Michel Aoun

Michel Aoun
Född30 september 1933[1]
Haret Hreik i Baabda-distriktet, Libanon
NationalitetLibanon Libanon
Medborgare iLibanon
SysselsättningPolitiker, officer
Befattning
Libanons överbefälhavare (1984–1989)
Libanons premiärminister (1988–1990)
Libanons president (1988–1990)
Ledamot av Libanons parlament (2005–2016)
Libanons president (2016–2022)
Politiskt parti
Fria patriotiska fronten
MakaNadia El-Chami
Barn3
Utmärkelser
Storkors av Hederslegionen
Libanons förtjänsorden
Cederträdorden
Namnteckning
Redigera Wikidata

Michel Naim Aoun (ميشال عون), född 30 september 1933[1] i Haret Hreik i Baabda-distriktet söder om Beirut, är Libanons president sedan den 31 oktober 2016.[2] Han är en tidigare general.[3][4]

Han leder partiet Fria patriotiska fronten, som huvudsakligen består av maroniter, och som ingår i den Hizbolla-dominerade 8 mars-rörelsen.

Bakgrund

Allt sedan självständigheten från Frankrike 1945 bygger Libanons politiska liv och offentliga sektor på en maktdelning mellan olika religiösa grupper i landet. Enligt grundlagen ska landet ha en maronitisk president, en sunnimuslim till premiärminister och en shiitisk talman.

I 1955 utexaminerade Aoun som löjtnant från Libanons Militärakademien. Sedan fortsatte han sina studier både i Frankrike och USA. Under det libanesiska inbördeskriget, i 1977, byggde Aoun en brigad som bestod av både kristna och muslimer.[5].

När staten Israel bildades 1948 fördrev israelerna 750 000 palestinier därifrån till grannstaterna. Sedan den palestinske ledaren Yasser Arafat i början av 1970-talet blivit ovän med Syriens ledare Hafez al-Assad tvingades han fly till Libanon där han upprättade ett högkvarter och utförde gerillaattacker mot Israel. Israelerna svarade med att anfalla, till skada för Libanons sköra infrastruktur och ekonomi. Detta och politiska inre stridigheter, sedan årtionden tillbaka, blev startskottet för det libanesiska inbördeskriget.

Mellan 1990 och 2005 levde Aoun i Frankrike i exil.[5]

Sedan 1968 har Aoun varit gift med Nadia El-Chami. Paret har tre döttrar: Mireille, Claudine och Chantal.[6]

Michel Aouns ledarskap

När president Amin Gemayel avgick 1988 kunde det libanesiska parlamentet inte enas om en ny president och två rivaliserande administrationer upprättades. Aoun ledde den ena av dessa, från den 22 september 1988 till den 13 oktober 1990.

Michel Aoun krävde ett syriskt tillbakadragande från Libanon. Till i början vann han stöd från den internationella samfundet och speciellt Arabförbundet. Med irakiska invasionen av Kuwait förändrades det internationella samfundets stöd och Syrien inblandning i Libanon kunde fortsätta. 1989 skrevs Tayeföverenskommelsen, som avslutade inbördeskriget, men som samtidigt legitimerade Syriens inflytande, både politiskt, ekonomiskt och militärt. General Michel Aoun vägrade infoga sig och inledde ett befrielsekrig som han förlorade. Han tog då sin tillflykt till Frankrike och ledde därifrån en politisk opposition för Libanons befrielse.[7]

I april 2005, efter att det syriska tillbakadragandet fullbordats, återvände Aoun till Libanon, där han möttes som en hjälte. "Generalen" leder nu den Fria patriotiska fronten, som har sitt mål i ett välmående, sekulariserat och demokratiskt Libanon. 2006 ingick Aoun och hans parti en överenskommelse om politisk samverkan med Hizbollah.[8]

Under 2019–2020-protesterna har en del av demonstranterna krävt Aoun att avgå.[9]

Fotnoter

  1. ^ [a b] ”Le Président de la République Libanaise Général Michel AOUN” (på franska). presidency.gov.lb. Arkiverad från originalet den 4 november 2016. https://web.archive.org/web/20161104011418/http://www.presidency.gov.lb/French/President/Pages/GeneralMichelAoun.aspx. Läst 1 november 2016. 
  2. ^ ”Libanon fick äntligen en ny president efter drygt två års dödläge” (på svenska). svenska.yle.fi. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/10/31/libanon-fick-antligen-en-ny-president-efter-drygt-tva-ars-dodlage. Läst 10 augusti 2020. 
  3. ^ Libanon fick äntligen en ny president efter drygt två års dödläge, Svenska Yle. Publicerat den 31 oktober 2016. Uppdaterat den 31 oktober 2016. Läst den 10 augusti 2020.
  4. ^ Michel Aoun Rises to Lebanese Presidency, Ending Power Vacuum, New York Times. Publicerat den 31 oktober 2016. Läst den 10 augusti 2020.
  5. ^ [a b] ”Michel Aoun | Biography, History, & Facts” (på engelska). Encyclopedia Britannica. https://www.britannica.com/biography/Michel-Aoun. Läst 10 augusti 2020. 
  6. ^ ”Biography” (på engelska). Arkiverad från originalet den 18 september 2009. https://web.archive.org/web/20090918121656/http://www.tayyar.org/Tayyar/FPMParty/GMA/Biography/. Läst 10 augusti 2020. 
  7. ^ Efter 46 försök: Här är Libanons nya president, Sveriges Television. Publicerat den 31 oktober 2016. Uppdaterat den 31 oktober 2016. Läst den 10 augusti 2020.
  8. ^ Hizbollah-allians mot seger i Libanon – hotas av Israel, Aftonbladet. Publicerat den 7 maj 2018. Uppdaterat den 7 maj 2018. Läst den 10 augusti 2020.
  9. ^ ”Lebanon unrest: high profile figures call for Michel Aoun to quit” (på engelska). The National. https://www.thenational.ae/world/lebanon-unrest-high-profile-figures-call-for-michel-aoun-to-quit-1.1033617. Läst 10 augusti 2020. 
Auktoritetsdata

Media som används på denna webbplats

Michel Aoun Signature.png
This a signature of Michel Aoun, the president of the Lebanese Republic
Sergio Mattarella e Michel Aoun al Quirinale nel 2022 (6) (cropped).jpg

Roma - Il Presidente della Repubblica Sergio Mattarella con il Presidente della Repubblica Libanese, S.E. il Generale Michel Aoun, oggi 22 marzo 2022. (Foto di Paolo Giandotti - Ufficio per la Stampa e la Comunicazione della Presidenza della Repubblica)