Maxwell's Silver Hammer

"Maxwell's Silver Hammer" (Lennon/McCartney) är en låt av The Beatles inspelad och utgiven 1969 på albumet Abbey Road. Den skrevs av Paul McCartney och krediterades Lennon-McCartney-samarbetet.^[4] Låten handlar om en student vid namn Maxwell Edison som begår mord med en hammare, med den mörka texten förklädd genom en glad sång.^[1] McCartney beskrev låten som en symbol för livets nedgångar och "min analogi för när något plötsligt går fel, som det så ofta gör".^[5]

Låten repeterades första gången under Get Back-sessionerna i januari 1969. Under inspelningen av Abbey Road i juli och augusti ägnade bandet fyra inspelningssessioner åt att färdigställa låten. Dessa sessioner var en dyster tid för Beatles, eftersom McCartney pressade gruppen att arbeta länge med låten. Alla hans tre bandmedlemmar var högljudda i sitt ogillande av "Maxwell's Silver Hammer". I en intervju 2008 mindes Ringo Starr den som "den sämsta sessionen någonsin" och "den sämsta låten vi någonsin behövt spela in".^[6][7]

I början av 1968 började McCartney skriva den första versen av låten i Rishikesh, Indien.^[8] Efter att ha färdigställt det mesta av albumet i oktober samma år, hade han för avsikt att låten skulle finnas med på albumet The Beatles, men den spelades aldrig in ordentligt under dessa sessioner på grund av tidsbrist. Den repeterades igen tre månader senare i januari 1969, i Twickenhams filmstudior under Get Back-sessionerna, men skulle inte spelas in förrän efter sex månader.^[9]

McCartneys hustru Linda sade att han hade blivit intresserad av avantgardistisk teater och hade fördjupat sig i den experimentella franska författaren Alfred Jarrys skrifter. Denna influens återspeglas i berättelsen och tonen i "Maxwell's Silver Hammer", och förklarar också hur McCartney kom över Jarrys ord "pataphysical", som förekommer i texten.^[10] 1994 sa McCartney att låten symboliserar livets nedgångar, och att den är "min analogi för när något plötsligt går fel, som det så ofta gör, som jag började få reda på vid den tiden i mitt liv. Jag ville ha något symboliskt för det, så för mig var det någon fiktiv figur som hette Maxwell med en silverhammare. Jag vet inte varför det var silver, det lät bara bättre än Maxwells hammare."^[5]

The Beatles började spela in låten i EMI Studios (senare Abbey Road Studios) i London den 9 juli 1969. John Lennon, som hade varit frånvarande från inspelningarna under de senaste åtta dagarna efter att ha skadats i en bilolycka i Skottland, anlände för att arbeta på låten,^[11][12] tillsammans med sin fru Yoko Ono, som skadades svårare i olyckan än Lennon, och som låg på en stor dubbelsäng i studion.^[13][9] Sexton tagningar av rytmspåret gjordes, följt av en serie gitarrpålägg.^[9] Den oanvända femte tagningen kan höras på Anthology 3. Under de följande två dagarna dubbade gruppen sång, piano, hammondorgel, städ och gitarr.^[9] Låten färdigställdes den 6 augusti, när McCartney spelade in ett solo på en Moog-synthesizer.^[14]

Inspelningen ledde senare till negativa kommentarer från Lennon, George Harrison och Ringo Starr. Lennon sa: "Jag var sjuk efter olyckan när de gjorde det mesta av den låten, och det fick verkligen George och Ringo att spela in den", och tillade senare: "Jag hatar den, för allt jag kommer ihåg är låten ... [Paul] gjorde allt för att göra den till en singel, och det blev den aldrig och kunde aldrig ha blivit."^[15] Teknikern Geoff Emerick minns att Lennon avfärdaden den som "mer av Pauls mormorsmusik".^[16] Harrison erinrade sig: "Ibland tvingade Paul oss att sjunga dessa riktigt löjliga sånger. Jag menar, herregud, "Maxwell's Silver Hammer" var så löjlig. Efter ett tag gjorde vi ett bra jobb med den, men när Paul fick en idé eller ett arrangemang i sitt huvud ..."^[17] Starr berättade för Rolling Stone 2008: "Den sämsta sessionen någonsin var 'Maxwell's Silver Hammer'. Det var den sämsta låten vi någonsin spelat in. Den pågick i flera jävla veckor. Jag tyckte det var galet."^[6] McCartney erinrade sig: "De enda argumenten handlade om saker som att jag tillbringade tre dagar med 'Maxwell's Silver Hammer'. Jag minns att George sa: "Du har tagit tre dagar på dig, det är bara en låt." – "Ja, men jag vill få det rätt. Jag har många tankar om den här.'"^[18]

I Kar de Mummas revy 1970 framförde Rolf Bengtson numret Lille Maxwells silverklubba med svensk text av Kajenn, vilket filmades i Kar de Mummas julblandning som visades på TV julen 1976. Även den svenska musikgruppen Hootenanny Singers har framfört en version av låten, vid namn Ring Ring - Här är svensktoppsjuryn och med svensk text av Peter Himmelstrand.

I en bandinspelning från ett möte som hölls i september 1969 (Starr var inte närvarande) tog Lennon upp möjligheten att individuella låtskrivaransvar skulle delas lika mellan Lennon, McCartney och Harrison i framtiden. I detta arrangemang skulle var och en av låtskrivarna bidra med fyra låtar till ett album, och Starr skulle ha möjlighet att bidra med två. Beatleshistorikern Mark Lewisohn kommenterar ordväxlingen mellan de tre bandmedlemmarna:

Paul ... svarar på nyheten att George nu har samma status som kompositör som John och sig själv genom att muttra något milt provocerande. "Jag trodde fram till det här albumet att Georges låtar inte var så bra", säger han, vilket är en ganska tveeggad komplimang eftersom de tidigare kompositionerna han implicit nedvärderar inkluderar Taxman och While My Guitar Gently Weeps. Det finns ett irriterat svar från George: "Det är en smaksak. Folk har gillat mina låtar." John reagerar med att berätta för Paul att ingen annan i gruppen "diggade" hans Maxwell's Silver Hammer ... och att det kunde vara en bra idé om han gav sånger av det slaget – som han förmodligen inte ens diggade själv – till utomstående artister som han var intresserad av ... "Jag spelade in den", säger en sömnig Paul, "för att jag tyckte om den."^[19]

I sin recension av Abbey Road för Rolling Stone 1969 skrev musikkriktern John Mendelsohn: "Paul McCartney och Ray Davies är de enda två författarna inom rock'n'roll som kunde ha skrivit 'Maxwell's Silver Hammer', en kaxig vaudevillian/music-hall-hyllning där Paul, på ett sällsynt styggt humör, firar glädjen över att kunna slå in huvudet på vem som helst som hotar att fälla dig. Paul förmedlar det perfekt med den mysigaste oskuldsfullhet man kan tänka sig."^[20] Barry Miles skrev i tidskriften Oz att låten var "ett komplext litet stycke" och sa att, bortsett från McCartneys tillfälliga intresse för Jarrys arbete, "Den enda brittiska popgruppen som har några patafysiska utmärkelser är Soft Machine". Miles sa också att det var "ett perfekt exempel på Pauls kombination av amerikansk rock med brittisk brassbandsmusik".^[21]

Derek Jewell från The Sunday Times tyckte att albumet var "uppfriskande stramt och opretentiöst", men beklagade att det innehöll "unkna-1920-talsskämt (Maxwell's Silver Hammer)" och "Ringo's obligatoriska barnkammararior (Octopus's Garden)".^[22] 1974 refererade Robert Christgau till "Maxwell's Silver Hammer" som "en McCartney-virkning".^[23]

Bland Beatles levnadstecknare sa Ian MacDonald att "Om det finns någon enskild inspelning som visar varför The Beatles splittrades, så är det 'Maxwell's Silver Hammer'." Han fortsatte:

Denna ohyggliga felberäkning – som det finns oräkneliga motsvarigheter till på i [McCartneys] skräniga serie av soloalbum – representerar hans ojämförligt värsta smakbrist under The Beatles beskydd ... Abbey Road omfamnar alltså McCartneys båda ytterligheter: den klarsynte, känslige vaktmästaren av The Beatles i "You Never Give Me Your Money" och det långa medleyt – och den omogna egoisten som slösade bort gruppens tålamod och solidaritet på fnissigt nonsens som detta.^[24]

Författaren Jonathan Gould citerar "Maxwell's Silver Hammer" som ett exempel på den själviskhet som är inneboende i Beatles kreativa partnerskap, där en komposition av McCartney eller Lennon skulle ges företräde framför en mer substantiell låt av Harrison.^[25] Han beklagar också McCartneys förkärlek för en lätt underhållningsstil som Beatles hade försökt göra föråldrad, och drar slutsatsen:

Den sorgligaste aspekten av "Maxwell's Silver Hammer" är alltså hur den visar hur Pauls hantverksmässiga tendens att bygga vidare på sina tidigare framgångar hade fått honom att översätta den genuint charmiga nyheten och subversiva parodin i "When I'm Sixty-Four" till en personlig subgenre av lättvindigt smarta låtar som under de två år som gått sedan Sgt. Pepper hade utvecklats till en form av musikalisk skämt.^[26]

2009 avslutade PopMatters redaktör John Bergstrom sin lista "the worst of the Beatles" med låten. Han sa att medan McCartney tidigare hade skapat "några borderline-schmaltzy, music hall-inspirerade låtar", var "Maxwell's Silver Hammer" "där till och med den hemliga beundraren av 'Rocky Raccoon' måste dra gränsen". Bergström beskrev den som "Enerverande 'söt', obevekligt motbjudande, för bokstavligt sinnad till hälften" och "den enda Beatles-låten av nästan 200 som i princip är olyssningsbar".^[27]

År 2020 parade författaren John Tait ihop låten med "Mack the Knife" som anmärkningsvärda samtida mordballader om seriemördare.^[28]

• 1972 gjorde det kanadensiska bandet The Bells en cover på "Maxwell's Silver Hammer". Deras version blev en hit i Kanada. Den nådde plats 83 på Pop-listan och nummer två på Canadian Adult Contemporary-listan.^[29]

• I filmen Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band från 1978 framförs låten av komikern Steve Martin, som porträtterar karaktären Maxwell Edison. Frankie Laine spelade också in en cover på låten som en del av musikdokumentären All This and World War II, som innehöll arkiv- och journalfilmer från andra världskriget till framföranden av musik av Beatles.

• MonaLisa Twins gjorde en cover på "Maxwell's Silver Hammer" med en video från 2015 som publicerades på YouTube Music 2015.

Enligt Kevin Howlett^[30] om inget annat anges:

The Beatles

• Paul McCartney - sång, piano, akustisk gitarr, Moog synthesizer
• George Harrison - sång, bas, elgitarr
• Ringo Starr - sång, trummor, städ^[a]

Ytterligare musiker

• George Martin - Hammondorgel^[35]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia.

• Babiuk, Andy (2002). Beatles' Gear: All The Fab Four's Instruments, from Stage to Studio (Second Revised). London: BackBeat Books (Outline Press). ISBN 0-87930-731-5. 
• Emerick, Geoff; Massey, Howard (2006). Here, There and Everywhere: My Life Recording the Music of The Beatles. New York: Gotham. ISBN 978-1-59240-179-6. 
• Everett, Walter (1999). The Beatles as Musicians: Revolver through the Anthology. New York: Oxford University Press. ISBN 978-0-19-512941-0. https://books.google.com/books?id=K-8OhZhmoyQC. 
• Gould, Jonathan (2007). Can't Buy Me Love: The Beatles, Britain and America. London: Piatkus. ISBN 978-0-7499-2988-6. 
• Guesdon, Jean-Michel; Margotin, Philippe (2013). All the Songs: The Story Behind Every Beatles Release. New York, NY: Black Dog & Leventhal Publishers. ISBN 978-1-57912-952-1. https://books.google.com/books?id=KXKnAgAAQBAJ. 
• Howlett, Kevin (2018). The Beatles (White Album) Super Deluxe Edition. 
• Howlett, Kevin (2019). Abbey Road (50th Anniversary Super Deluxe Version) (book). The Beatles. Apple Records. 
• Lewisohn, Mark (1988). The Complete Beatles Recording Sessions. New York: Harmony Books. ISBN 978-0-600-63561-1. https://archive.org/details/the-beatles-recording-sessions. 
• Lewisohn, Mark (1992). The Complete Beatles Chronicle: The Only Definitive Guide to the Beatles' Entire Career. London: Hamlyn. ISBN 0-600-60033-5. https://archive.org/details/epdf.tips_the-complete-beatles-chronicle. 
• MacDonald, Ian (2007). Revolution in the Head: The Beatles' Records and the Sixties (Third). Chicago: Chicago Review Press. ISBN 978-1-55652-733-3. https://archive.org/details/revolutioninhead0003macd. 
• Miles, Barry (1997). Paul McCartney: Many Years from Now. Secker and Warburg. ISBN 978-0-7493-8658-0. 
• Miles, Barry; Badman, Keith (2001). The Beatles Diary: The Beatles Years. Omnibus Press. ISBN 978-0-7119-8308-3. https://books.google.com/books?id=_TBkf1ttNBYC&q=The%20Beatles%20Diary%3A%20The%20Beatles%20Years&pg=PP1. 
• Mulligan, Kate Siobhan (1 July 2010). The Beatles: A Musical Biography. ABC-CLIO. ISBN 978-0-313-37686-3. 
• Sheff, David (2000). All We Are Saying. New York: St. Martin's Griffin. ISBN 0-312-25464-4. https://archive.org/details/allwearesayingla00lenn. 
• Winn, John C. (2009). That Magic Feelings: The Beatles' Recorded Legacy, Volume One, 1966–1970. New York: Three Rivers Press. ISBN 978-0-307-45239-9. https://books.google.com/books?id=JcdvDwAAQBAJ. 
• Womack, Kenneth (2019). Solid State: The Story of Abbey Road and the End of the Beatles. Ithaca, NY: Cornell University Press. ISBN 978-1-5017-4685-7. https://books.google.com/books?id=yU2WDwAAQBAJ.