Metis (måne)
- För andra betydelser, se Metis.
| Metis | |
 Metis på en bild tagen av Galileo | |
| Upptäckt | |
|---|---|
| Upptäckare | S. P. Synnott |
| Upptäcktsplats | Voyager 1 |
| Upptäcktsdatum | 4 mars 1979 |
| Beteckningar | |
| Alternativnamn | Jupiter XVI S/1979 J3 |
| Uppkallad efter | Metis |
| Omloppsbana[1] | |
| Banmedelradie | 128 000 km |
| Excentricitet | 0,0012 |
| Siderisk omloppstid | 0,295 d |
| Inklination | 0,019° |
| Måne till | Jupiter |
| Fysikaliska data | |
| Dimensioner | 60×40×34 km |
| Medelradie | 21,5 ± 2,0 km |
| Massa | 3,6 × 1016 kg |
| Medeldensitet | 3,0 g/cm³[2] |
| Ytgravitation (ekvatorn) | 0,005 m/s² |
| Flykthastighet | 0,012 m/s |
| Rotationsperiod | Bunden |
| Axellutning | 0° |
| Albedo | 0,061 ± 0,003 |
| Yttemperatur | Medel: ~123 |
| Skenbar magnitud | 17,5 |
Metis (Jupiter XVI) är Jupiters innersta måne. Den upptäcktes den 4 mars 1979 av astronomen Stephen p. Synnott då man studerade de fotografier som Voyager 1 skickat tillbaka. Metis fick då den tillfälliga beteckningen S/1979 J3. 1983 uppkallades den efter titanen Metis som var Zeus första hustru.
Omloppsbanans egenskaper
Metis kretsar kring Jupiter på ett avstånd av 127 969 kilometer, på 7 timmar och 4 minuter. Banans excentricitet är 0,0012 med en lutning på 0,019° i förhållande till Jupiters ekvatorialplan. Den rör sig innanför Jupiters ringsystem och är troligtvis en bidragande källa till ringpartiklarna.
Den ligger innanför Jupiters geostationära omloppsbana och närmar sig därför Jupiter lite för varje varv och slutligen kommer den att falla in i Jupiter. Den ligger också innanför Roche-gränsen men den är troligtvis för liten för att slitas sönder av tidvattenkrafterna.
Fysiska egenskaper
Metis har en genomsnittlig diameter på 43 kilometer och en densitet på 3,0 g/cm3[2] vilket kan tyda på att den är uppbyggd av silikater och fruset vatten. Den har en mörk yta med en albedo på 0,05 vilket betyder att endast 5 % av solljuset som träffar den reflekteras. Magnituden är ungefär 17,7. Metis roterar kring sin egen axel på 7 timmar och 4 minuter och har därför praktiskt taget en bunden rotation.
Referenser
- ^ ”Planetary Satellite Mean Orbital Parameters, JPL”. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_elem. Läst 8 april 2009.
- ^ [a b] https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_phys_par
| ||||||||||||||
Media som används på denna webbplats
This composite includes the four largest moons of Jupiter which are known as the Galilean satellites. The Galilean satellites were first seen by the Italian astronomer Galileo Galilei in 1610. Shown from left to right in order of increasing distance from Jupiter, Io is closest, followed by Europa, Ganymede, and Callisto.
The order of these satellites from the planet Jupiter helps to explain some of the visible differences among the moons. Io is subject to the strongest tidal stresses from the massive planet. These stresses generate internal heating which is released at the surface and makes Io the most volcanically active body in our solar system. Europa appears to be strongly differentiated with a rock/iron core, an ice layer at its surface, and the potential for local or global zones of water between these layers. Tectonic resurfacing brightens terrain on the less active and partially differentiated moon Ganymede. Callisto, furthest from Jupiter, appears heavily cratered at low resolutions and shows no evidence of internal activity.
North is to the top of this composite picture in which these satellites have all been scaled to a common factor of 10 kilometers (6 miles) per picture element.
The Solid State Imaging (CCD) system aboard NASA's Galileo spacecraft acquired the Io and Ganymede images in June 1996, the Europa images in September 1996, and the Callisto images in November 1997.
Launched in October 1989, the spacecraft's mission is to conduct detailed studies of the giant planet, its largest moons and the Jovian magnetic environment.