Magolja

En museimonter som visar en oljeattack utförd av en stormfågel.

Magolja är en orangefärgad lätt olja med en densitet av 0,88 g/ml[1] som består av neutrala lipider från födan som återfinns i körtelmagen hos fåglar som tillhör ordningen stormfåglar. Alla albatrosser, liror, stormsvalor och havslöpare producerar denna olja, dock ej alla dykpetreller.

Den kemiska sammansättningen varierar från art till art och mellan olika individer, men nästan alltid ingår estrar av vax, samt triglycerider. Andra vanliga föreningar som ingår är bland annat glyceroletrar, pristan och squalen. Magolja har låg viskositet och hårdnar till vax om den kyls ned.[1]

Man trodde tidigare att magoljan var ett sekret från körtelmagen, men det är nu känt att det är en restprodukt från födoämnen som lysräkor (krill), bläckfiskar, hoppkräftor och fisk.[1] Den tros fylla flera funktioner hos fåglarna, men i första hand som energiförråd. Dess energivärde är ungefär 9,6 kCal per gram, vilket är strax under dieselolja. Därför kan en större mängd energi lagras som magolja än som osmält föda. Detta kan vara en stor fördel för fåglar som ofta flyger långa sträckor för att söka föda och leverera föda till sina ungar, eller som energilager medan de kryssar över haven och letar efter de fläckvisa förekomsterna av något ätbart.[2]

Liror och albatrosser kan spruta ut magoljan genom näbben (inte näsborrarna som ibland uppges) mot angripande predatorer eller rivaler.[1] Oljan kan vara dödlig för fåglar eftersom den kan kladda ihop fjädrarna så att fågeln förlorar flygförmågan, drunknar eller fryser ihjäl.[1][3][4] Magoljan är dessutom väldigt illaluktande, vilket säkert kan ha en avskräckande effekt och har gjort att fåglarna kallats "stinkers" och "stinkpots".[5][6] Stormfågelsläktets vetenskapliga namn, Fulmarus kommer från fornnordiska fūlmār, "ful mås"[7] och hänsyftar antagligen på dess vana att spruta stinkande magolja.[8]

På den skotska ögruppen Saint Kilda nyttjades stormfågelns magolja förr som bränsle i lampor[9][10] och man använde till och med fågeln själv som lampa genom att bara dra en veke genom kroppen.[11] Detsamma gjordes med stormsvalor på Ferro, en av Kanarieöarna.[9] På St. Kilda kunde man också betala hyran till lairden med magolja.[10]

Referenser

Noter

  1. ^ [a b c d e] Darren Naish, Living the pelagic life: of oil, enemies, giant eggs and telomeres (petrels part II), Scientific American, 14 mars 2012.
  2. ^ Brian Keith McNab, The Physiological Ecology of Vertebrates: A View from Energetics, 2002, ISBN 0-8014-3913-2, sid. 323.
  3. ^ Roger A. Broad, 1974, Contamination of birds with Fulmar oil Arkiverad 29 november 2014 hämtat från the Wayback Machine., British Birds 67.
  4. ^ Derek Ratcliffe, The Peregrine, 1993, ISBN 978-1-4081-3684-3, sid. 318.
  5. ^ Northern giant petrel på Southern Seabirds solutions.
  6. ^ Tony Soper, Antarctica, 2008, ISBN 1-84162-238-9, sid. 73.
  7. ^ Fulmar på Merriam-Webster.
  8. ^ Steve N. G. Howell, Petrels, Albatrosses, and Storm-Petrels of North America, 2012, ISBN 978-0-691-14211-1.
  9. ^ [a b] Procellaria i Encyclopædia britannica, vol. 15, 1797, sid. 532.
  10. ^ [a b] Fulmars Arkiverad 27 september 2014 hämtat från the Wayback Machine. på Orkney.com.
  11. ^ Birds used as lamps, Wanganui Chronicle, vol. LXVI, nummer 17586, 2 juni 1919, sid. 8.

Tryckta källor

Media som används på denna webbplats

Northern fulmar display.jpg
Författare/Upphovsman: Dreamyshade, Licens: CC BY-SA 4.0
Museum display demonstrating the stomach oil attack of the northern fulmar, a sea bird of the North Atlantic and North Pacific oceans. At the Museum of Natural History in Santa Barbara, California.