Luminös röd nova

Luminös röd nova
V838 Mon HST.jpg
V838 Monocerotis – en variabel stjärna som katalogiseras som en luminös röd nova.
  • Huvudtyp: Kataklysmisk variabel, typen nova
  • Förkortning: V838MON[1]
  • Prototypstjärna: V838 Monocerotis[2]
  • Karaktäristika: En exploderande stjärna som under en period ökar sin ljusstyrka kraftigt, där utbrottet sker genom sammanslagning av två stjärnor[1]
  • Antal: 3 stjärnor i Vintergatan betraktas 2019 som V838MON-variabler[1][3][2][4]

En luminös röd nova är en stjärnexplosion som tros orsakas genom en sammanslagning av två stjärnor. Den kännetecknas av en distinkt röd färg, och en ljuskurva som dröjer sig kvar och sedan får utökad ljusstyrka i det infraröda området. Luminösa röda novor ska inte förväxlas med vanliga novor, där explosionen sker på ytan av vita dvärgstjärnor.

Luminösa röda novor

Astronomerna känner till endast ett mindre antal objekt som kan karaktäriseras som luminösa röda novor. M31-RV i Andromedagalaxen hade utbrott 1988 och kan tillhöra kategorin. V4332 Sagittarii[3] i Vintergatan hade ett liknande utbrott 1994 och V1309 Scorpii 2008. 2002 hade V838 Monocerotis[2] ett likartat utbrott som studerades noga av astronomerna.

Det objekt som katalogiserades först var M85 OT2006-1 i Messier 85, som var fick beteckningen 2007.[5]

Också CK Vulpeculae tillhör variabeltypen. Den fick sitt utbrott 1670 (Nova Vulpeculae 1670) och blev den första novan som dokumenterades på ett tillförlitligt sätt av astronomerna.

Förutsägelse om utbrott

En förutsägelse har gjorts att stjärnsystemet KIC 9832227 tidigt år 2022 (2022,2 ± 0,6) kommer att slås samman och bli ett röd nova-utbrott.[6][7]

Se även

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Luminous red nova, 17 januari 2018.

Noter

  1. ^ [a b c] Otero, S. A.; Watson, C.; Wils, P.. ”Variable Star Type Designations in the VSX” (på engelska). AAVSOs hemsida. American Association of Variable Star Observers. http://www.aavso.org/vsx/index.php?view=about.vartypes. Läst 12 februari 2020. 
  2. ^ [a b c] ”V0838 Mon” (på engelska). The International Variable Star Index. AAVSO – American Association of Variable Star Observers. http://www.aavso.org/vsx/index.php?view=detail.top&oid=19666. Läst 28 mars 2018. 
  3. ^ [a b] ”V4332 Sgr” (på engelska). The International Variable Star Index. AAVSO – American Association of Variable Star Observers. http://www.aavso.org/vsx/index.php?view=detail.top&oid=32032. Läst 28 mars 2018. 
  4. ^ ”CK Vul” (på engelska). The International Variable Star Index. AAVSO – American Association of Variable Star Observers. http://www.aavso.org/vsx/index.php?view=detail.top&oid=38286. Läst 5 juli 2019. 
  5. ^ Pastorello, A.; Della Valle, M.; Smartt, S. J.; Zampieri, L.; Benetti, S.; Cappellaro, E.; Mazzali, P. A.; Patat, F.; Spiro, S.; Turatto, M.; Valenti, S. (2007). ”A very faint core-collapse supernova in M85” (på engelska). Nature 449 (7164): sid. 1. doi:10.1038/nature06282. PMID 17943088. https://www.nature.com/articles/nature06282. Läst 28 mars 2018. 
  6. ^ Molnar, Lawrence A.; Van Noord, Daniel; Kinemuchi, Karen; Smolinski, Jason P.; Alexander, Cara E.; Kobulnicky, Henry A.; Cook, Evan M.; Jang, Byoungchan; Steenwyk, Steven D. (2017). ”KIC 9832227: a red nova precursor” (på engelska). American Astronomical Society. http://adsabs.harvard.edu/abs/2017AAS...22941704M. Läst 29 mars 2018. 
  7. ^ Wenz, John (6 januari 2017). ”Two stars will merge in 2022 and explode into red fury” (på engelska). Astronomy Magazine. http://www.astronomy.com/news/2017/01/2022-red-nova. Läst 28 mars 2018. 

Media som används på denna webbplats

V838 Mon HST.jpg
Light echo around V838 Monocerotis
In January 2002, a dull star in an obscure constellation suddenly became 600,000 times more luminous than our Sun, temporarily making it the brightest star in our Milky Way galaxy. The mysterious star, called V838 Monocerotis, has long since faded back to obscurity. But observations by NASA's Hubble Space Telescope of a phenomenon called a "light echo" around the star have uncovered remarkable new features. These details promise to provide astronomers with a CAT-scan-like probe of the three-dimensional structure of shells of dust surrounding an aging star.