Missbruk av dominerande ställning

Missbruk av dominerande ställning innebär att ett eller flera företag utnyttjar sin dominerande ställning på den inre marknaden på ett sätt som är oförenligt med konkurrensreglerna inom Europeiska unionen. Sådant missbruk är förbjudet enligt artikel 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i den mån det kan påverka handeln mellan unionens medlemsstater. Förbudet infördes genom Romfördraget, som trädde i kraft den 1 januari 1958, och utgör, tillsammans med förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete, en central del av konkurrensreglerna för företag på den inre marknaden.

Ett företag har en dominerande ställning om det kan agera utan att ta någon eller endast begränsad hänsyn till sina konkurrenter, kunder och leverantörer. Ett företag vars marknadsandel uppgår till mer än 40 procent anses normalt ha en dominerande ställning. Det är inte i sig förbjudet att ha en dominerande ställning som företag, men denna ställning får inte missbrukas på ett sätt som strider mot unionens konkurrensregler, till exempel genom att missgynna konsumenterna.[1]

Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är bland annat följande att betrakta som missbruk av dominerande ställning:[2]

  • Att direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga inköps- eller försäljningspriser eller andra oskäliga affärsvillkor.
  • Att begränsa produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna.
  • Att tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner, varigenom dessa får en konkurrensnackdel.
  • Att ställa som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.

Europeiska unionens råd kan på förslag av Europeiska kommissionen och efter samråd med Europaparlamentet genom förordningar och direktiv fastställa ytterligare bestämmelser om tillämpningen av artikel 102 om missbruk av dominerande ställning.[3]

Se även

Referenser

  1. ^ ”Missbruk av dominerande ställning”. Konkurrensverket. https://www.konkurrensverket.se/konkurrens/lagar-och-regler/missbruk-av-dominerande-stallning/. Läst 20 januari 2022. 
  2. ^ ”Artikel 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 89. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  3. ^ ”Artikel 103 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 89–90. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
Europeiska flagganEU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.

Media som används på denna webbplats

Flag of Europe.svg
The Flag of Europe is the flag and emblem of the European Union (EU) and Council of Europe (CoE). It consists of a circle of 12 golden (yellow) stars on a blue background. It was created in 1955 by the CoE and adopted by the EU, then the European Communities, in the 1980s.

The CoE and EU are distinct in membership and nature. The CoE is a 47-member international organisation dealing with human rights and rule of law, while the EU is a quasi-federal union of 27 states focused on economic integration and political cooperation. Today, the flag is mostly associated with the latter.

It was the intention of the CoE that the flag should come to represent Europe as a whole, and since its adoption the membership of the CoE covers nearly the entire continent. This is why the EU adopted the same flag. The flag has been used to represent Europe in sporting events and as a pro-democracy banner outside the Union.