Lyran (stjärnbild)
- För andra betydelser, se Lyran.
| Lyran | |
 | |
| Lista över stjärnor i Lyran | |
| Latinskt namn | Lyra |
|---|---|
| Förkortning | Lyr |
| Rektascension | 19 h |
| Deklination | +40° |
| Area | 286 grad² (52:e störst) |
| Huvudstjärnor | 5 |
| Bayer/Flamsteedstjärnor | 25 |
| Stjärnor med exoplaneter | 52 |
| Stjärnor med skenbar magnitud < 3 | 1 |
| Stjärnor närmare än 50 ljusår | 3 |
| Ljusaste stjärnan | Vega, Alfa Lyrae (0,03m) |
| Närmaste stjärnan | 2MASS J18353790+3259545 (18,51 lå) |
| Messierobjekt | 2 |
| Meteorregn | Lyriderna (Aprillyriderna), Junilyriderna, Alfalyriderna |
| Närliggande stjärnbilder | Draken Herkules Räven Svanen |
| Synlig vid latituder mellan +90° och −40° Bäst synlig klockan 21:00 under augusti. | |
Lyran (Lyra på latin) är en stjärnbild på norra stjärnhimlen.[1][2] Den är en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av den Internationella Astronomiska Unionen.[3]
Lyran är en liten stjärnbild, men dess huvudstjärna, Vega, är en av de ljusstarkaste på natthimmeln. Vega utgör ett hörn i sommartriangeln.
Historik
Lyran var en av de 48 konstellationerna som listades av den antike astronomen Ptolemaios i hans samlingsverk Almagest. Lyran fick sitt namn från ett stränginstrument, som var populärt under antiken och ännu idag ibland används i traditionell grekisk musik.
Mytologi
Enligt den grekiska mytologin skapade den unge guden Hermes en lyra från ett stort sköldpaddskal (khelus), som han klädde med en djurhud och ett par antilophorn. Hermes gav den sedan till sin halvbror Apollon, som i sin tur gav den till sin son Orfeus. Efter hans död blev lyran en stjärnbild.
Lyror associerades med de apollinska dygderna, i kontrast mot Dionysos pipor, som representerade extas och firande.
Stjärnor
Några av de ljusstarka stjärnorna i Lyra är:[3][4]
- α - Vega (Alfa Lyrae) Med en apparent magnitud på +0,03 är denna den näst ljusstarkaste stjärnan på norra stjärnhimmeln efter Arcturus och den femte ljusstarkaste av alla. Dess spektralklass är A0 V och ligger bara 25,3 ljusår från jorden. Den var den första stjärnan som fotograferades.
- β - Beta Lyrae (Sheliak) är prototyp för en grupp förmörkelsedubbelstjärnor, Beta Lyrae-stjärnorna. Magnitud +3,45, spektralklass B8 II.
- γ - Gamma Lyrae (Sulafat) är huvudkomponenten i denna multipelstjärna har magnitud +3,24 och spektralklass B9 III.
- δ - Delta Lyrae är en dubbelstjärna som består av en blåvit stjärna med magnitud 6 och en variabel röd jätte med magnitud mellan +4 och +5.
- ε - Epsilon Lyrae är en välkänd "dubbel-dubbelstjärna" där de två ljusstarka komponenterna är i sin tur själva dubbelstjärnor. Den sammantagna ljusstyrkan är 4,7.
- μ - My Lyrae (Alathfar) delar sitt egennamn med Eta Lyrae, men den senare har ofta namnet stavat Aladfar.
- RR Lyrae ger sitt namn till en klass av pulserande variabla stjärnor, RR Lyrae-stjärnorna.
- DM Lyrae är en dvärgnova (UGSU) som haft två kända utbrott, 1928 och 1996.
Djuprymdsobjekt
Fastän stjärnbilden är en av de mindre finns här flera riktigt intressanta objekt.[4][3]
Stjärnhopar
- Messier 56 (NGC 6779) är en klotformig stjärnhop som är ungefär 13,7 miljarder år gammal.
- NGC 6791 är en öppen stjärnhop.
- NGC 6745 är en irreguljär galax som egentligen består av tre olika galaxer som under lång tid smält samman och kolliderat med varandra. NGC 6745A tros ha varit spiralgalax före kollisionen.
Nebulosor
- Ringnebulosan (Messier 57 eller NGC 6720) är en av de mest kända planetariska nebulosorna och ett populärt mål för amatörastronomer. Den har magnitud 8,8 och finns på ett avstånd av ungefär 2 300 ljusår.
Bland de talrika exoplaneterna I Lyran kan nämnas WASP-3b, HAT-P-5b, GJ 758 b och GJ 758 c, HD 178911 Bb, HD 177830 b, TrES-1 och HD 173416 b. I januari 2010 kungjordes upptäckter av Keplerteleskopet av ytterligare planeter: Kepler-7b, Kepler-8b och tre planeter runt stjärnan Kepler-9.
I april 2013 rapporterades upptäckten av fem planeter runt Kepler-62, där åtminstone två planeter, Kepler-62e och Kepler-62f, låg inom vad astronomerna benämner beboelig zon.[5]
Landskapsstjärnbild
Lyran är Ölands landskapsstjärnbild.
Referenser
- ^ ”De nutida stjärnbilderna”. Naturhistoriska Riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/rymden/denutidastjarnbilderna.2277.html. Läst 20 januari 2014.
- ^ Ian Ridpath och Wil Tirion (2007). Stars and Planets Guide. Princeton University Press, Princeton. ISBN 978-0-00-725120-9
- ^ [a b c] ”Orion Constellation”. http://www.constellation-guide.com/constellation-list/orion-constellation/. Läst 20 januari 2014.
- ^ [a b] Astronomica – Galaxer – planeter – stjärnor – stjärnbilder – rymdforskning. Tandem Verlag GmbH (svensk utgåva). 2007. sid. 420-421. ISBN 978-3-8331-4371-7
- ^ Grant, Andrew (18 april 2013). ”Most Earthlike planets yet seen bring Kepler closer to its holy grail”. ScienceNews.org. Arkiverad från originalet den 21 april 2013. https://web.archive.org/web/20130421071835/http://www.sciencenews.org/view/generic/id/349783/description/Most_Earthlike_planets_yet_seen_bring_Kepler_closer_to_its_holy_grail. Läst 21 januari 2014.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Lyran.
| |||||||||||||||||||
Media som används på denna webbplats
Lyra IAU.svg
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Lyra chart
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Lyra chart
NGC 6745.jpg
A Bird's eye view of a Galaxy Collision
What appears as a bird's head, leaning over to snatch up a tasty meal, is a striking example of a galaxy collision in NGC 6745. A large spiral galaxy, with its nucleus still intact, peers at the smaller passing galaxy (nearly out of the field of view at lower right), while a bright blue beak and bright whitish-blue top feathers show the distinct path taken during the smaller galaxy's journey. These galaxies did not merely interact gravitationally as they passed one another, they actually collided. When galaxies collide, the stars that normally comprise the major portion of the luminous mass of each of the two galaxies will almost never collide with each other, but will pass rather freely between each other with little damage. This occurs because the physical size of individual stars is tiny compared to their typical separations, making the chance of physical encounter relatively small. In our own Milky Way galaxy, the space between our Sun and our nearest stellar neighbor, Proxima Centauri (part of the Alpha Centauri triple system), is a vast 4.3 light-years. However, the situation is quite different for the interstellar media in the above two galaxies - material consisting largely of clouds of atomic and molecular gases and of tiny particles of matter and dust, strongly coupled to the gas. Wherever the interstellar clouds of the two galaxies collide, they do not freely move past each other without interruption but, rather, suffer a damaging collision. High relative velocities cause ram pressures at the surface of contact between the interacting interstellar clouds. This pressure, in turn, produces material densities sufficiently extreme as to trigger star formation through gravitational collapse. The hot blue stars in this image are evidence of this star formation. This image was created by the Hubble Heritage Team using NASA Hubble Space Telescope archive data taken with the Wide Field Planetary Camera 2 in March 1996. Members of the science team, which include Roger Lynds (KPNO/NOAO) and Earl J. O'Neil, Jr. (Steward Obs.), used infrared, red, visual and ultravoilet filters to image this galaxy system. Lynds and O'Neil are currently using the Hubble data along with ground-based radio observations to further study the interactions within NGC 6745. Image Credit: NASA and The Hubble Heritage Team (STScI/AURA) Acknowledgment: Roger Lynds (KPNO/NOAO)
A Bird's eye view of a Galaxy Collision
What appears as a bird's head, leaning over to snatch up a tasty meal, is a striking example of a galaxy collision in NGC 6745. A large spiral galaxy, with its nucleus still intact, peers at the smaller passing galaxy (nearly out of the field of view at lower right), while a bright blue beak and bright whitish-blue top feathers show the distinct path taken during the smaller galaxy's journey. These galaxies did not merely interact gravitationally as they passed one another, they actually collided. When galaxies collide, the stars that normally comprise the major portion of the luminous mass of each of the two galaxies will almost never collide with each other, but will pass rather freely between each other with little damage. This occurs because the physical size of individual stars is tiny compared to their typical separations, making the chance of physical encounter relatively small. In our own Milky Way galaxy, the space between our Sun and our nearest stellar neighbor, Proxima Centauri (part of the Alpha Centauri triple system), is a vast 4.3 light-years. However, the situation is quite different for the interstellar media in the above two galaxies - material consisting largely of clouds of atomic and molecular gases and of tiny particles of matter and dust, strongly coupled to the gas. Wherever the interstellar clouds of the two galaxies collide, they do not freely move past each other without interruption but, rather, suffer a damaging collision. High relative velocities cause ram pressures at the surface of contact between the interacting interstellar clouds. This pressure, in turn, produces material densities sufficiently extreme as to trigger star formation through gravitational collapse. The hot blue stars in this image are evidence of this star formation. This image was created by the Hubble Heritage Team using NASA Hubble Space Telescope archive data taken with the Wide Field Planetary Camera 2 in March 1996. Members of the science team, which include Roger Lynds (KPNO/NOAO) and Earl J. O'Neil, Jr. (Steward Obs.), used infrared, red, visual and ultravoilet filters to image this galaxy system. Lynds and O'Neil are currently using the Hubble data along with ground-based radio observations to further study the interactions within NGC 6745. Image Credit: NASA and The Hubble Heritage Team (STScI/AURA) Acknowledgment: Roger Lynds (KPNO/NOAO)
M57 The Ring Nebula.JPG
السديم الحلقي، سديم كوكبي مشابه لما ستصبح عليه الشمس.
السديم الحلقي، سديم كوكبي مشابه لما ستصبح عليه الشمس.
LyraCC.jpg
Författare/Upphovsman: Till Credner, Licens: CC BY-SA 3.0
Photography of the constellation Lyra, the lyre
Författare/Upphovsman: Till Credner, Licens: CC BY-SA 3.0
Photography of the constellation Lyra, the lyre