Manierism

Parmigianino, Madonnan med den långa halsen (1532).

Manierism är en stildefinition som härrör från italienskans maniera, som ursprungligen betyder "stilfullhet" och betecknar grace, jämvikt och harmoni. Vanligen förknippas dock ordet "manierism" med konst och konstnärer som öppet visade överdriven skicklighet, virtuositet och nyckfullhet. Manierismen utgör en kontrast mot högrenässansens harmoni, ordning och perfektion, i synnerhet på det sätt den utmärks hos Rafael och Michelangelo.

Manierismens början

Manierismen uppstår omkring år 1520 och var en reaktion mot i synnerhet högrenässansens honnörsord harmoni, symmetri och balans, som till exempel Michelangelos och Rafaels verk. Michelangelo, som föddes 1475, var en djupt originell och nyskapande konstnär som i högsta grad har bidragit till högrenässansens konstnärliga utveckling, och var en av de första som på egen hand förvärvade den stora konstnärliga skicklighet som hans efterföljare gärna kopierade.[1] Manierismen försöker dock endast att imitera de yttre kännetecknen hos Michelangelos och Rafaels konst, utan att äga dess sinne och inre väsen. Därför blir manierism inom måleri och skulptur ofta en yttre företeelse om konstnären inte lyckas tillägga något eget till den.[2] Inom arkitekturen var sannolikt en av förebilderna [3] Michelangelos senare verk, till exempel vestibulen till Biblioteca Laurenziana (1523) i Florens. Arkitekten laborerar här med högst oortodoxa arkitektoniska element och detaljer.

Stildefinition

Manierismen kännetecknas huvudsakligen av klara färger, utarbetade kompositioner, överdrivna former och dramatisk rörelse. Den realistiska och perspektivistiska avbildningen under högrenässansen med dess välbalanserade människogestalter kontrasteras genom de senare konstnärernas avsiktliga förvrängning av proportioner och rumsillusion. Dessa förvrängningar hade emotionella avsikter, men ville också uppvisa teknisk och konstnärlig skicklighet.[1] Manierismen, liksom senare barocken, har också kopplats samman med motreformationen, då i opposition till det som uppfattades som protestantismens känslokyla.

Måleri

Manierismens måleri representeras i synnerhet av Parmigianino, som överdriver de mänskliga formerna i Madonnan med den långa halsen (1532). Av konstverkets titel framgår det att madonnans hals är ovanligt lång. Andra målare inom manierismen är bland andra Pontormo, Rosso Fiorentino, Bronzino, Hans von Aachen och Tintoretto. El Greco är en konstnär, vars verk är så ovanliga och annorlunda att det är svårt att kategorisera honom i någon bestämd konstriktning.[4] I Greve Orgaz begravning (1586) använder han virvlande former och färger för att skapa en dynamisk, visionär bild av himmelen. Vad El Greco har gemensamt med andra manierister är att hans kompositioner karakteriseras av långsträckta former, svepande rörelser och klara färger.

Skulptur

Benvenuto Cellini uppvisar i Frans I:s saltkar (1540–1543) en prakt och grace som är signifikativ för manierismen. Cellini, och flera andra konstnärer, använder sig av estetisk form för att vädja till betraktarens känslor. Giambologna hyllar i sin skulptur Sabinskornas bortrövande (1581–1583) rörelse och dramatik genom verkets sammanflätade konturer och våldsamma kraft. Giambologna använder överdrivna gester och förmedlar på detta vis en sprudlande känsla av energi.

Arkitektur

Till manierismens främsta arkitektoniska verk räknas, förutom den redan nämnda vestibulen i Biblioteca Laurenziana, Giulio Romanos Palazzo del Te (1524–1534) utanför Mantua. I fasaden låter han frisens triglyfer hänga ner samt applicerar i fönsteromramningarna slutstenar utan funktion. Arkitektkolleger, som ville vara trogna den vitruvianska traditionen, riktade skarpt kritik mot dessa detaljer. I Rom ritade Baldassare Peruzzi Palazzo Massimo alle Colonne (1532–1536) med fasadens kontrastrika utformning. Vignola har ritat Il Gesù, jesuitordens moderkyrka i Rom.

Trädgårdar

Den italienska slottsträdgården Sacro Bosco, anlagd under flera decennier i mitten av 1500-talet, är en storslagen manieristisk blandform av trädgårdskonst, skulptur och arkitektur. Pirro Ligorio tros ha varit med om att anlägga den. Han svarade även för Villa d'Estes trädgård.

Källor

  1. ^ [a b] E.H. Gombrich, Konstens historia ISBN 91-0-056899-6
  2. ^ E.H. Gombrich, Art and Illusion ISBN 9780691070001
  3. ^ "Mannerism: Bronzino (1503–1572) and his Contemporaries", on the Metropolitan Museum of Art's website
  4. ^ ”El Greco”. Encyclopædia Britannica. 2013. 

Externa länkar

Europas konsthistoria
StrömningarGud skapar Adam, av Michelangelo
1900-talet
2000-talet

Media som används på denna webbplats

Vertumnus årstidernas gud målad av Giuseppe Arcimboldo 1591 - Skoklosters slott - 91503.tiff
Notera: Av dokumentationsskäl har originalbeskrivningen behållits. Tillrättalägganden och alternativa beskrivningar bör införas separat från nedanstående information.
Vertumnus årstidernas gud målad av Giuseppe Arcimboldo 1591.
Nyckelord: Årstiderna, Arcimboldo, Vertumnus, Målning, Konst, Frukt, Fruktgubben, Grönsaker, Föremålsbild
Chiesa il Gesu -Roma fc12.jpg
Författare/Upphovsman: Fczarnowski, Licens: CC BY-SA 4.0
Rome, baroque Church of the Gesù
El Greco - The Burial of the Count of Orgaz.JPG
El entierro del señor de Orgaz, más conocido como El entierro del conde de Orgaz, es un óleo sobre lienzo pintado en estilo manierista por El Greco entre los años 1586 y 1588. Fue realizado para la iglesia de Santo Tomé de Toledo, (España), donde aun permanece, y es considerada una de las las mejores obras de su autor. El cuadro representa el milagro en el que, según la tradición, San Esteban y San Agustín de Hipona bajaron del Cielo para enterrar personalmente a Gonzalo Ruiz de Toledo, señor de la villa de Orgaz y fallecido en 1323, en la iglesia de Santo Tomé, como premio por su vida ejemplar de devoción, humildad y obras de caridad. El Greco aceptó el encargo de realizar la obra en 1586, algo más de dos siglos y medio después de los hechos que en ella representó.
Giambologna raptodasabina.jpg
Författare/Upphovsman: Ricardo André Frantz (User:Tetraktys), Licens: CC BY-SA 3.0
Rapt of the Sabine Women or Rape of the Sabine Women (1574-82), by Giambologna, Loggia dei Lanzi, Florence, Italy.
Il Gesu.jpg
(c) ​Englis-speaking Wikipedia user Chirho, CC BY-SA 3.0
Il Gesù, motherchurch of the Society of Jesus, Rome.
(Claudius Ziehr) Bomarzo 06.jpg
Författare/Upphovsman:

I have published this image as author Claudius Ziehr under the "CC-BY-SA-3.0 (de)" in Wikipedia. This means that free, commercial usage outside of Wikipedia is permitted under the following licence terms:

  • Online media:
    1. The author "Claudius Ziehr" is named
    2. A weblink to the original image is provided: //commons.wikimedia.org/wiki/File:(Claudius_Ziehr)_Bomarzo_06.jpg
    3. A copy of, or the Uniform Resource Identifier (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/de/legalcode) for, this License with every copy

Please send me a specimen copy or the URL of the website where the image is used.

Please write an email to ziehr-at-stadtbesichtigungen.de, if you

  • need the image in a higher resolution
  • need my postal address for sending a specimen copy
  • have further questions about the terms of the licence

PS: In case of refusal of the above terms the author reserves the right to take legal action.

This license and the rights granted hereunder will terminate automatically upon any breach by you of the terms of this license. In this case the author reserves to demand declaration to cease and desist, and compensation (according to the MFM fee references currently in force).
Any of the above conditions can be waived if you get permission from the copyright holder.

, Licens: CC BY-SA 3.0
Bomarzo Province of Viterbo, Italy, Parco dei Mostri, Ceres
W00309.jpg
Författare/Upphovsman: O.Mustafin, Licens: CC0
Collections of the Kunsthistorisches Museum