Mini Transat 6.50

Mini Transat 6.50
Seglaren Thomas Ruyant i en Mini 6.50 (FRA 667), vinnare av Transat 2009 i protoklassen.
Totallängd	max 6,5 meter
Vattenlinjeslängd	max 6,5 meter
Bredd	max 3 meter
Djup	max 2 meter i proto max 1,6m i Serie
Masthöjd	max 14 meter från köl, till masttopp i Proto, max 12 meter med samma regel i Serie.
Ståhöjd	Ca 1,4 meter
Deplacement	runt 1000 kg, varierar
Költyp	Valfritt i proto, fast köl i serie.
Antal byggda	851 registrerade båtar 2013-03-09[1]
Segelyta
Segelyta totalt	upp till 130 m², max åtta segel ombord.
Storsegel	ca 25 m²
Genua	ca 18 m²
Fock	ca 12 m²
Gennaker	ca 70–80 m²

Mini Transat 6.50 även känt som Transat 650, Mini Transat eller MT, är en transatlantisk solohavskappsegling som startar i västra Frankrike och avslutas i Västindien (tidigare Brasilien) med över 4200 sjömil och ett enda etappstopp vid Kanarieöarna, alternativt Madeira. Tävlingen är helt knuten till förbundet Classemini som skapats i samband med tävlingen. Båtarna som tävlar är mycket små, endast 6,5 meter långa och max 3 meter breda. Båtarna är extremt överriggade för maximal prestanda, väldigt breda, (nästan halva längden) med goda planingsegenskaper, i regel är de designade för undanvindssegling, det är inte ovanligt med farter över 15 knop i undanvind. Räknat kortast väg mellan start och mål i tävlingen Mini Transat låg dock snittfarten för vinnaren 2011; David Raison på 7,53 knop.

Tävlingen hålls vartannat år (udda årtal). Den 25 september 2011 gick starten från La Rochelle, Frankrike vidare till Funchal, Madeira och målgång i Salvador, Brasilien. Preliminärt rörde det sig om 84 deltagande båtar, en ökning från tidigare planerade antalet av 72 båtar.^[2] Till slut gick dock bara 79 båtar till start; bland annat skedde en dödsolycka där deltagaren Jean-Marc Allaire föll överbord och omkom under träningssegling dagarna innan tävlingens start.

Regler

Fokus har alltid legat på enkelhet; därför är det på tekniksidan endast tillåtet med autopilot, GPS utan plotter samt elgenerator till dessa instrument och dess nödvändiga kringutrustning. Det är inte tillåtet med väderfax, satellittelefon, dator eller annan utrustning för kommunikation som kan ge seglarna hjälp utifrån, fysisk kontakt med annan person eller båt som ej deltar är också förbjudet.

Straffet för den som bryter mot reglerna är mycket strängt, livstids exklusion från klassen.^[3]

Att kvala in till tävlingen

För att få delta i Mini Transat måste man först genomföra ett antal delkval för att få starta. 1000nm solosegling, samt 1000nm kappsegling varav en tävling måste vara över 500nm distans, en av tävlingarna måste seglas ensam, samt en av tävlingarna måste genomföras det aktuella året som Mini Transat hålls. Dessa kval ska ske i båten man ämnat segla Mini Transat med.^[4]

1000nm singlehanded:

I Europa får man välja om man vill köra en Atlanten-bana eller en bana lagd i Medelhavet, man ska föra loggbok under resans gång enligt ett antal bestämmelser samt fotografera rundningsmärkena för att bli godkänd. Har man redan genomfört ett tidigare Mini Transat i samma båt, har man dock valmöjligheten att skippa soloseglingen på 1000nm och enbart kvala in med en kappsegling det aktuella tävlingsåret.

1500nm tävling i class minis kvaltävlingar:

Mini Fastnet 600nm, är ett av de populäraste kvalseglingarna, vilket lockade 75 deltagare i klassen 2011. Tävlingen ingår i den berömda tävlingen Fastnet Race.

Transgascogne, 660nm, har seglats som en mini 650 tävling sedan 1988. Seglas både solo samt doublehanded. Start och målgång i Port Bourgenay, rundning norr om Belle-Île-en-Mer vidare mot Ribadeo för några dagaras etappuppehåll innan slutetappen raka vägen över Biscayabukten tillbaks till Port Bourgenay.^[5][6]

Pornichet Sélect 6,50, 300nm solorace. 77 båtar gick i mål 2011.^[7]

Demi-Clé 6,50, 150nm doublehanded segling. Starten går i Locmiquélic rundar ön Groix, vidare mot rundning utanför Guilvinec för att sedan gå mot målgång i Pornichet. 74 båtar gick i mål 2011.

Mini Barcelona, 300nm solorace i medelhavet.

Säkerhet

Kraven på säkerhetsutrustning är hårda och listan på nödvändig utrustning är lång. Majoriteten av kringutrustningen på en Mini 650 båt består av just säkerhetsutrustning, allt ifrån krav på båtens egenskaper och design, till nödvändig överlevnadsutrustning så som nödraketer, livsele, första hjälpen låda, fiskeredskap, ankare, navigationsutrustning, mistlur, elgenereringssystem (t.ex. solceller), vattendunkar, VHF och verktyg för att sammanfatta några av alla saker som måste finnas ombord.

Klädsel i form av överlevnadsdräkter måste vara godkända enligt SOLAS Seglarna måste vara utrustade med EPIRB.

Ett krav på båtdesignen är att det måste finnas en nödutgång i aktern ifall att båten skulle välta, här inne förvaras även livflotte. Ett annat mycket viktigt krav är att båten är självupprätande i värsta tänkbara läge, ifall den skulle kapsejsa. Detta testas genom att man fäster en tyngd i masten och välter båten upp och ned i hamnbassäng med luckorna öppna, svängköl i lä position samt med vattenbarlast fylld ifall dessa egenskaper finns ombord på båtmodellen, flyter båten samt rätar upp sig, då är den godkänd.

6.50 class

Design

Sedan 1999 är klassen uppdelad i två underkategorier, Prototyp och Serie. Serien har lite hårdare begränsningar och fokuserar mer på att båtarna ska vara billigare och säkrare då de inte får ha svängköl eller vattenbarlast som kan ställas till skepparens nackdel om de hamnar i fel läge. Typiskt för båtarna är dess extremt stora rigg i proportion till deplacement, dubbla roder, långa bogspröt och låga höjd. Båtarna kännetecknas lätt på deras klassiffror framme på aktersidorna samt fördäck.

Prototyp klassen

Prototyp eller proto, innebär att båtarna är unika, men ändå inom boxregeln för tävlingen och klassen, här deltar båtar som har unika designlösningar, eller bara modeller som ännu inte nått upp till serieklassens krav på 10 godkända exemplar. I regel är prototypklassen 7% snabbare än Serieklassen, detta beror ofta på en mer extrem design med lättare vikt, större rigg, och mer avancerade köllösningar för effektivare viktfördelning. Klassen är även i regel mer avancerad, och ses av många som en arbetsbänk för större kappseglingsbåtar då man kan prova ut lösningar på en liten båt innan man applicerar dem på en större och dyrare båt. Detta argument gör att även etablerade båtkonstruktörer satsar stort på klassen.

Serie klassen

För att en modell ska få tillhöra serieklassen måste minst 10 exemplar ha färdigställts, varav minst en seglats 1000nm. De särklass populäraste modellerna är Pogo 650, eller känd som Pogo 1 samt dess efterföljare pogo 2, ritade av Groupe Finot (numera Finot-Conq). Trots att båtarna i regel är långsammare än proto så har många av seglarna visat bra tider och placeringar på regattaseglingar.

Tävlingskultur

Det finns inga prispengar utan endast mindre ceremonier vid målgång och Mini Transat är nödvändigtvis inte en tävling för att vinna, utan snarare en personlig seger. Många deltagare ställer upp utan mål att vinna och bara att klara av utmaningen. Seglarna är konkurrenskraftiga men ömsesidigt stödjande under träning och förberedelser. Deltagarna sover normalt bara 20 minuter åt gången och litar på datoriserade autopilot system för att hålla båten på rätt kurs medan de sover, äter och byter segel. För de flesta är tävlingen en personlig utmaning, en tävling och utmaning för att prova konstruktioner, eller ett första steg in i professionell segling genom att bevisa vad man går för.^[8]

Tävlingen har ofta visat sig vara en instegsport till större och dyrare tävlingsbåtar, med många idag kända namn som Bruno Peyron (1977), Yves Parlier (1985), Isabelle Autissier (1987), Catherine Chabaud (1991), Michel Desjoyeaux (1991), Dame Ellen MacArthur (1997), Thomas Coville (1997) för att nämna några av de största namnen inom segelsport idag.^[9]

Det samma har gällt båtarnas design som under åren först vidare till större och dyrare båtar, bland innovationerna kan nämnas dubbla roder^[10], svängkölar^[11], sticksvärd, vattenbarlaster, gennakrar och ställbara bogsprön.

Utöver transatlantikseglingen pågår det ständigt tävlingar i 6.50-klassen. Under mellanåren seglas det mer double-handed arrangemang som Mini-Fastnet, Mini Barcelona, Select 650 och Open Demi-Cle, medan tävlingarna under Transatåren fokuserar mer på single-handed segling.

Historia

Bob Salmon utvecklade idén om en mini-transatlantisk tävling i slutet av 1970 i England med avsikt att främja billigare alternativ till solokappsegling offshore. Det var delvis tänkt som ett svar på den trenden för större och dyrare båtar som seglade i OSTAR race, som tycktes utesluta havskappsegling för seglare med mindre budget.

Den första Mini Transat racet startade från Penzance Segelsällskap 1977 och tävlingen har sedan dess hållits vartannat år. De tidiga tävlingarna började först i Penzance med en flytt till Brest, Frankrike 1985. Sedan dess har starterna varit i Bretagne eller La Rochelle, Frankrike, med ett stopp vid Kanarieöarna, målgång i Västindien eller Brasilien.

Incidenter

• 1977 - Försvann den belgiske seglaren Patrick Van God under första etappen.
• 1981 - Christian Massicot försvinner nära den Engelska kusten innan tävlingen i en kraftig kuling.
• 1991 - Två deltagare försvinner; Marie-Agnes Peron någonstans i Gascogne bukten, samt Philippe Graber före anländandet till Kanarieöarna.
• 1993 - Pascal Leys mister livet i en svår storm i Gascogne bukten.
• 1995 - Oliver Vatinet försvinner i öppna havet nära Kap Finisterre.
• 2001 - Under första etappen försvinner Roberto Varinelli efter att han passerat Kap Finisterre. Även med modern säkerhetsutrustning som EPIRB och överlevnadsdräkter är tävlingen mycket farlig.
• 2011 - 12 september, kort tid innan starten av 2011 års race, hittades fransmannen Jean-Marc Allaire båt Karantez VI öde av en fiskebåt utanför Cap Ferret. Timmen efter att båten upptäcktes fann ett sökningsteam Jean-Marcs livlösa kropp i vattnet. ^[12]

Många fler olyckor har inträffat med båtarna men de listade rör främst de allvarligaste händelserna som hänt nära relaterat, eller under tävlingen.^[13]

Steven Callahan 1981

Steven Callahan seglade ombord på sin egenbyggda båt Napoleon Solo under den tredje upplagan av tävlingen. Strax efter Kanarieöarna beslöt han sig för att hoppa av tävlingen på grund av skador på utrustningen, några dagar senare sjunker hans båt när han kör på något okänt föremål och han tvingas överge Napoleon Solo via en räddningsflotte när båten sjunker. Det skulle sedan visa sig att han drev runt i hela 76 dagar innan han upptäcktes av en fiskare sydväst om Guadeloupe.

Callahan skrev senare en memoar om olyckan, Adrift: 76 days Lost at Sea (1986) ISBN 978-0345410153 som var med på The New York Times Best Seller list i 36 veckor.

Resultat

Årtal	Antal båtar	Vinnarnas namn	Båt Nr	Klass	Båtnamn	Ackumulerad tid	Bana
1977	26	Daniel Gilard		Proto	Serpentaire "Petit dauphin"	38 d 11 h 10 min	Penzance / Teneriffa / Antigua
1979	25	Norton Smith	67	Proto	Wylie "American Express"	32 d 08 h 10 min
1981	32	Jacques Peignon	19	Proto	Berret "Iles du Ponant"	32 d 20 h 22 min
1983	42	Stéphane Poughon	48	Proto	Lucas "Voiles Cudennec"	31 d 14 h 45 min
1985	41	Yves Parlier	33	Proto	Berret "Aquitaine"	31 d 14 h 45 min	Brest / Teneriffa / Pointe-à-Pitre
1987	54	Gilles Chiorri	19	Proto	Berret "Exa"	30 d 06 h 41 min	Concarneau / Teneriffa / Fort-de-France
1989	53	Philippe Vicariot	7	Proto	Finot "Thom Pouss"	28 d 07 h 33 min
1991	68	Damien Grimont	84	Proto	Finot "GTM Entrepose"	29 d 04 h 37 min	Douarnenez / Teneriffa / Fort-de-France
1993	59	Thierry Dubois	132	Proto	Rolland "Amnesty International"	15 d 03 h 52 min	Brest / Funchal (Madeira) / Saint Martin (Små Antillerna)
1995	39	Yvan Bourgnon	291	Proto	Finot "Omapi-St Brévin"	27 d 07 h 21 min	Brest / Funchal (Madeira) / Fort-de-France
1997	52	Sébastien Magnen	198	Proto	Magnen "Karen Liquid"	38 d 11 h	Brest / Teneriffa / Saint Martin (Antilles)
1999	70	Sébastien Magnen		Proto	Magnen "Karen Liquid"	24 d 15 h	Concarneau / Puerto Calero (Lanzarote) / Rivière Sens (Guadeloupe)
		Christian Bouroullec	167	Serie	Pogo "Pogo"	28 d 13 h
2001	70	Yannick Bestaven	304	Proto	Magnen "Aquarelle.com"	30 d	Fort Boyard / Puerto Calero (Lanzarote) / Salvador de Bahia
		Olivier Desportes	237	Serie	Pogo "My Workplace"	32 d 08 h
2003	70	Armel Tripon	151	Proto	Finot "Moulin Roty"	24 d 15 h
		Erwan Tyman	426	Serie	Finot Conq, Pogo 2 "Navy Lest"	28 d 13 h
2005	72	Corentin Douguet	433	Proto	Manuard "Leclerc/Bouygues"	24 d 21 h 36 min
		Peter Laureyssens	438	Serie	Finot Conq, Pogo 2 "Wellments"	27 d 04 h 02 min
2007	89	Yves Le Blevec	624	Proto	Lombard "Actual"	23 d 03 h 51 min	Fort Boyard / Funchal (Madeira) / Salvador de Bahia
		Piveteau Hervé	518	Serie	Finot Conq, Pogo 2 “Jules”	26 d 4 h 31 min
2009	85	Thomas Ruyant	667	Proto	Finot Conq "Faber France"	24 d 23 h 38 min
		Francisco Lobato	607	Serie	Finot Conq "BPI"	26 d 19 h 39 min
2011	79	David Raison	747	Proto	Le Magnum "TeamWork Evolution"	26 d 3 h 9 min 40 sek
		Gwénolé Gahinet	455	Serie	Finot Conq, Pogo 2 “ASSO WATEVER - gwenolegahinet.com”	29 d 16 h 46 min 40 sek
2013	84	Benoît Marie	667	Proto	Finot Conq "Chantiers AMCO"	18 d 13 h 1 min 5 sek	Douarnenez (omstart i Sada efter oväder / Lanzarote / Pointe-à-Pitre
		Aymeric Belloir	810	Serie	Nacira "Tout Le Monde Chante Contre Le Cancer"	21 d 9 h 12 min 27 sek

Ändrad kurs 2013 och 2015

Några större ändringar i banan har inte hänt sedan år 2001, men inför år 2013 är det tänkt att återigen föra tävlingen till Guadeloupe i Västindien. Fyra förslag lades fram till ändrad bana, två gick vidare till omröstning, dels förslaget Douarnenez till Pointe-à-Pitre samt ett förslag från Grand Pavois Organisation, som anordnat tävlingen tidigare med en liknande rutt som Salvador de Bahia-banan. Nya färdrutten bestämdes att gå från Douarnenez i Frankrike till Pointe-à-Pitre i Guadaloupe, med ett etappmål vid Kanarieöarna. Starten kommer att gå hösten 2013. ^[14]

Kritik mot tävlingen

Framförallt riktas mycket kritik^[15] mot det faktum att seglarna bryter mot regeln att alltid ha uppsyn runt omkring sig som gäller enligt COLREGS, vilket de bryter mot då de förr eller senare måste gå ned i båten för att sova.

Det tar ca 20 minuter för ett tankfartyg att ta sig från horisonten till en båt. Detta faktum tillåter seglarna att endast sova i 20 minuters pass innan de måste kolla sin omgivning igen, något som av fysiska skäl är svårt att uppnå under så lång period som racet pågår. Ett exempel på detta misstag är bl.a. Scott Cavanough som under Mini Transat 2011 försov sig och missade ett tankfartyg som han kolliderade med, två veckor in i racet. Med bruten mast och läckande skrov som resultat av kollisionen fick han avbryta och överge sin båt.^[16]

Referenser

Externa länkar

Wikimedia Commons har media relaterad till Mini Transat 6.50.

• minitransat.fr Officiell webbsida för Mini Transat (flerspråkig)
• Classmini 6.50 . Officiell Class 6.50-sida (engelska), (franska)
• minitransat650 - icke officiell Mini Transat 6.50-sida. (engelska)
• Officiell guide inför 2013 års upplaga, regler och information (engelska)

Kvaltävlingar

• Transgascogne (franska)
• Pornichet-select-650 (franska)
• Demi-Cle (franska)
• Mini Fastnet (engelska), (franska)

Litteratur

• Solo över Atlanten : kappseglingen Transat 6.50 skriven av Marie Blomqvist, Pia L'Obry. utgiven 2004-03-01 ISBN 978-9-14620-440-4 (svenska)
• Oceans Alone: Chris Sayer's solo adventures on the high seas skriven av Rebecca Hayter. utgiven 2004-05-21 ISBN 978-1869504663 (engelska)
• Petit Dauphin sur la peau du diable skriven av Daniel Gilard (vinnare av det första Mini Transat), utgiven 1978 ISBN 978-2260001447 (franska)