Margareta av Frankrike

Marguerite av Frankrike
Avbildning av Marguerite av Frankrike på katedralen i Lincoln
Företrädare	Eleonora av Kastilien
Efterträdare	Isabella av Frankrike
Barn	Thomas av Brotherton, 1:e earl av Norfolk Edmund av Woodstock, 1:e earl av Kent
Föräldrar	Filip III av Frankrike Maria av Brabant
Född	Omkring 1279 eller 1282 Paris
Död	14 februari 1318 Marlborough Castle, Wiltshire
Begravd	Greyfriar's Church, Greenwich
Heraldiskt vapen

Marguerite av Frankrike, född omkring 1279 eller 1282 i Paris, död 14 februari 1318 på Marlborough Castle i Wiltshire i England, var drottning av England och Edvard I:s andra hustru.^[1] Hon var dotter till Filip III av Frankrike och Maria av Brabant.

Biografi

Tre år efter Edvards älskade första hustru Eleanora av Kastiliens bortgång 1290, sörjde den femtiofyraårige kungen fortfarande. Men information om kung Filip IV av Frankrikes syster Blanches skönhet nådde honom. Blanche var trolovad med hans son, men Edvard beslutade sig för att själv gifta sig med Blanche och sände förhandlare till Filip. Filip gick med att arrangera ett äktenskap mellan Blanche och Edvard på två villkor: att en fredspakt slöts mellan de båda länderna, och att Edward skulle ge Filip provinsen Gascogne.

Edvard gick överraskande nog med på detta och sände sin bror Edmund Krokrygg, hertig av Lancaster, för att hämta bruden. Det visade sig då att Blanche skulle gifta sig med Rudolf I av Böhmen, Albrekt I av Tysklands äldste son. Istället erbjöd Filip sin yngre syster, den elva år gamla Marguerite, till den då femtiofemårige Edvard. Då han fick höra detta avböjde han förslaget och förklarade han krig mot Frankrike. Efter fem år kunde en fred slutas. I fredsavtalet fanns villkoret att Edvard skulle gifta sig med Marguerite, få stadens nycklar till Guienne, och de 15 000 pund som Filip III var skyldig Marguerite. Edvard var nu sextio år gammal, medan Marguerite hade hunnit bli omkring sjutton år.

Drottning

Bröllopet ägde rum i Canterbury den 8 september 1299. Edvard återvände snart till den skotska gränsen för att fortsätta sina fälttåg och lämnade Marguerite i London. Efter åtskilliga månader beslutade Marguerite, som kände sig ensam och uttråkad, att ansluta sig till Edvard. Hennes handling påminde Edvard om hans första hustru Eleanora av Kastilien, som hade fött två av deras sexton barn utomlands, och gjorde ett starkt intryck på honom.

Marguerite blev snart nära vän med sin styvdotter, Mary, en nunna som bara var två år äldre än henne. Inom mindre än ett år födde Marguerite en son, och sedan ytterligare en ett år senare. Marguerite födde tre barn: Thomas av Brotherton, Edmund av Kent och en dotter (som fått namnet Eleanor efter Edvards första drottning), vilken dog i späd ålder. Marguerite beskrivs som vacker, dygdig och from: hon beskyddade fransicanerorden och tyckte om att spela schack. Hon blev också vän med sin styvson, tronföljaren, och agerade medlare i en konflikt mellan tronföljaren och monarken 1307. Det sägs att många av dem som skulle ha drabbats av kungens vrede skonades från alltför hårda straff på grund av drottningens inflytande över sin make och det finns utsagor som lyder: ”Benådad endast tack vare vår käraste drottnings ingripande, drottning Marguerite av England.”

Parets relation beskrivs som lycklig. Då Marguerites syster Blanche dog 1306 gav Edvard order om att hela hovet skulle sörja för att tillfredsställa drottningen. Han hade kommit att anse Marguerite som ”en värdefull pärla”. Samma år födde hon en flicka, som fick namnet Eleanora, ett val som förvånade många, och som ansågs visa på Marguerites brist på svartsjuka.

Senare liv

Efter Edvards död 1307 valde hon att inte gifta om sig, trots att hon på grund av sin ålder kunde förväntas göra det, och förklarade sitt val med orden: ”då Edvard dog, dog alla män för mig”. Hon använde i stället sin hemgift till välgörenhet. Hon närvarade vid sin före detta styvson Edvard II:s bröllop med hennes brorsdotter Isabella av Frankrike senare samma år, men lämnade sedan hovet och bosatte sig på sitt änkesäte Marlborough Castle. Under sin före detta styvsons regeringstid kom hon i konflikt med gunstlingen Piers Gaveston: Edvard II utnämnde Gaveston till earl av Cornwall, en titel hon ville ha för sin egen son, och gav även bort en del av hennes egendomar till honom. 1308 informerades Edvard II om att Marguerite med hjälp av pengar från franska kungahuset hade understött de engelska baroners opposition mot Gaveston, vilket ledde till att Gaveston tillfälligt förvisades. Själv stannade hon dock kvar på sitt änktesäte och besvärades aldrig personligen av Gaveston eller kungen.

Anfäder

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.