handelsavtal mellan mongolerna och Ala ad-Din Muhammed II.

År 1218 var Jochi och general Jebe i Kara-Khitan för att avsluta den mongoliska invasionen och avrätta trotsande naimaner. När de jagade naimanstyrkor som flydde mot sydväst kom de i konflikt med Ala ad-Din Muhammed II, vilket förstörde de diplomatiska förbindelserna mellan mongolerna och Khwarezm. Som en följd av detta beordrade den lokala guvernören i Otrar, Gayer khan, att en mongolisk karavan med handelsmän och sändebud skulle mördas trots dess diplomatiska status. Detta tolkade Djingis khan som en krigsförklaring, och han började planera för en invasion av khwarezmiderna 1219.[2]

Invasionen

Den militära operationen leddes och planerades av generalerna Jebe och Tsubotai. Djingis khan följde armén från mongolernas huvudstad Karakorum och västerut förbi Dzungariet och in i Kazakstan där de slog upp ett träningsläger inför den kommande kampanjen. Uppgifterna på antal soldater i kampanjens arme varierar mellan 100 000[2][3] och 200 000,[4][6] och var och en hade i alla fall två eller tre hästar. Vid de flesta enskilda slag var mongolerna i numerärt underläge men vann på grund av dess krigslist. År 1219 begav sig armen söderut för att erövra den norra delen av Transoxanien med dess alla rika städer. Djingis khan såg till att i förväg sprida informationen till städerna att de skulle skonas om de inte gjorde motstånd och utplånas om de försökte försvara sig. Många städer blev utplånade och dess hela befolkningar mördade, undantaget vissa hantverkare som kunde göra nytta för armén. Den militära framgången för mongolerna var stor, och de gjorde oöverskådliga skador där de drog fram.[2][10]

Vid hösten 1219 var de mongoliska trupperna vid staden Otrars stadsmur, och guvernören hade nu totalt 80 000 soldater till sitt försvar.[1] Mongolerna omringade staden som föll till mongolerna sent år 1219 efter en fem månaders belägring då en officer öppnade en stadsmur för att försöka fly.[3] Staden intogs och stora delar av dem som överlevt belägringen mördades. Den lokala guvernören Gayer khan, som orsakade incidenten, fångades på våren 1220. Det påstås att han avrättades genom att få smält silver hällt i ögonen och öronen.[11][1][3]

Efter intagandet av Otrar delar Djingis khan upp sina trupper. Jochis trupper fortsätter till Khwarezms norra delar, medan Djingis khan beger sig över Kyzyl Kumöknen och korsar Syr-Darja. Där kapitulerar den mindre staden Zarnuk utan strid, vilket sedan även Nurata gjorde.[3]

I februari eller mars 1220 nådde Djingis khan Buchara där de attackerades av en garnison på 20 000 man vars överlevande retirerade till citadellen Bucharaarken. Dock öppnade stadens invånare stadsportarna för mongolerna. Djingis khan samlade stadens överklass i musallan och höll ett dokumenterat tal:[3][7]

”O människor, vet att du har begått stora synders och att de stora bland er har begått dessa synder. Om du frågar vad jag har för bevis för dessa ord, jag säger detta för att jag är Guds bestraffning. Om ni inte hade begått stora synder, Gud skulle inte ha skickat ett straff som mig på er.„
– Djingis khan i Buchara år 1220[3]

Efter talet verkställde Djingis khan "Guds straff" genom att inta Bucharaarken, där de försvarande soldaterna väntade, och bränna staden. Alla vuxna män mördades och staden plundrades. Dock klarade sig Kalyanminareten från förstörelsen.[3] För invasionen av Buchara använde Djingis khan upp emot 20 000 soldater.[2]

Efter Buchara skickades en del av styrkorna för att belägra Chudzjand[3] och de övriga begav sig österut mot Ala ad-Din Muhammed II:s nya huvudstad Samarkand, som försvarades av 40 000 till 110 000 soldater och även en brigad med 20 elefanter.[3] Samarkand belägrades och erövrades och därmed hade Khwarezms huvudstad fallit till mongolerna.[2] Ala ad-Din Muhammed II flydde från Samarkand, jagad av Jebe och Tsubotai genom Uzbekistan, Turkmenistan och Iran,[3][7] till en ö i Kaspiska havet där han avled sent 1220 eller tidigt 1221.[12]

Jochi, som hade erövrat ett antal städer i norr Khwarezm, nådde sent 1220 Kunja-Urgentj, där han senare mötte Chagatai och Ögedei med stora delar av Djingis khans styrka. Att inta Kunja-Urgentj var en av mongolernas svåraste slag. Det tog fem månader innan de segrat tidigt 1221. Efter segern följde en extrem massaker med eventuellt över 1 miljon avrättningar, och då hade nästan hela Khwarezmidernas imperium fallit. Även Herat, Neyshabur och Merv intogs under tre månader i 1221 under ledning av Tolui.[3][7] Under erövringen av Merv blev minst 700 000[13] personer mördade, vilket är en av de blodigaste av mongolernas massakrer. Hela staden, som var mer än överfull på grund av den omgivande befolkningen flytt innanför stadsmurarna, totalförstördes och samtliga invånare mördades. Det finns påstående om att upp emot 1 300 000[14] personer skulle ha mördats vid Merv.

Det finns franska källor som beräknar att mer än fyra miljoner människor mördades av mongolerna under erövringen av khwarezmiderna. Ställer man denna siffra i relation till regionens förmodade befolkning vid den aktuella tiden är det dock inte rimligt. Sannolikt är stor del av de rapporterade dödssiffrorna grovt överdrivna. Andra mer försiktiga beräkningar visar att det var drygt en miljon människor som totalt mördades under kampanjen.[7]

Galleri

  • Murarna till Bucharaarken som Djingis khan intog 1220 för att verkställa "Guds straff".
    Murarna till Bucharaarken som Djingis khan intog 1220 för att verkställa "Guds straff".
  • Målning föreställande mongoliska invasionen av Khwarezm år 1221.
    Målning föreställande mongoliska invasionen av Khwarezm år 1221.
  • Kalyanminareten i Buchara, som var en av få byggnader som skonades av Djingis khan 1220.
    Kalyanminareten i Buchara, som var en av få byggnader som skonades av Djingis khan 1220.
  • Resterna efter Mervs murar där en mycket stor mängd människor mördades vid mongolernas invasion 1221.
    Resterna efter Mervs murar där en mycket stor mängd människor mördades vid mongolernas invasion 1221.

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ [a b c] ”THE HISTORY OF ANCIENT OTRAR” (på engelska). ChinaKnowledge.de. Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304001617/http://www.discovery-kazakhstan.com/archive/2008/10_15.php. Läst 15 januari 2016. 
  2. ^ [a b c d e f g h] Mote, F.W. (2003). ”The First Campaign to the Wast, 1218–1225” (på engelska). Imperial China 900-1800. Harvard University Press. sid. 428-434. ISBN 0674012127. https://books.google.se/books?id=SQWW7QgUH4gC&lpg=PA435&dq=Imperial%20China%20900-1800%20the%20first%20campaign%20to%20the%20west&hl=sv&pg=PA435#v=onepage&q&f=false. Läst 13 januari 2016 
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l m] Man, John (2007). ”The Muslim Holocaust” (på engelska). Genghis Khan. St. Martin's Griffin. sid. 190-. ISBN 9780553814989. http://www.adlibris.com/se/bok/genghis-khan-9780553814989 
  4. ^ [a b c] ”THE MONGOLS - PART I” (på engelska). Ah Xiang. http://www.imperialchina.org/Mongols.shtml. Läst 13 januari 2016. 
  5. ^ 张, 英聘 (2003). ”Genghis Khan and teh Great Empire in the Yuan Dynasty” (på engelska). THE HISTORY AND CIVILIZATION OF CHINA. 中央文献出版社. sid. 140-143. ISBN 7-5073-1360-3. Läst 13 november 2015 
  6. ^ [a b] Syed / Usmani / Akhtar (2011). ”Khwarezm Shaid Dynasty” (på engelska). A Concise History of Islam. Vij Books India. sid. 172. ISBN 0521497817. https://books.google.se/books?id=eACqCQAAQBAJ&lpg=PA161&ots=oyflCebJqj&dq=Zengid%20Atabegs%20of%20Mosul&hl=sv&pg=PA172#v=onepage&q&f=false 
  7. ^ [a b c d e] Man, John (2015). ”The Gates of Hell” (på engelska). The Mongol Empire. Corgi. sid. 65–88. ISBN 9780552168809. http://www.amazon.com/The-Mongol-Empire-Genghis-Founding/dp/0552168807 
  8. ^ de Hartog, Leo (2004) (på engelska). Genghis Khan: Conqueror of the World. Tauris Parke Paperbacks. sid. 86. ISBN 1860649726. https://books.google.se/books?id=a4p9C6J35XYC&printsec=frontcover&hl=sv&source=gbs_ge_summary_r&cad=0#v=onepage&q&f=false 
  9. ^ Morgan, David (2007) (på engelska). The Mongols Second Edition. Wiley-Blackwell. ISBN 1405135395. http://www.amazon.com/The-Mongols-David-Morgan/dp/1405135395 
  10. ^ Gernet, Jacques (1996). ”The Mongol Invasion and Occupation” (på engelska). A History of Chinese Civilization. Cambridge University Press. sid. 361-363. ISBN 0521497817. http://www.amazon.com/History-Chinese-Civilization-Jacques-Gernet/dp/0521497817 
  11. ^ Mikaberidze, Alexander (2011) (på engelska). Conflict and Conquest in the Islamic World. ABC-CLIO. sid. 329. ISBN 1598843362. https://books.google.se/books?id=WjQfo3a1eVMC&lpg=PR42&dq=Otrar%20%201219&hl=sv&pg=PA329#v=onepage&q&f=false 
  12. ^ Mikaberidze, Alexander (2011) (på engelska). Conflict and Conquest in the Islamic World. ABC-CLIO. sid. 441. ISBN 1598843362. https://books.google.se/books?id=WjQfo3a1eVMC&lpg=PR42&dq=Otrar%20%201219&hl=sv&pg=PA329#v=onepage&q&f=false 
  13. ^ Turnbull, S.R. (1980) (på engelska). The Mongols. Osprey Publishing. sid. 5-6. ISBN 0850453720. https://books.google.se/books?id=RKMOeKP7rOgC&pg=PA6&dq=merv+1221&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwiZqYi9pqnKAhWB6CwKHQ-ODRMQ6AEIGzAA#v=onepage&q=merv%201221&f=false 
  14. ^ Man, John (2007). ”The Muslim Holocaust” (på engelska). Genghis Khan. St. Martin's Griffin. sid. 177. ISBN 0312366248. https://books.google.se/books?id=0eEKAgAAQBAJ&lpg=PA174&dq=Genghis%20Khan%20John%20Man%20merv&hl=sv&pg=PA177#v=onepage&q&f=false 

Tryckta källor

Mongolväldets invasioner och erövringar
Centralasien
Östasien
Sydostasien
Europa
Mellanöstern

Media som används på denna webbplats

Bataille de vâliyân (1221).jpeg
Battle of Vâliyân (1221). Jami' al-tawarikh, Rashid al-Din. "Mongol officers Taqacaq and Mulgar attempted to take Waliyan. Jalal al-Din moved to Parwan; making a quick move across the mountains to the north, he surprised and routed the Mongols at Waliyan, inflincting a reported 1,000 loss on them. The Mongols retreated across a river and destroyed a bridge to keep the enemy from following (spring 1221). Jalal al-Din had left his baggage at Parwan and returned there." [1]
Mongol Empire map.gif
Författare/Upphovsman: User:Astrokey44, Licens: CC BY-SA 3.0

Map showing changes in borders of the Mongol Empire from founding by Genghis Khan in 1206, Genghis Khan's death in 1227 to the rule of Kublai Khan (1260–1294). (Uses modern day borders)

 
Mongol Empire

By 1294 the empire had split into:

 
Golden Horde
 
Chagatai Khanate
 
Ilkhanate
 
Yuan Dynasty (Great Khanate)
Le minaret et la mosquée Kalon (Boukhara, Ouzbékistan) (5658826884).jpg
Författare/Upphovsman: Jean-Pierre Dalbéra from Paris, France, Licens: CC BY 2.0

La mosquée Kalon ou "grande mosquée" (à droite) est la "mosquée du vendredi" de Boukhara. C'est l'une des mosquées les plus anciennes mais aussi les plus vastes de l'Asie centrale. Elle pouvait accueillir 10.000 fidèles.

La première construction sur ce site date de 795 par les conquérants arabes.

Le bâtiment actuel a été achevé en 1514, par la suite il a été embelli puis restauré au cours de l'époque soviétique.

Le minaret Kalon (à gauche) a été construit en 1127 par le Karakhanide Arslan Khan. Haut de 48m, il servait à appeler à la prière mais également, au 17ème siècle, à jeter dans le vide les condamnés à mort. Une autre fonction était de servir de phare pour les caravanes arrivant du désert car un feu était allumé à son sommet chaque nuit.

De forme conique, il est décoré de motifs géométriques réalisés en briques.

Le minaret a été restauré dans les années 1930 puis dans les années 1970 à la suite d'un tremblement de terre.

Le minaret est le symbole de Boukhara, "Perle de l'Islam, oasis au coeur du désert Kyzyl Kum et ville sainte, une cité mystérieuse interdite aux infidèles durant plusieurs siècles.
Ark fortress in Bukhara.jpg
Författare/Upphovsman: Stomac, Licens: CC BY-SA 2.0 fr
The Ark fortress in Bukhara, Uzbekistan
GreatKyzKala3.jpg
Författare/Upphovsman: Hergit, Licens: CC BY-SA 3.0
Merv (in modern-day Turkmenistan) Great Kyz Kala