Messier 43

Messier 43
Messier 43, också känd som NGC 1982, fotograferad av Rymdteleskopet Hubble
Observationsdata
TypEmissionsnebulosa
StjärnbildOrion
Rektascension05t 35m 31,8s[1]
Deklination-05° 17′ 57″[1]
Avstånd1 300 ± 160 ly (400 ± 50 pc) ljusår ljusår
Skenbar storlek20 x 15 bågminuter[2]
Skenbar magnitud+9,0
NoterbartTrapetshopen
Fysiska egenskaper
Radieca 1 ljusår
Upptäckt
UpptäcktsårFöre 1731
UpptäckareJean-Jacques d'Ortous de Mairan[2]
Andra beteckningar
M43, NGC NGC 1982, De Mairans nebulosa.[3]
Se även: Nebulosor, Lista över nebulosor

De Mairans nebulosa eller Messier 43, (M43), även känd som NGC 1982, är en diffus nebulosa som ligger nordost om Messier 42. Denna runda emissionsnebulosa är en H II-region, och ser ut att sitta ihop med den norra sidan av Orionnebulosan (Messier 42), trots att den inte hör dit. En stjärna med magnitud 8 är källan till det ljus som gör synlig för oss.

Messier 43 upptäcktes av den franska forskaren Jean-Jacques Dortous de Mairan någon gång före 1731[2] och katalogiserades av Charles Messier 1769. Den är fysiskt en del av Orionnebulosan (Messier 42), skild från huvudnebulosan av ett tätt stoftfält som kallas nordöstra mörka gatan.[4] Den är en del av det mycket större molekylärt molnkomplex inom Orion. Det mörka området mellan Messier 42 och Messier 43 kallas på engelska för "fishmouth", fiskmunnen.

Egenskaper

Den huvudsakliga joniserande stjärnan i nebulosan är HD 37061 (variabel stjärnbeteckning NU Ori[b]), i centrum av H II-regionen, belägen 1 300 ± 160 ljusår (400 ± 50 pc) bort. Denna är en trippelstjärna där den ljusare komponenten är en enkelsidig spektroskopisk dubbelstjärna. Huvudkomponenten är en blåvit huvudseriestjärna typ B med spektralklass B0.5 V eller B1 V. Den har en massa av 19 ± 7 gånger solmassan och en radie av 5,7 ± 0,8 gånger solradien. Den avger över 26 000 gånger mera energi än solen från dess fotosfär vid en effektiv temperatur på 31 000 K. Det roterar snabbt med en projicerad rotationshastighet av ca 200 km/s.[4]

H II-regionen är en rund volym av joniserat väte. Den har en diameter på ca 4,5 bågminuter, sett från jorden vilket betyder att den har en bredd av 2,1 ljusår. Netto vätealfastrålning (förutom stjärnan) i regionen är (3,0 ± 1,1) × 1035 erg/s, motsvarande 78 gånger solens luminositet. Det finns ett mörkt fält som korsar hela västra centrumremsan från norr till söder, känd som M43 dark lane, som bildar en virvlande bältesförlängning i söder till Orions nordöstra mörka gata. Alla dessa liknar en blandning av rök som stiger från en skorsten och i akvarell, breda och fina mörka penseldrag, vid flera våglängder.

Galleri

  • Infraröd bild av (del av) De Mairan's Nebulosa (M43)
    Infraröd bild av (del av) De Mairan's Nebulosa (M43)

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Messier 43, 30 april 2021.

Noter

  1. ^ [a b] Sulentic, Jack W.; Tifft, William G.; Dreyer, John Louis Emil (1973), The revised new catalogue of nonstellar astronomical objects, Tucson: University of Arizona Press, Bibcode: 1973rncn.book.....S. 
  2. ^ [a b c] Adam, Len (2018), Imaging the Messier Objects Remotely from Your Laptop, The Patrick Moore Practical Astronomy Series, Springer, s. 209, ISBN 978-3319653853, Bibcode: 2018imor.book.....A, https://books.google.com/books?id=7nNUDwAAQBAJ&pg=PA209. 
  3. ^ http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-id?Ident=Messier%2043. Hämtad 25 november 2018.
  4. ^ [a b] Simón-Díaz, S.; García-Rojas, J.; Esteban, C.; Stasińska, G.; López-Sánchez, A. R.; Morisset, C. (June 2011), ”A detailed study of the H ii region M 43 and its ionizing star”, Astronomy & Astrophysics 530: 13, doi:10.1051/0004-6361/201116608, A57, Bibcode: 2011A&A...530A..57S. 

Externa länkar

Messierobjekt
M1 • M2 • M3 • M4 • M5 • M6 • M7 • M8 • M9 • M10 • M11 • M12 • M13 • M14 • M15 • M16 • M17 • M18 • M19 • M20 • M21 • M22 • M23 • M24 • M25 • M26 • M27 • M28 • M29 • M30 • M31 • M32 • M33 • M34 • M35 • M36 • M37 • M38 • M39 • M40 • M41 • M42 • M43 • M44 • M45 • M46 • M47 • M48 • M49 • M50 • M51 • M52 • M53 • M54 • M55 • M56 • M57 • M58 • M59 • M60 • M61 • M62 • M63 • M64 • M65 • M66 • M67 • M68 • M69 • M70 • M71 • M72 • M73 • M74 • M75 • M76 • M77 • M78 • M79 • M80 • M81 • M82 • M83 • M84 • M85 • M86 • M87 • M88 • M89 • M90 • M91 • M92 • M93 • M94 • M95 • M96 • M97 • M98 • M99 • M100 • M101 • M102 • M103 • M104 • M105 • M106 • M107 • M108 • M109 • M110
Se även: Klotformig stjärnhop · Stjärnbild · Galax · Nebulosa

Media som används på denna webbplats

M43 HST.jpg
De Mairan's Nebula, M43, NGC 1982. Part of the Orion Nebula M42.
Messier 43 HST.jpg
The NASA/ESA Hubble Space Telescope has taken a close-up view of an outer part of the Orion Nebula’s little brother, Messier 43. This nebula, which is sometimes referred to as De Mairan’s Nebula after its discoverer, is separated from the famous Orion Nebula (Messier 42) by only a dark lane of dust. Both nebulae are part of the massive stellar nursery called the Orion molecular cloud complex, which includes several other nebulae, such as the Horsehead Nebula (Barnard 33) and the Flame Nebula (NGC 2024).

The Orion molecular cloud complex is about 1400 light-years away, making it one of the closest massive star formation regions to Earth. Hubble has therefore studied this extraordinary region extensively over the past two decades, monitoring how stellar winds sculpt the clouds of gas, studying young stars and their surroundings and discovering many elusive objects, such as brown dwarf stars.

This view shows several of the brilliant hot young stars in this less-studied region and it also reveals many of the curious features around even younger stars that are still cocooned by dust.

This picture was created from images taken using the Wide Field Channel of Hubble’s Advanced Camera for Surveys. Images through yellow (F555W, coloured blue) and near-infrared (F814W, coloured red) filters were combined. The exposure times were 1000 s per filter and the field of view is about 3.3 arcminutes across.