Mise en abyme
Mise en abyme (franskt uttal: [miz‿ɑ̃n‿abim]) är en fransk term som ursprungligen härstammar från heraldiken, där den refererar till en mindre vapensköld i mitten av en vapensköld. Termen, som ordagrant betyder "ställd i avgrunden", har med tiden kommit att få en något annorlunda betydelse inom modern kritik, sedan det populariserades inom andra kretsar än heraldiken av den franska författaren André Gide.
I den vanligast förekommande betydelsen är termen även känd som drosteeffekten, som beskriver en bild som innehåller en mindre kopia av sig själv (självreferens) i oändligt många steg. Mise en abyme används dock analogt inom flera kreativa områden, bland annat inom litteraturteorin, där exempelvis en teaterpjäs kan innehålla en mer eller mindre självrefererande teaterpjäs (berättelse i berättelsen).
Litteratur
Inom litteraturen inträffar mise-en-abyme när bilder eller koncept som refererar till textens helhet upprepas. Holmberg och Ohlsson konstaterar att "numera används mise-en-abyme om varje inre spegel som reflekterar den text de uppträder i. Ofta rör det sig om föremål i diegesen såsom målningar, fotografier, teaterföreställningar, fresker, gobelänger, skulpturer, katedraler eller andra romaner."[1] Reflektionerna kan gå så långt att betydelsen till slut blir instabil och därmed ses som en del av dekonstruktionen.
Greppet är en sorts ramberättelse där huvudberättelsen kan användas för att belysa olika delar av ramberättelsen. Inom dekonstruktionsteorin används termen som ett paradigm av språkets intertextuella natur - på det sätt som språk aldrig riktigt kan nå verklighetens grundvalar eftersom det på ett "ramen-inom-ramen"-sätt konstant refererar till ett annat språk, som i sin tur refererar till ett annat språk, och så vidare.
André Gide populariserade termen inom litteraturkritiken, och hans egen roman Falskmyntarna utgör ett typexempel, där en av romankaraktärerna skriver en roman som skall få namnet Falskmyntarna. Andra exempel är Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke, i biljettpantomimen i den sjätte boken som förespeglar de planer som Reuterholm senare förväntar att Tintomara utför på riktigt, eller Cervantes Don Quijote, där Don Quijote i romanen själv påträffar en roman som bär sitt eget namn.[1][2] Ett känt exempel finns också i Shakespeares Hamlet, där en teaterpjäs uppförs, som refererar till händelser i Hamlet.
Artikeln Wikipedia på Wikipedia är ett exempel på mise en abyme.
Film
"Filmen i filmen" är ett exempel på en mise-en-abyme. Filmen i filmen återkopplar till den verkliga filmen som görs. Åskådaren ser filmarverktygen, skådespelare som förbereder sig för inspelning och ett arbetslag som färdigställer allt som krävs. Narrativet i "filmen i filmen" kan reflektera narrativet i den "verkliga" filmen. Betydelsen kan även syfta på "drömmen i drömmen", där en karaktär vaknar upp från en dröm för att senare upptäcka att han/hon fortfarande drömmer. Ett exempel är filmen eXistenZ där de två huvudpersonerna aldrig riktigt får reda på huruvida de fortfarande är en del av spelet. Inception och Synecdoche, New York är två ytterligare exempel.
Bildkonst
Droste och La vache qui rit är kända exempel på marknadsföring som utnyttjar drosteeffekten. Den holländske konstnären M.C. Escher utforskade självreferens i många av sina verk, bland annat i teckningen av två händer som ritar varandra. En rysk docka utgör också ett exempel på mise en abyme.
Se även
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Noter
Tryckta källor
Media som används på denna webbplats
(c) Arthur Baelde, CC BY-SA 3.0
On a pale disc, the initial dark octagon is convex, its star‑shaped hole and itself share their eight vertices of regular polygons. Their common center is the center of a homothety of ratio which shrinks repeatedly these octagons by alternating the dark color and the light grey, visible through the holes. In this way the geometric figure is extended into an abyss of similar regular octagons.
Mathematically the number of successive polygons can be infinite. Actually the SVG source code ends with </svg>, after a drawing of disc in light grey, one convex octagon and six star octagons. The six are coded each from a 'M', there are six letters 'M' in the last character string: the last value of 'd' (“d” like “drawing”, “M” like “Moveto” ). If you really want to verify the smallest star of the abyss is dark with eight triangular holes around a dark convex octagon, magnify the image through several successive keyboard shortcuts 'Ctrl + +'. You can also open the SVG file from a text editor, replace the value "‑141 ‑141 282 282" of 'viewBox' with "‑6 ‑6 12 12", save the new SVG file under a new name like Center_of_abyss_of_regular_octagons.svg and display your new image. In one way or another, you will note the smallest star‑shaped hole has not exactly its vertices at the intended locations, whereas the drawing of the very last star seems perfect. Its vertices have the successive following coordinates in the source code, with a space between two successive pairs: 0,-1.7 1.2,1.2 -1.7,0 1.2,-1.2 0,1.7 -1.2,-1.2 1.7,0 -1.2,1.2 (Ctrl + U to display the source code in a browser).
Clockwise or not around the center we imagine, a 22.5° angle rotation keeps the whole figure unchanged. A ± 180° angle rotation of this center composed with the previous homothety yields the same abyss of polygons. This new homothety of opposite is considered as a similarity of positive ratio.
