Miniatyrsatellit
Miniatyrsatelliter, eller lättviktssatelliter, är en sorts artificiella satelliter som har mycket låg vikt och liten storlek. En orsak till att skapa mindre satelliter är att man vill minska på kostnaderna. En tung satellit kräver en stor raket vid uppskjutningen, vilket i sin tur kostar mycket att finansiera. En mindre och lättare satellit kan utnyttja en billigare farkoster för uppskjutning, man kan eventuellt låta ett flygplan skjuta iväg satelliten [1]. Vanligare än så länge är att låta miniatyrsatelliterna åka ”snålskjuts” med uppskjutningar av större satelliter och utnyttja överbliven plats i farkosten.
I Sverige har Rymdbolaget och Rymdstyrelsen haft flera uppdrag som innefattat miniatyrsatelliter, se Astrid och SMART-1. Den sista utvecklad tillsammans med ESA, den europeiska rymdorganisationen.
Man brukar kategorisera och namnge miniatyrsatelliter efter storlek, se nedan.
Motivation
Design och tillverkningskostnader för miniatyrsatelliter kan hållas nere och på så sätt kan dessa satellittyper masstillverkas. I dag sker dock masstillverkning endast av större satelliter, som till exempel kommunikationssatelliter som behövs i en stor mängd för att täcka en så stor del av jorden som möjligt.
Vid sidan om kostnadsaspekten så finns motivation för miniatyrsatelliter i möjligheten för nya uppdragstyper som större satelliter har svårt att genomföra. Som till exempel:
- undersökning och felsökning av större satelliter i omloppsbana
- formationsflygning för att samla information från multipla punkter på till exempel jorden
- konstellationer för lågintensiv dataöverföring
Tekniska utmaningar
Genom sin begränsade storlek krävs en annan lösning av framdrivning, höjdkontroll, kommunikation och datorsystem än för större traditionellt utformade stalliter.
Större satelliter har en eller att par raketer för framdrivning och höjdförändringar. Systemen är komplexa och kräver bland annat utrymme för att avleda överbliven värme. Mikrosatelliter brukar utnyttja detta system under det att mikro- och nanosatelliter använder elektricitet, komprimerad gas, gaser i flytande form som butan eller koldioxid eller andra skalbara och billiga system för sin kraftförsörjning.
Den elektroniska utrustningen ombord på satelliter brukar genomgå en rigorös testning innan den kan sändas upp i rymden med förhållanden som vakuum, mikrogravitation, temperaturextremer och strålning. Eftersom miniatyrsatelliter normalt kostar mindre än konventionella satelliter, så kan man i designen tillåta sig högre risk vid utnyttjandet av utrustningen och därför använda billigare, men i rymden otestad, elektronik.
Klassificering
Minisatellit
En minisatellit brukar man kalla en satellit som har en vikt mellan 100 och 500 kg. Ministalliter är enklare men utnyttjar ofta samma teknologi som tyngre satelliter. Benämningen är dock inte entydig eller fastställd varför det kan förekomma att ordet används på andra typer av satelliter.
Mikrosatellit
Mikrosatelliter brukar man kalla artificiella satelliter som har en vikt under 100 kg. Eftersom det inte finns någon officiell standard för benämningen av dessa typer av satelliter så kan ordet mikrosatellit ibland användas för satelliter som är betydligt större. För att uppnå en tänkt funktion så kan man ibland låta flera mikrosatelliter arbeta tillsammans eller att arbeta i formation.
Nanosatellit
Benämningen nanosatelliter brukar förekomma om satelliter med en vikt under tio kilo. Ofta har man designat så att flera nanosatelliter samverkar för att lösa en uppgift. Sker samarbetet genom formationsflygning brukar man ibland prata om en ”svärm”. Ibland krävs en större modersatellit för att till exempel kommunicera med rymdbaser eller för att skicka iväg, samla in eller docka med nanosatelliter.
Pikosatellit
Pikosatelliter brukar man kalla artificiella satelliter med en vikt under ett kilo. Exempel på pikosatelliter är de så kallade ”CubeSat” [2]. Ofta har man designat så att flera pikosatelliter samverkar för att lösa en uppgift. Sker samarbetet genom formationsflygning brukar man ibland prata om en ”svärm”. Ibland krävs en större modersatellit för att till exempel kommunicera med rymdbaser eller för att skicka iväg, samla in eller docka med pikosatelliter.
Se även
Källor
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Referenser
- ^ http://www.nyteknik.se/art/43529 Arkiverad 30 september 2007 hämtat från the Wayback Machine. Ångström Aerospace: Storsatsning på minisatellit
- ^ http://en.wikipedia.org/wiki/CubeSat CubeSat
Media som används på denna webbplats
Inside Orbital Sciences’ Building 1555 at Vandenberg Air Force Base in California, this closeup shows the Space Technology 5 (ST5) spacecraft's microsatellites mounted on the payload structure. The spacecraft will be enclosed for launch. The ST5 contains three microsatellites with miniaturized redundant components and technologies. Each will validate New Millennium Program selected technologies, such as the Cold Gas Micro-Thruster and X-Band Transponder Communication System. After deployment from the Pegasus, the micro-satellites will be positioned in a “string of pearls” constellation that demonstrates the ability to position them to perform simultaneous multi-point measurements of the magnetic field using highly sensitive magnetometers. The data will help scientists understand and map the intensity and direction of the Earth’s magnetic field, its relation to space weather events, and affects on our planet. With such missions, NASA hopes to improve scientists’ ability to accurately forecast space weather and minimize its harmful effects on space- and ground-based systems. Launch of ST5 is scheduled from the belly of an L-1011 carrier aircraft no earlier than March 14 from Vandenberg Air Force Base.
First assembly of a ESTCube-1 nanosatellite.