Militärmusik är dels den militära musikorganisationen med signalspel och musikkårer, men även den repertoar som spelas av eller förknippas med militära musikkårer. I den betydelsen anses i Sverige att militärmusik också utförs av civila musiker, vilket internationellt är en okänd uppfattning. Äldre militärmusik kan delvis skilja sig från den moderna; virveltrumma har varit en viktig komponent i fält, och även säckpipan har varit militärinstrument i Sverige.
På 1500-talet började två grupper av militärmusiker utveckla sig. Det var trumslagare och pipare för fottrupperna och pukslagare och trumpetare för kavalleriet. Under det trettioåriga kriget fick den militära marschmusiken betydelse för stridsmoralen, dels som samhörighetsymbol för enskilda förband och dels som stridsmusik under anfallet. Denna nya funktion för militärmusiken hängde samman med exercisens införande och vapenhanteringens utveckling. Genom de ottomanska krigen fick den europeiska militärmusiken viktiga impulser från janitsjarmusiken. Nya instrument, som janitsjarspel och cymbaler och nya former för musikaliskt uppförande infördes. De viktigaste musikinstrumenten under 1700-talet var trumpeten, tvärflöjten och trumman vilka användes för att hålla takten vid marsch i sluten ordning. Vid det lätta infanteriet fungerade jägarhornet endast som signalinstrument.
Ursprunget är behovet av signalgivning i den militära verksamheten. I Sverige kan detta spåras åtminstone tillbaka till 1500-talet, där flöjt och trumma var för fotfolket (infanteriet) och trumpet och puka för de beridna trupperna (kavalleriet) samt flottan. Ur detta utvecklades harmonimusik under slutet av 1600-talet, som från 1700-talet delvis bekostades av regementenas musikkassor, stiftelseliknande juridiska personer till vilka officerarna avlade avgift.
Under det stora nordiska kriget år 1700–1721 hade de olika truppslagen i Sverige lite olika instrument och musiker.
Infanteriet ägde trummor, pipor (marsch och revelj), valthorn, hautbois och dulcianer (skalmejor förekom också i början av kriget).
Kavalleriet ägde trumpeter och pukor.
Dragonerna ägde trummor, pukor, hautbois och dulcianer (skalmejor förekom också i början av kriget).
Flottan ägde trumpeter, trummor, pipor, valthorn, hautbois och dulcianer.
Artilleriet ägde pukor, trummor, hautbois och dulcianer.
Senare introducerades trummor, bäcken, triangel och klockspel, de så kallade janitscharinstrumenten med ursprung i Turkiet. Då indelningsverket upphörde 1901 blev militärmusiken i Sverige en helstatlig angelägenhet och musikkassorna upphörde. Musikkassorna var stiftelser/ekonomiska föreningar som bildats vid alla regementen, och som officerarna betalade avgift till. Syftet med kassorna var att kunna ge löneförstärkning och extra arvoden för musiker utöver den lön Försvarsmakten gav, och bekosta investeringar i musikinstrument som Kronan inte höll med. Vid denna tid hade varje förband en egen musikkår, dvs det fanns ett drygt sextiotal. Försvarsbeslutet 1925 drog in också på militärmusiken, men beredskapstidens nya förband, främst inom Flygvapnet och Kustartilleriet, innebar nyuppsättning av flera musikkårer, bl.a. inom det nybildade Hemvärnet. Efterkrigstidens politiska strömningar i Sverige och förhållanden inom Försvarsmakten fick slutligen till följd att de professionella militärmusikerna överfördes till Regionmusiken1971. Hemvärnet behöll däremot sina musiker och musikkårer.
Den militära signalmusiken (tapto, revelj m.fl.) utförs i anknytning till militära aktiviteter på signalinstrument som trumpet, jägarhorn, trummor eller pukor. Marschmusik förknippas oftast också med militär verksamhet och militärmusik. Militärmusikkårer spelar därutöver konsert- och underhållningsmusik som valser, ouvertyrer och populärmusik, oftast omarrangerad för militärmusikkår.
Svenska militärmusikkårer har sedan Kalla krigets slut genomfört insatser i utlandet.
En viktig förändring var att befattningen som högste konstnärligt sakkunnig - musikinspektör - nu ej längre tillika var kombinerad med befattning musikdirektör vid Svea livgardes musikkår utan blev självständig. Musikinspektören placerades på arméstaben sektion III (Personal). C Sekt III blev tillika personalkårschef för alla musiker som nu ej längre tillhörde förbandens organisation.
I försvarsbeslutet fördes rent konstnärliga resonemang om musikkårernas besättning (instrumentsammansättning) och repertoar. Dessutom gjordes omfattande förändringar av utbildningen till musikunderofficer som var den tidens uttryck för fullständigt utbildad professionell musiker. Musikeleverna fick inte längre räknas som en del av respektive musikkårs besättning. Musikaspiranter infördes som begrepp och deras roll var vikariens i lämpliga fall men ej eget ansvar för en stämma. Musikfurirerna ansågs grundutbildade men statsrådet anger uttryckligen att deras furirtid skall ägnas åt fortbildning och att utbildning till musikunderofficer skulle påbörjas vid senast 25 års ålder. Musikunderofficersutbildningen förlades till Kungl. Musikhögskolan i Stockholm och omfattade två år för underofficerare jämte ytterligare fyra års utbildning för underofficerare lämpade som musikdirektörer.
ÖB motsätter sig bestämt den betydande minskningen av musikkårer som propositionen förebådar utan förordar en viss minskning av antalet kårer en förstärkning av de resterande.
Västgöta-Dals regemente trumslagare.jpg Författare/Upphovsman: Jacob Gillberg,
Licens:CC0 Uniform m/1765 för trumslagare vid Upplands regemente. Illustration av Jacob Gillberg som ingår i ett skinnband med 72 st. ritningar framställande svenska och finska uniformer från ca. 1765.
(c) Foto: Jonn Leffmann, CC BY 3.0
