Magnus Nilsson (kung)

Magnus
Kenotaf över kung Magnus i Vreta
Regeringstid1125–1130
FöreträdareInge den yngre (kung av Sverige)
EfterträdareSverker den äldre (kung av Sverige)
GemålRikissa av Polen
BarnKnut V
ÄttEstridska ätten
FarNils av Danmark
MorMargareta Fredkulla
Född1106/1107
ReligionRomersk-katolska kyrkan
Död4 juni 1134
Fotevik i Skåne

Magnus Nilsson, född omkring 1106–1107, död 4 juni 1134, var prins av Danmark och valdes till kung av götarna. Magnus var son till kung Nils (danska: Niels) och hans svenskfödda drottning Margareta (dotter till den svenske kungen Inge den äldre). Gift med Rikissa av Polen, far till Knut V av Danmark. Av Snorre Sturlasson kallas han Magnus den starke.[1]

Biografi

Enligt Saxo Grammaticus valdes Magnus till kung av Sverige efter Inge den yngres död av götarna cirka 1125, men valet accepterades inte av svearna. De skall ha valt en egen kung, men denne skall ha dödats av götarna. Därefter skall Magnus ha accepterats som kung, men då var han upptagen av inbördeskrig i Danmark, och Sverker den äldre valdes till kung.[1]

Magnus omnämns inte i Västgötalagens kungalängd, men där sägs att den av svearna valde Ragnvald Knaphövde dräptes av västgötarna när han var så övermodig att han red in i landskapet utan att först begära gisslan. Detta kan ha skett på hans eriksgata. Landskapet skall sedan ha styrts av lagmannen och landskapets hövdingar, tills Sverker valdes till kung. Att han inte nämns i kungalängden har gissats bero antingen på att han inte erkändes i Västergötland, eller att man skämdes över honom efter lönnmordet på Knut Lavard.[1]

Detta kusinmord skall ha skett den 7 januari (därefter kallad Knutsdagen) 1131, varefter han enligt Saxo flydde till götarna. När han kallades hem av sin far utbröt inbördeskrig. Kejsar Lothar III kallade honom till sig, och vid ett riksmöte i Halberstadt 15 april 1134 avlade han länsed till kejsaren och kröntes. Knappt två månader senare, den 4 juni 1134, stupade han emellertid i slaget vid Foteviken mot Erik Emune vid Fotevik i Skåne.[1]

Enligt Sven Aggesen skall han ha varit huvudet längre än andra män, och Roskildekrönikan kallar honom skön, stark, givmild och vis. Även Saxo, som fokuserar på honom som Knuts mördare, uttalar sin beundran för hans person i övrigt.[1]

Enligt Olaus Magnus skall han ha kämpat mot dyrkan av Tor, och ohelgat Uppsala tempel.[2]

Det finns ett av Rasmus Ludvigsson ditplacerat gravmonument felaktigt tillägnat kung Magnus i Vreta klosterkyrka, baserat på en förväxling med Magnus Henriksson. Vissa historiker håller det för sannolikt att Magnus Henriksson vilar någonstans inom klostrets område,[3] men enligt Hans Gillingstam finns det inga belägg för att någon av dem ligger i Vreta.[1] Sannolikt är det riddaren Magnus Bengtsson eller dennes sonson och namne som har sin familjegrav i koret där monumentet står.[4][3]

Han gifte sig, troligen 1128, med Rikissa av Polen, dotter till hertig Boleslav III av Polen och Salomea av Berg.[1] De hade sonen Knut, sedermera dansk kung.

Källor

  1. ^ [a b c d e f g] Hans Gillingstam: Magnus Nilsson (kung) i Svenskt biografiskt lexikon (1982-1984) läst 30 november 2012
  2. ^ Olaus Magnus (2010). Historia om de nordiska folken. Hedemora: Gidlund. Libris 11678096. ISBN 978-91-7844-795-4 
  3. ^ [a b] Lindberg, Markus i Meddelanden från Östergötlands länsmuseum 2003 ISBN 91-85908-52-5 s. 74
  4. ^ Ahnlund, Nils i Historisk tidskrift 1945 s. 336
Auktoritetsdata
• SBL: 10158

Media som används på denna webbplats

Magnus I of Sweden cenotaph 2009 Vreta Linköping (1).jpg
Misplaced 16th century tomb for King Magnus I (the site of his burial is unknown and not likely to have been at Vreta)
Place: Vreta Church, Linköping, Sweden
Great coat of arms of Sweden.svg
Stora riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

“ 1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
 ”