Messier 79
| Messier 79 | |
|---|---|
 (c) ESA/Hubble, CC BY 4.0 | |
| Klotformiga stjärnhopen Messier 79. | |
| Observationsdata | |
| Stjärnbild | Haren |
| Rektascension | 05t 24m 10,59s[1] |
| Deklination | -24° 31′ 27,3″[1] |
| Klass | V[3] |
| Avstånd | 41 000[2] (12 900 pc) ljusår |
| Skenbar storlek | 8,7 bågminuter |
| Skenbar magnitud | +8,56[1] |
| Fysiska egenskaper | |
| Uppskattad ålder | 11,7 miljarder år[4] |
| Upptäckt | |
| Upptäcktsår | 1780 |
| Upptäckare | Pierre Méchain |
| Andra beteckningar | |
| M79, NGC 1904, C 0522-245, GCl 10, ESO 487-SC007[1] | |
| Se också: Klotformiga stjärhopar, Lista över klotformiga stjärhopar | |
Messier 79 (M79) även känd som NGC 1904 är en klotformig stjärnhop i stjärnbilden Haren. Den upptäcktes 1780 av Pierre Méchain.
Egenskaper
Messier 79 befinner sig omkring 42 000 ljusår bort från jorden och ligger 60 000 ljusår från Vintergatans centrum.
Liksom för Messier 54 (den andra extragalaktiska klotformiga stjärnhopen på Messiers lista) antas att Messier 79 inte tillkommit inom till Vintergatan, utan istället tillhört den förmodade dvärggalaxen i Canis Major, som för närvarande ingår i ett mycket nära möte med vår galax. Detta är dock en omtvistat fråga eftersom astronomer fortfarande diskuterar arten av dvärggalaxen i sig själv. [5]
Stjärnhopen störs av det galaktiska tidvattnet, som följer en lång tidvattenssvans.[6]
Färg/magnitud-diagram
Detta Hertzsprung–Russell-diagram är framställt med hjälp av bilder i nästan infrarött av Messier 79 i J- och K-banden. J-bandsmagnituden är avsatt längs y-axeln och J till K dominerande färg inlagt längs x-axeln. Ett sådant diagram görs snabbt med specialiserad kod för fotometri i täta fält.[7]
Av diagrammet framgår det uppenbart att de flesta av de ljusa stjärnorna i stjärnhopen är röda jättar. Den långsträckta grenen är den röda jättegrenen. Några av stjärnorna i diagrammet, inklusive de som sprider sig utåt från den röda jättegrenen mot övre vänstra delen, är förgrundsstjärnor som inte ingår i hopen.
Tillsammantaget är här tre regioner representerade i Hertzsprung-Russell-diagrammet: lågmassadelen av huvudserien, hela röda jättegrenen och den horisontella grenen. Jämfört med optiska band är den nedre huvudserien i infraröda band flatare och den horisontella grenen brantare (den blå änden är svagare och den röda änden är ljusare).
Se även
- Messierobjekt
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Messier 79, 18 april 2021.
Noter
- ^ [a b c d] Messier 79 (u-strasbg.fr). Hämtad 20 november 2006
- ^ Harris, William E. (December 2010), A New Catalog of Globular Clusters in the Milky Way, Bibcode: 2010arXiv1012.3224H, http://physwww.mcmaster.ca/~harris/mwgc.dat
- ^ Shapley, Harlow; Sawyer, Helen B. (August 1927), ”A Classification of Globular Clusters”, Harvard College Observatory Bulletin 849 (849): 11–14, Bibcode: 1927BHarO.849...11S
- ^ Koleva, M.; Prugniel, Ph.; Ocvirk, P.; Le Borgne, D.; Soubiran, C. (April 2008), ”Spectroscopic ages and metallicities of stellar populations: validation of full spectrum fitting”, Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 385 (4): 1998–2010, doi:, Bibcode: 2008MNRAS.385.1998K
- ^ López-Corredoira, M.; Momany, Y.; Zaggia, S.; Cabrera-Lavers, A. (2007). ”Re-affirming the connection between the Galactic stellar warp and the Canis Major over-density”. Astronomy and Astrophysics 472 (3): sid. l47. doi:. Bibcode: 2007A&A...472L..47L.
- ^ Tails and streams around the Galactic globular clusters NGC 1851, NGC 1904, NGC 2298 and NGC 2808, 2017
- ^ This diagram was made by Astromundus students attending lectures and a workshop by Peter Stetson, the writer of DAOPHOT, standard code for crowded-field photometry. Date: June 2011, University of Rome Tor Vergata
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Messier 79.- SEDS informerar om Messier 79
- Messier 79, Galactic Globular Clusters Database page
| ||||||||
Media som används på denna webbplats
(c) ESA/Hubble, CC BY 4.0
It’s beginning to look a lot like Christmas in this NASA/ESA Hubble Space Telescope image of a blizzard of stars, which resembles a swirling storm in a snow globe.
These stars make up the globular cluster Messier 79, located about 40 000 light-years from Earth in the constellation of Lepus (The Hare). Globular clusters are gravitationally bound groupings of up to one million stars. These giant “star globes” contain some of the oldest stars in our galaxy. Messier 79 is no exception; it contains about 150 000 stars, packed into an area measuring just roughly 120 light-years across.
This 11.7-billion-year-old star cluster was first discovered by French astronomer Pierre Méchain in 1780. Méchain reported the finding to his colleague Charles Messier, who included it in his catalogue of non-cometary objects: The Messier catalogue. About four years later, using a larger telescope than Messier’s, William Herschel was able to resolve the stars in Messier 79 and described it as a “globular star cluster.”
In this sparkling Hubble image, Sun-like stars appear yellow-white and the reddish stars are bright giants that are in the final stages of their lives. Most of the blue stars sprinkled throughout the cluster are aging “helium-burning” stars, which have exhausted their hydrogen fuel and are now fusing helium in their cores.Författare/Upphovsman: Muhammad, Licens: CC BY-SA 3.0
Infrared color magnitude diagram of Messier 79 (NGC 1904), a globular cluster in Lepus constellation.