Mariner 2
 Mariner 2 | |||||
| Status | Inaktiv | ||||
|---|---|---|---|---|---|
| Typ | Förbiflygare | ||||
| Program | Marinerprogrammet | ||||
| Organisation | NASA, JPL | ||||
| NSSDC-ID | 1962-041A[1] | ||||
| Uppdragets varaktighet | 4 mån, 7 dag | ||||
| Sista kontakt | 3 januari 1963 | ||||
| Uppskjutning | |||||
| Uppskjutningsplats | Cape Canaveral LC-12 | ||||
| Uppskjutning | 27 augusti 1962, 06:53:14 UTC | ||||
| Uppskjutningsfarkost | Atlas-Agena | ||||
| Omloppsbana runt Solen | |||||
| Förbiflygning av Venus | |||||
| Datum | 14 december 1962 | ||||
| Minsta avstånd | 34 773 km | ||||
| Egenskaper | |||||
| Massa | 202,8 kg | ||||
| Effekt | 220 W | ||||
| Kronologi | |||||
| |||||
Mariner 2, en interplanetarisk rymdsond byggd av den amerikanska rymdflygsstyrelsen NASA, var den andra i en serie om 12 planerade sonder (sedermera 10 då de två sista sonderna döptes om till Voyager) i Marinerprogrammet. Mariner 2 var en reservsond för Mariner 1 i händelse av att det uppdraget inte kunde genomföras. Mariner 1 förstördes kort efter uppskjutningen.
Mariner 2 blev den första konstgjorda rymdsonden att göra en förbiflygning av en annan planet.
Huvuduppdrag
Sonden sköts upp den 27 augusti 1962 med planeten Venus som mål. Väl framme skulle diverse vetenskapliga mätningar genomföras av till exempel magnetfält, partiklar och strålning, atmosfäriska egenskaper samt planetens massa. Mätningar i rymden mellan planeterna genomfördes också.
Informationen Mariner 2 sände tillbaka indikerade att Venus rotationshastighet mycket sakta minskar, att planeten har en tjock koldioxidatmosfär, samt hög temperatur och högt atmosfäriskt tryck vid ytan. Det upptäcktes även att Venus inte har ett mätbart magnetfält. Planetens massa kunde uppskattas med högre precision och värdet på den astronomiska enheten (AU) kunde preciseras. Man förlorade kontakten med Mariner den 3 januari, 1963.
Rymdsonden befinner sig nu i en heliocentrisk bana runt solen.
Utrustning
Strömförsörjning
Mariner 2 var försedd med två solpaneler, 183 × 76 cm respektive 152 × 76 cm. Den kortare panelen var försedd med ett litet solsegel för att utjämna solvindskrafter. Sonden innehöll även ett 1 kWh silver-zinkbatteri som laddades från solpanelerna. Batteriet användes som kraftkälla i situationer där solpanelerna inte användes, till exempel innan de fällts ut, i skugga eller under hög last.
Kommunikation
För kommunikation med jorden användes en 3 W radiosändare och en parabolantenn.
Manövrering
En 225 N monopropellantmotor och kvävgasdysor användes för kursjusteringar.
Källor
Fotnoter
- ^ ”NASA Space Science Data Coordinated Archive” (på engelska). NASA. https://nssdc.gsfc.nasa.gov/nmc/spacecraft/display.action?id=1962-041A. Läst 24 mars 2020.
| ||||||||||
| ||||||||||||||||||||||||||||||
Media som används på denna webbplats
Venus in real colors, processed from clear and blue filtered Mariner 10 images.
Source images are in the public domain (NASA)
Images processed by Ricardo Nunes, downloaded from http://www.astrosurf.com/nunes/explor/explor_m10.htmMariner 2 was the world's first successful interplanetary spacecraft. Launched August 27, 1962, on an Atlas-Agena rocket, Mariner 2 passed within about 34,000 kilometers (21,000 miles) of Venus, sending back valuable new information about interplanetary space and the Venusian atmosphere. Mariner 2 recorded the temperature at Venus for the first time, revealing the planet's very hot atmosphere of about 500 degrees Celsius (900 degrees Fahrenheit). The spacecraft's solar wind experiment measured for the first time the density, velocity, composition and variation over time of the solar wind.
Mariner 5