Maria Arpad av Ungern

Maria Arpad av Ungern
Född	1257
Död	25 mars 1323 Neapel
Begravd	Neapel
Medborgare i	Kungariket Neapel
Sysselsättning	Statsperson
Make	Karl II av Neapel (g. 1270–)[1][2]
Barn	Raymond Berengar av Andria Karl Martell av Anjou (f. 1271)[1] Marguerite d'Anjou (f. 1273)[1] Louis d'Anjou (f. 1274) Robert I av Neapel (f. 1277 och 1278) Filip I av Taranto (f. 1278 och 1276) Blanka av Anjou (f. 1283)[1] Giovanni di Napoli (f. 1283)[3] Tristano di Napoli (f. 1284)[3] Eleonora av Anjou (f. 1289)[1] Marie af Anjou (f. 1290) Peter Tempesta (f. 1291 och 1292) Johan av Durazzo (f. 1294) Béatrice d'Anjou (f. 1295)
Föräldrar	Stefan V av Ungern Elisabet Kumanen
Släktingar	Elisabet av Ungern (syskon) Anna av Ungern (syskon) László IV av Ungern (syskon)
Heraldiskt vapen
Redigera Wikidata

Maria av Ungern, född 1257, död 1323, var en drottning av Neapel; gift 1270 med kung Karl II av Neapel. Hon var dotter till Stefan V av Ungern och Elisabet Kumanen. Maria var tronpretendent till Ungerns tron år 1290. Hon var ställföreträdande regent i provence 1290–1294, och i Neapel 1295–1296, 1296–1298 och 1302.

Maria var andra dotter till Stefan V av Ungern och Elisabet Kumanen. Inget är känt om hennes barndom. 1269 inleddes förhandlingar om en dubbel äktenskapsallians mellan Ungern och Neapel: planen var att Maria skulle gifta sig med Neapels tronföljare Karl och hennes bror Ungerns tronföljare skulle gifta sig med Karls syster Isabella av Neapel. Syftet var att skapa stöd för Neapels tilltänkta erövring av Bysans. Förhandlingarna avslutade snabbt och våren 1270 anlände Maria till Neapel. Vigseln ägde rum i Neapel 6 augusti 1270. Den tilltänkta antibysantinska alliansen blev aldrig av eftersom hennes bror, som blev monark 1272, i stället slöt en äktenskapsallians även med Bysans. Hon åtföljde Karl till Provence, till Gascogne och vid resor till det franska hovet: 1278–1282 vistades paret i Provence. Marias första politiska handling inträffade 1284, då hon på eget ansvar, efter sjöslaget i Neapel den 5 juni 1284, då Karl tagits tillfånga av Aragonien, befriade Beatrice av Hohenstaufen efter förhandlingar med Ruggero di Lauria.

1285 avled hennes svärfar och hennes make blev monark, men han befann sig då fortfarande i fångenskap och kunde inte tillträda. Hon deltog inte i den ställföreträdande regeringen över Neapel 1285–1287, som fördes av kardinal Gerardo di Parma och Robert av Artois, men hon ingrep i styrelsen av provinsen Provence. Under hösten 1287 Maria i förhandlingarna om Karls frigivning. Hon slöt 24 mars 1288 vanpenvila med Aragonien, och den 29 oktober 1288 kunde Karl friges. Hon återvände sedan med Karl till Neapel: i Rom kröntes maken av påven, men det är inte känt om hon kröntes samtidigt. Mellan 1290 och 1294 var Maria regent i Provence under makens många resor till Frankrike och Spanien. Maria gav en fristad åt sin syster Elisabet då denna tvingades fly från Böhmen 1290.

Den 10 juli 1290 avled Marias bror László IV av Ungern barnlös. Han efterlämnade fyra systrar: Maria, Elisabet, Katarina och Anna. Den 21 september 1290 gjorde Maria anspråk på Ungerns tron, året därpå kröntes hon till Ungerns drottning av en påvlig legat i Neapel. Hon tycks dock aldrig själv ha engagerat sig mycket i Ungern, och överförde 1295 sin arvsrätt på sin son, Karl Martell. Påven bekräftade hennes arvsrätt 30 augusti 1295. Hennes son blev dock endast titulärkung; det blev i stället hennes sonson som blev Ungerns monark som Karl I Robert av Ungern.

Maria återvände till Neapel 1294. Hon representerade Karl vid förhandlingarna med påven under hans resa till Spanien 1295-96, då hon också var regent. Påven gav henne formellt förläningen Taranto med sonen Filip. maria var återigen Neapels regent under makens frånvaro 1296–1298 tillsammans med Robert. Under denna tid utfärdades dock alla dokument med Roberts underskrift, därför antas hennes makt ha varit begränsad. Hon tjänstgjorde som regent en sista gång 1302, medan maken var i Rom samtidigt som även sönerna var frånvarande. Efter sekelskiftet 1300 levde Maria ett mindre offentligt liv och lämnade politiken. 1309 blev hon änkedrottning. Hon ägnade sig främst åt religiösa projekt så som att stödja och finansiera kyrkor och kloster, som att bidra till de omfattande reparationerna av klostret Maria Donnaregina, som år 1293 hade skadats allvarligt av en jordbävning: ända fram till 1323 engagerade hon sig aktivt i klostrets återuppbyggnad. Hon har ibland ryktats ha blivit nunna i Maria Donnaregina, men det finns det inga belägg för. Det är däremot troligt att hon de senare åren alltmer bodde i klostret Castelcapuano.

• Dizionario Biografico degli Italiani - Volume 70 (2007)