Marinkommando

Marinkommando var tidigare en myndighet för regional ledning av svenska marinens förband inom ett tilldelat område av svenskt sjöterritorium. Ett marinkommando var underställt en militärbefälhavare och var verksamt under såväl krigs- som fredsförhållanden. Chefen för respektive marinkommando ansvarade även för krigsplanläggning samt mobilisering och kunde i vissa fall ha tillika uppgift som försvarsområdesbefälhavare.[1]

Bakgrund

Genom försvarsbeslutet 1925 kom territorialvattnet längs den svenska kusten från den 1 januari 1928 att delas in i sex marindistrikt. Marindistriktet omfattade territorialvattnet, det marina försvarsområdet samt den del som utgjorde landterritorium. Bakgrunden var avsaknaden av klara befälsförhållanden samt en enhetlig ledning för de svenska kustområdena i krig eller vid krigsfara. De sex marindistrikten utgjorde endast krigsförband, men fyllde samtidigt en viktig roll som regional ledning av de marina stridskrafterna. Genom försvarsbeslutet 1936 beslutade riksdagen att samtliga marindistrikten skulle fredsorganiseras från den 1 juli 1937. Med den nya organisationen kom marindistriktet omfatta stab, personalavdelning, intendenturförvaltning, sjukvårdsförvaltning, kameralkontor, fartygsdepå, örlogsdepå, fartygsdetachement, fiskfördelningscentral samt en kustbevakningsavdelning.[2] Genom försvarsbeslutet 1948 reducerades antalet marindistrikt med två stycken, men samtidigt infördes begreppet marina bevakningsområden, vilka underställdes marindistrikten.[3]

Den 1 oktober 1957 omorganiserades marindistrikten till marinkommandon, där kustartilleriförsvaret avskiljdes för att den 1 juli 1958 bilda egen myndighet, där kustartillericheferna blev försvarsområdesbefälhavare.[3][4][5] Den nya organisationen bestod bland annat av en ledningsorganisation med stab och förvaltning, kustartilleribrigad, fartygs och helikopterförband.[6]

Den 1 oktober 1966 infördes en ny regional ledning inom det svenska försvaret. Där den samlade operativa ledning samlades hos en militärbefälhavare. Därmed omorganiserades marinkommandona till örlogsbaser, vilka underställdes en militärbefälhavare från att tidigare varit direkt underställd Chefen för Marinen. Dock var det endast tre kommandon som omorganiserades till örlogsbaser, då Marinkommando Nord omorganiserades till örlogsbasavdelning ingående i Norrlands kustartilleriförsvar. Örlogsbasernas organisation kunde bland annat bestå av stab och förvaltning, kustbevakningsorganisation samt fartygs och helikopterförband.[7] Åren 1986 och 1990 genomfördes en större reform inom Marinen, då alla örlogsbaser sammanslogs med kustartilleriförsvaren och bildade marinkommandon.[8]

Inför försvarsbeslutet 2000 föreslog regeringen i sin propositionen för riksdagen, att den taktiska nivån bör reduceras genom att fördelnings- och försvarsområdesstaber samt marinkommandon och flygkommandon skulle avvecklas. Detta för att utforma ett armétaktiskt, marintaktiskt respektive flygtaktiskt kommando vilka skulle samlokaliseras med Operativa insatsledningen. Förslaget som antogs av riksdagen innebar att samtliga fördelnings- och försvarsområdesstaber samt marinkommandon och flygkommandon upplöstes och avvecklades.[9] Den 30 juni 2000 upplöstes och avvecklades marinkommandona, och ersattes till viss del av två nya organisationsenheter som skulle bilda två baser för sjöstridskrafterna.

Inför försvarsbeslutet 2004 föreslog regeringen i sin propositionen för riksdagen, att organisationsstrukturen från det förra försvarsbeslutet med två likvärdiga marinbaser inte längre är lämplig. Bakgrund låg i sjöstridsförbandens uppgifter och dess förändringarna i insatsorganisationen som föreslogs i försvarsbeslutet 2004. Istället hade Försvarsmakten föreslagit för regeringen att det endast behövdes en marinbas, innefattande en huvudbas och en sidobas. Dock ansåg regeringen att en sådan konstruktion skulle kunna leda till oklarheter och en mindre rationell verksamhet. Istället föreslog regeringen att en marinbas skulle kvarstå, vilken skulle svara för att den geografiska viljeinriktningen kunden uppfyllas. Dock skulle det finnas inom ramen att möjliggöra basering på två ytterligare orter. Organisationen vid marinbasen skulle bland annat bestå av varvsresurser för tungt fartygsunderhåll samt att verksamhetsställen borde innehålla dimensionerande infrastruktur i form av kajer och förtöjningsanordningar. Från den 1 januari 2005 kvarstod endast en marinbas, där den geografiska spridningen bland annat bestod av sjöinformationskompanier.[10]

Lägre regional ledning i marinen

Marindistrikt 1928–1957

  • Gotlands marindistrikt (till 1956, därefter en del av Ostkustens marindistrikt)
  • Norrlandskustens marindistrikt
  • Ostkustens marindistrikt
  • Sydkustens marindistrikt
  • Västkustens marindistrikt
  • Öresunds marindistrikt (till 1951, därefter Malmö marina bevakningsområde)

Marina bevakningsområde 1951–1993

Marinkommandon 1957–1966

  • Marinkommando Nord
  • Marinkommando Ost
  • Marinkommando Syd
  • Marinkommando Väst

Örlogsbaser 1966–1990

Marinkommandon 1986–2000

Marindistrikt 1993–2000

Marinbaser 2000–2004

Marinbaser 2005–

Se även

  • Militärterritoriell indelning

Referenser

Noter

  1. ^ Braunstein (2011), s. 17-18
  2. ^ Jansson, Johansson (2001), s. 39-40
  3. ^ [a b] Roth (2014), s. 137-138
  4. ^ Jansson, Johansson (2001), s. 188
  5. ^ Jansson, Johansson (2001), s. 41-42
  6. ^ Jansson, Johansson (2001), s. 143
  7. ^ Jansson, Johansson (2001), s. 43
  8. ^ Jansson, Johansson (2001), s. 44
  9. ^ ”Regeringens proposition 1999/2000:30”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/det-nya-forsvaret_GN0330. Läst 13 augusti 2018. 
  10. ^ ”Regeringens proposition 2004/05:5”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/vart-framtida--forsvar_GS035. Läst 13 augusti 2018. 

Tryckta källor

  • Roth, Thomas (2014). Den svenska krigsmakten under kalla kriget: krigsplanläggning, förband och beredskap. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek. Libris 16621644. ISBN 978-91-86837-68-6 
  • Birke, Sune; Braunstein, Christian (2011). Sveriges marina förband och skolor under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 13. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris 12638815. ISBN 978-91-976220-5-9 
  • Jansson, Nils-Ove; Johansson, Christer (2001). Marinkommando Väst: kronologi över marin verksamhet på västkusten. Borås: Warne förlag. Libris 8402344. ISBN 91-86425-30-7 

Media som används på denna webbplats

Hemvarnet vapen bra.svg
Författare/Upphovsman: Koyos
, Licens: CC BY-SA 3.0
See about CoA blazoning: [Expand]
Flag of Europe.svg
The Flag of Europe is the flag and emblem of the European Union (EU) and Council of Europe (CoE). It consists of a circle of 12 golden (yellow) stars on a blue background. It was created in 1955 by the CoE and adopted by the EU, then the European Communities, in the 1980s.

The CoE and EU are distinct in membership and nature. The CoE is a 47-member international organisation dealing with human rights and rule of law, while the EU is a quasi-federal union of 27 states focused on economic integration and political cooperation. Today, the flag is mostly associated with the latter.

It was the intention of the CoE that the flag should come to represent Europe as a whole, and since its adoption the membership of the CoE covers nearly the entire continent. This is why the EU adopted the same flag. The flag has been used to represent Europe in sporting events and as a pro-democracy banner outside the Union.
Great coat of arms of Sweden.svg
Stora riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.