Miklós Jancsó

Miklós Jancsó, född 27 september 1921 i Vác, död 31 januari 2014 i Budapest,^[1] var en ungersk filmregissör.^[2]

Efter studier i juridik, etnografi och konsthistoria antogs han till filmregilinjen vid Budapests teater- och filmakademi och långfilmsdebuterade 1958. Hans filmer kom tidigt i karriären att kännetecknas av ambitiös iscensättning, långa tagningar och många kameraåkningar. Det tema som återkommer är den enskildes kamp mot överheten.^[3]

Filmen Män utan hopp från 1966 skildrar eftermälet till ungerska revolutionen 1848–1849 och har tydliga paralleller till Ungerns samtida motståndskamp mot Sovjetunionen; filmen drog miljonpublik i hemlandet och blev ett genombrott utomlands. Detsamma gällde Röda och vita från 1967, en ungersk-sovjetisk samproduktion om det ryska inbördeskriget, som i sin originalversion förbjöds i Sovjet.^[4] På 1970-talet utvecklade Jancsó ett mer stiliserat och symbolladdat uttryck, vilket bland annat syns i Elektra från 1974. Han levde under en tid i Italien där han gjorde flera filmer och kom även att arbeta som teaterregissör. Under 1980- och 90-talen fortsatte han inom filmen om än med mindre uppmärksammade verk än tidigare. Under 2000-talet gjorde han främst anspråkslösa filmer utan internationell uppmärksamhet.^[3]

• Oldás és kötés (1963)
• Så har jag kommit (Így jöttem) (1965)
• Män utan hopp (Szegénylegények) (1966)
• Csend és kiáltás (1967)
• Röda och vita (Csillagosok, katonak) (1967)
• Frihetens vindar (Fényes szelek) (1969)
• Sirocco d'hiver (1969)
• Guds lamm (Égi bárány) (1970)
• Röd hymn (Még kér a nép) (1972)
• Elektra (Szerelmem, Elektra) (1974)
• Syndafallet (Vizi privati, pubbliche virtù) (1976)
• Allegro barbaro (1979)
• Magyar rapszódia (1979)
• Jézus Krisztus horoszkópja (1988)
• Isten hátrafelé megy (1990)
• Kék Duna keringő (1991)
• Nekem lámpást adott kezembe az Úr, Pesten (1999)
• Anyád! A szúnyogok (2000)