Mindre skrikörn

	Mindre skrikörn; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Hökfåglar; Accipitriformes
Familj	Hökar; Accipitridae
Släkte	Clanga
Art	Mindre skrikörn; C. pomarina
Vetenskapligt namn
	§ Clanga pomarina
Auktor	Brehm, 1831
Utbredning
	Ljusgrönt: häckningsområde ; Ljusblått: vinterkvarter
Synonymer
	Aquila pomarina;

Mindre skrikörn (Clanga pomarina) är en hökfågel som placeras i släktet Clanga.^[2] Den häckar i Östeuropa och västra Asien. Vintertid flyttar den till södra Afrika. Tidigare behandlades indisk skrikörn (C. hastata) som underart till mindre skrikörn, men erkänns numera som egen art. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Utseende

Mindre skrikörn är omkring 60 centimeter lång och har ett vingspann på cirka 150 centimeter. Den är en ganska liten örn, men betydligt större än en vråk. Huvud och vingtäckarna är ljusbruna i kontrast till den övervägande mörka fjäderdräkten. Huvudet och näbben är små för en örn. Det finns ofta en vit fläck på överdelen av vingarna. Ungfågeln har mindre kontrast på vingarna, men större vita områden.

Indisk skrikörn, tidigare behandlad som underart, är mycket lik men skiljer sig dock genom något längre vingar, mycket längre mungipa, brun istället för gul eller bärnstensfärgad ögoniris, mörkare brunt huvud med svarta spolstreck och ljusare bruna undre stjärttäckare.^[3]

Läten

Mindre skrikörn är som namnet avslöjar en ljudlig fågel, med ljusa hundliknande "jip". Spellätet från hanen är utdragna "viiik".^[4]

Utbredning och systematik

Mindre skrikörn häckar lokalt från östra Europa till Kaspiska låglandet. Den är en flyttfågel som övervintrar i södra Afrika.^[2]^[5] I Sverige är mindre skrikörn en sällsynt men regelbunden gäst.^[6]

Släktskap

Liksom alla örnar hör mindre skrikörn till familjen hökartade rovfåglar. Den placerades tidigare i släktet Aquila men lyfts idag ut till släktet Clanga tillsammans med indisk skrikörn och större skrikörn.^[2]^[5] Genetiska studier visar att dessa tre arter är närmare släkt med asiatiska svartörnen (Ictinaetus malaiensis) och afrikanska tofsörnen (Lophaetus occipitalis) än örnarna i Aquila, t.ex. kungsörn.^[7] Mindre skrikörn inkluderade ofta tidigare även indisk skrikörn (Aquila hastata). De betraktas numer som två distinkta arter av merparten auktoriteter.

Ekologi

Mindre skrikörn föredrar öppet landskap eller landskap med lite skog, där den jagar små däggdjur och liknande landdjur. Boet placeras i ett träd och den lägger ett till tre ägg.

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.^[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).^[1] I Europa tros det häcka 16 400–22 100 par.^[1] Europa tros utgöra 73 % av artens utbredningsområde. Extrapolerat uppskattas därför världspopulationen mycket preliminärt till mellan 44 999 och 60 500 vuxna individer.^[1]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Lesser Spotted Eagle, 18 september 2005.

Noter

^ [a b c d e] BirdLife International 2013 Aquila pomarina Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
^ del Hoyo, J., Collar, N. & Marks, J.S. (2019). Indian Spotted Eagle (Clanga hastata). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/467347 14 oktober 2019).
^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 96. ISBN 978-91-7424-039-9
^ [a b] Rasmussen P & D Donsker (Eds). 2020. IOC World Bird List (v10.1). doi : 10.14344/IOC.ML.10.1.
^ Mindre skrikörn i Artportalen
^ Helbig AJ, Kocum A, Seibold I & Braun MJ (2005) A multi-gene phylogeny of aquiline eagles (Aves: Accipitriformes) reveals extensive paraphyly at the genus level. Molecular phylogenetics and evolution 35(1):147-164 PDF Arkiverad 6 november 2014 hämtat från the Wayback Machine.

Källor

Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 127. ISBN 91-1-913142-9

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör mindre skrikörn.
Bilder & media
Wikispecies har information om mindre skrikörn.
Artförteckning
Wiktionary har ett uppslag om mindre skrikörn.
Ordbok
Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b c d e] BirdLife International 2013 Aquila pomarina Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.

[CC-2] [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11

[hbw-3] Hoyo, J., Collar, N. & Marks, J.S. (2019). Indian Spotted Eagle (Clanga hastata). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/467347 14 oktober 2019).

[Fågelguiden-4] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 96. ISBN 978-91-7424-039-9

[IOC-5] [a b] Rasmussen P & D Donsker (Eds). 2020. IOC World Bird List (v10.1). doi : 10.14344/IOC.ML.10.1.

[6] Mindre skrikörn i Artportalen

[7] Helbig AJ, Kocum A, Seibold I & Braun MJ (2005) A multi-gene phylogeny of aquiline eagles (Aves: Accipitriformes) reveals extensive paraphyly at the genus level. Molecular phylogenetics and evolution 35(1):147-164 PDF Arkiverad 6 november 2014 hämtat från the Wayback Machine.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

Navigation

Navigering

Temaportaler