Melnick 42

Melnick 42
Observationsdata
Epok: J2000.0
StjärnbildSvärdfisken
Rektascension05t 38m 42,12s[1]
Deklination-69° 05′ 55,19″[1]
Skenbar magnitud ()+12,78[1]
Stjärntyp
SpektraltypO2 If*[2]
B–V+0,08[3]
Astrometri
Radialhastighet ()+173[4] km/s
Egenrörelse (µ)RA: +2,755[5] mas/år
Dek.: +0,848[5] mas/år
Avståndca 163 000 lå (49 970[6] pc)
Absolut magnitud ()-7,4[3]
Detaljer
Massa189[3] M☉
Radie21,1[7] R☉
Luminositet3 600 000[3] L☉
Temperatur47 300[3] K
Vinkelhastighet240[8] km/s
Ålderca 1[9] miljoner år
Andra beteckningar
Melnick 42, Brey 77, BAT99 105, 2MASS J05384212-6905552, LMCe 1395, Gaia DR3 4657685534828234496[5]

Melnick 42, även känd som BAT99-105, är en ensam stjärna i 30 Doradus-komplexet (Tarantelnebulosan) i Stora magellanska molnet (LMC) i södra delen av stjärnbilden Svärdfisken. Den ligger mindre än två parsecs från mitten av R136-hopen, även om det är långt utanför den centrala kärnan. Den har en skenbar magnitud av ca 12,78[1] och kräver ett kraftfullt teleskop för att kunna observeras. Baserat på uppmätt parallax beräknas den befinna sig på ett avstånd av ca 163 000 ljusår (ca 49 970 parsec) från solen. Den rör sig bort från solen med en heliocentrisk radialhastighet av ca 173 km/s.[4]

Observation

RMC 136-klustret. Melnick 42 är precis ovanför huvudklustret i bilden längst till höger.

Melnick 42 klassificerades ursprungligen som spektraltyp WN när den upptäcktes, sedan som O3 If. När slashstjärnorna definierades fick den spektraltypen O3 If */WN6. Slutligen ledde introduktionen av spektralklassen O2 och förfiningen av klassificeringar av snedstjärnor till att den märktes som O2 If*. Även om den ges en superjätte ljusstyrka, är den faktiskt en huvudseriestjärna som fortfarande har kärnfusion av väte i dess kärna. Den tros vara mindre än en miljon år gammal.[9]

Egenskaper

Melnick 42. Foto: Hubbleteleskopet

Primärstjärnan Melnik 42 är en blå superjättestjärna i huvudserien av spektralklass O2 If*.[2] Den har en massa av ca 189[3] solmassor, en radie av ca 21[7] solradier och utsänder energi från dess fotosfär motsvarande ca 3600000[3] gånger solen vid en effektiv temperatur av ca 47 300 K.[3] Den är en av de mest ljusstarka stjärnorna i Tarantelnebulosan.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Melnick 42, 23 augusti 2024.

Noter

  1. ^ [a b c d] Doran, E. I.; Crowther, P. A.; De Koter, A.; Evans, C. J.; McEvoy, C.; Walborn, N. R.; Bastian, N.; Bestenlehner, J. M.; Gräfener, G.; Herrero, A.; Köhler, K.; Maíz Apellániz, J.; Najarro, F.; Puls, J.; Sana, H.; Schneider, F. R. N.; Taylor, W. D.; Van Loon, J. Th.; Vink, J. S. (2013). "The VLT-FLAMES Tarantula Survey. XI. A census of the hot luminous stars and their feedback in 30 Doradus". Astronomy & Astrophysics. 558: A134. arXiv:1308.3412. Bibcode:2013A&A...558A.134D. doi:10.1051/0004-6361/201321824. S2CID 118510909.
  2. ^ [a b] Crowther, P. A.; Walborn, N. R. (2011). "Spectral classification of O2-3.5 If*/WN5-7 stars". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 416 (2): 1311. arXiv:1105.4757. Bibcode:2011MNRAS.416.1311C. doi:10.1111/j.1365-2966.2011.19129.x. S2CID 118455138.
  3. ^ [a b c d e f g h] Bestenlehner, J. M.; Gräfener, G.; Vink, J. S.; Najarro, F.; De Koter, A.; Sana, H.; Evans, C. J.; Crowther, P. A.; Hénault-Brunet, V.; Herrero, A.; Langer, N.; Schneider, F. R. N.; Simón-Díaz, S.; Taylor, W. D.; Walborn, N. R. (2014). "The VLT-FLAMES Tarantula Survey. XVII. Physical and wind properties of massive stars at the top of the main sequence". Astronomy & Astrophysics. 570: A38. arXiv:1407.1837. Bibcode:2014A&A...570A..38B. doi:10.1051/0004-6361/201423643. S2CID 118606369.
  4. ^ [a b] Schnurr, O.; Moffat, A. F. J.; St-Louis, N.; Morrell, N. I.; Guerrero, M. A. (2008). "A spectroscopic survey of WNL stars in the Large Magellanic Cloud: General properties and binary status". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 389 (2): 806. arXiv:0806.2801. Bibcode:2008MNRAS.389..806S. doi:10.1111/j.1365-2966.2008.13584.x. S2CID 6590534.
  5. ^ [a b c] https://simbad.cds.unistra.fr/simbad/sim-id?Ident=Brey+77. Hämtad 2024-09-17.
  6. ^ Pietrzyński, G; D. Graczyk; W. Gieren; I. B. Thompson; B. Pilecki; A. Udalski; I. Soszyński; et al. (7 March 2013). "An eclipsing-binary distance to the Large Magellanic Cloud accurate to two per cent". Nature. 495 (7439): 76–79. arXiv:1303.2063. Bibcode:2013Natur.495...76P. doi:10.1038/nature11878. PMID 23467166. S2CID 4417699.
  7. ^ [a b] Hainich, R.; Rühling, U.; Todt, H.; Oskinova, L. M.; Liermann, A.; Gräfener, G.; Foellmi, C.; Schnurr, O.; Hamann, W. -R. (2014). "The Wolf-Rayet stars in the Large Magellanic Cloud: A comprehensive analysis of the WN class". Astronomy & Astrophysics. 565: A27. arXiv:1401.5474v1. Bibcode:2014A&A...565A..27H. doi:10.1051/0004-6361/201322696. S2CID 55123954.
  8. ^ Puls, J.; Kudritzki, R.-P.; Herrero, A.; Pauldrach, A. W. A.; Haser, S. M.; Lennon, D. J.; Gabler, R.; Voels, S. A.; Vilchez, J. M.; Wachter, S.; Feldmeier, A. (1996). "O-star mass-loss and wind momentum rates in the Galaxy and the Magellanic Clouds Observations and theoretical predictions". Astronomy and Astrophysics. 305: 171. Bibcode:1996A&A...305..171P.
  9. ^ [a b] Crowther, P. A.; Schnurr, O.; Hirschi, R.; Yusof, N.; Parker, R. J.; Goodwin, S. P.; Kassim, H. A. (2010). "The R136 star cluster hosts several stars whose individual masses greatly exceed the accepted 150 M⊙ stellar mass limit". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 408 (2): 731. arXiv:1007.3284. Bibcode:2010MNRAS.408..731C. doi:10.1111/j.1365-2966.2010.17167.x. S2CID 53001712.
Stjärnor i Svärdfisken
Bayer
Variabler
HD
Övriga
B90  · BAT99-7  · BAT99-66  · BAT99-68  · BAT99-98  · BAT99-104  · BAT99-123  · BI 253  · Gliese 163  · HE 0437-5439  · Hodge 301  · HV 888  · IRAS 05280–6910  · LHA 120-S 79  · LH 41-1042  · LH 54-425  · LMC195-1  · LMC X-2  · LMC X-3  · MACHO 80.7443.1718  · Melnick 34  · Melnick 42  · PSR J0523−7125  · PSR J0537−6910  · PSR J0540−6919  · R85  · R99  · R136  · R136a  · R136a1  · R136a2  · R136a3  · R136b  · R136c  · R139  · R145  · Sanduleak -69° 202  · SNR 0509-67.5  · SGR 0525−66  · TOI-700  · TOI-813  · VFTS 102  · VFTS 243  · VFTS 352  · VFTS 682  · WASP-62 (Naledi)  · WOH G 64

Media som används på denna webbplats

Golden star.svg
(c) I, Ssolbergj, CC BY 3.0
Gold-shaded star.
Grand star-forming region R136 in NGC 2070 (captured by the Hubble Space Telescope).jpg
A Hubble Space Telescope image of the R136 super star cluster, near the center of the 30 Doradus Nebula, also known as the Tarantula Nebula or NGC 2070. (Converted to JPG from the source TIFF file)
ESO - Eso1030a (by).jpg
Författare/Upphovsman: ESO/P. Crowther/C.J. Evans, Licens: CC BY 4.0
Using a combination of instruments on ESO’s Very Large Telescope, astronomers have discovered the most massive stars to date, some weighing at birth more than 300 times the mass of the Sun, or twice as much as the currently accepted limit of 150 solar masses. The most extreme of these stars was found in the cluster RMC 136a (or R136 as it is more usually named). Named R136a1, it is found to have a current mass of 265 times that of the Sun. Being a little over a million years old, R136a1 is already “middle-aged” and has undergone an intense weight-loss programme, shedding a fifth of its initial mass over that time, or more than fifty solar masses. It also has the highest luminosity, close to 10 million times greater than the Sun.

R136 is a cluster of young, massive and hot stars located inside the Tarantula Nebula, in one of the neighbourhood galaxies of the Milky Way, the Large Magellanic Cloud, 165 000 light-years away. R136 contains so many stars that on a scale equivalent to the distance between the Sun and the nearest star there are tens of thousands of stars. Hundreds of these stars are so incredibly bright that if we were to sit on a (hypothetical) planet in the middle of the cluster the sky would never get dark.

This montage shows a visible-light image of the Tarantula nebula as seen with the Wide Field Imager on the MPG/ESO 2.2-metre telescope (left) along with a zoomed-in visible-light image from the Very Large Telescope (middle). A new image of the R136 cluster, obtained with the near-infrared MAD adaptive optics instrument on the Very Large Telescope is shown in the right-hand panel, with the cluster itself at the lower right. The MAD image provides unique details on the stellar content of the cluster.
Dorado IAU.svg
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Dorado chart