MIM-14 Nike-Hercules
| MIM-14 Nike-Hercules | |
 | |
| Typ | Luftvärnsrobot |
|---|---|
| Ursprungsland |  USA |
| Servicehistoria | |
| Brukstid | 1958 – 1988 |
| Används av | Belgien, Danmark, Grekland, Italien, Japan, Nederländerna, Norge, Sydkorea, Taiwan, Turkiet, USA, Västtyskland |
| Produktionshistoria | |
| Designer | Bell Labs |
| Tillverkare | Douglas Aircraft Company och Western Electric |
| Produktionsperiod | 1958 – 1964 |
| Antal tillverkade | > 25 000 |
| Specifikationer | |
| Längd | 12,5 meter (med booster) 8,18 meter (utan booster) |
| Vikt | 4858 kg (med booster) 2508 kg (utan booster) |
| Spännvidd | 1880 mm |
| Diameter | 800 mm |
| Stridsspets | T45 splitterladdning W7 eller W31 kärnladdning |
| Stridsspetsvikt | 283,5 kg (T45) 425 kg (W31) |
| Sprängkraft | 4 – 20 kiloton (W7) 2, 20, eller 40 kiloton (W31) |
| Motor | Hercules M42 (booster) Thiokol M30 (banmotor) |
| Målsökare | Radar |
| Styrsystem | Fjärrstyrd |
| Prestanda | |
| Räckvidd | 140 km |
| Maxhöjd | 45 700 meter |
| Maxhastighet | 4350 km/h |
MIM-14 Nike-Hercules var en amerikansk luftvärnsrobot som utvecklades ur MIM-3 Nike-Ajax för att kunna bära kärnvapen. Det var amerikanska arméns enda kärnvapenbärande luftvärnsrobot och tillsammans med CIM-10 Bomarc som användes av flygvapnet de enda amerikanska kärnvapenbärande luftvärnsrobotarna.
Utveckling
Samtidigt som Nike-Ajax började levereras 1953 insåg man snart att den inte var kraftfull nog att kunna stoppa en armada av bombflygplan eller ballistiska robotar. Lösningen på det var att förse roboten med en kärnladdning, men Ajax-robotens slanka flygkropp var för smal för att någon av dåtidens kärnladdningar skulle få plats. Man var därför tvungen att utveckla en ny robot med väsentligt bredare flygkropp.
De första testerna påbörjades 1955 på White Sands Missile Range. Av 20 provskjutningar misslyckades 12 på grund av problem med motorerna. För att spara pengar användes samma motorer som i Nike-Ajax, fast fyra av dem i stället för en. Detta gick bra för booster-raketen, men fyra raketer med hypergoliskt flytande bränsle i samma robot visade sig bli för otillförlitligt. 30 september exploderade en robot på marken och dödade en arbetare och skadade fem andra. Därefter valde man i stället en motor med fast bränsle från Thiokol.
31 oktober 1956 genomfördes den första skarpa provskjutningen mot en målrobot som träffades och förstördes. 13 mars 1957 gjordes den första provskjutningen med en robot med den nya raketmotorn från Thiokol.
Sommaren 1958 började de första batteriplatserna att konverteras till att kunna använda den tyngre Nike-Hercules samtidigt som Nike-Ajax LOPAR-radar byttes ut mot en kraftigare HIPAR (High-Power Acquisition Radar) med längre räckvidd. 3 juni 1960 bevisades att systemet också kunde användas mot ballistiska mål genom att träffa en Corporal-robot över White Sands.
Historia
De första robotarna togs i tjänst i batterier utanför New York, Philadelphia och Chicago i juni 1958. Totalt placerades robotar ut på 145 olika batteriplatser varav 110 var konverterade från Nike-Ajax och 35 var byggda enkom för Nike-Hercules. Dessa var i tjänst fram till avvecklingen 1974 utom batterierna i Alaska och Florida som stod kvar till 1978 respektive 1979. De robotar som fanns kvar användes för utbildning av exportkundernas soldater i Fort Bliss fram till 1988.
I Europa användes Nike-Hercules av amerikanska trupper fram till 1984 då den började ersättas av MIM-104 Patriot.
Bilder
 |  |
 |  |
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör MIM-14 Nike-Hercules.- MIM-14 Nike Hercules på Youtube
Källor
- Nike Hercules (SAM-N-25) (MIM-14/14A/14B) Federation of American Scientists
- Western Electric SAM-A-25/M6/MIM-14 Nike Hercules Andreas Parsch
- Nike Hercules MIM-14, MIM-14A, MIM-14B The Nike Historical Society
| ||||||||||||||||||||||||||
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Butch, Licens: CC BY-SA 3.0
Nike Hercules IFC radars. LOPAR on the left and the three tracking radars (MTR, TTR and TRR) on the right. ITU-classificatio: Radiolocation land station in the radiolocation service.
Nike Hercules operating overview.
MIM-14 Nike-Hercules
Mount Gordon Lyon, Alaska: An Alaska Nike missile site, known as Site Summit, is shown through the window of a UH-60 Blackhawk from the Alaska Army National Guard Oct. 2, 2009. Site Summit is a Cold War-era Army Air Defense Command Nike missile site intended to protect American cities from Soviet bombers through an early warning and anti-aircraft missile system. Soldiers stationed at the site during the Cold War were prepared to launch Nike Hercules missiles to take the bombers down.
|
This is an image of a place or building that is listed on the National Register of Historic Places in the United States of America. Its reference number is 96000691. |