Mirko Bogović
| Mirko Bogović | |
 | |
| Född | 2 februari 1816[1] Varaždin, Kroatien |
|---|---|
| Död | 4 maj 1893[1][2] (77 år) Zagreb |
| Begravd | Mirogojkyrkogården |
| Medborgare i | Kejsardömet Österrike och kungariket Ungern |
| Sysselsättning | Poet, politiker, skribent[3] |
| Redigera Wikidata | |
Mirko Bogović, född 2 februari 1816 i Varaždin, död 4 maj 1893 i Zagreb, var en kroatisk författare.
Bogović skrev ett par häften lyriska dikter Ljubice (Violer, 1844) och Smilje i kovilje (Hedblomster och fjädergräs, 1847) samt den politiska diktsamlingen Domorodni glasi (Hemliga toner, 1848). Efter revolutionen 1848–49 lämnade han, som hittills varit järnvägstjänsteman, statstjänsten och ägnade sig uteslutande åt författarskap. Han skrev tragedin Stjepan, posljednji kralj bosanski (Stefan, den siste kungen av Bosnien, 1857), skådespelen Frankopan (1856) och Matia Gubec (1860) samt de historiska berättelserna Pripovesti (1860).
Källor
- Bogović, Mirko i Salmonsens Konversationsleksikon (andra utgåvan, 1915)
Noter
- ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
- ^ Hrvatski biografski leksikon, 1983, omnämnd som: Mirko Bogović, Hrvatski biografski leksikon-ID: 2273.[källa från Wikidata]
- ^ Charles Dudley Warner (red.), Library of the World's Best Literature, 1897, läs online.[källa från Wikidata]