Lotta Sparre
| Lotta Sparre | |
 Charlotta Sparre av Gustaf Lundberg. | |
| Född | Charlotta Fredrika Sparre 1719 |
|---|---|
| Död | 1797 |
| Nationalitet |  Svenska |
| Yrke/uppdrag | Hovdam |
| Make | Carl Reinhold von Fersen |
| Barn | Ulla von Höpken Sofia Charlotta von Fersen Augusta Löwenhielm Charlotta Fredrika von Fersen Eva Helena von Fersen |
| Föräldrar | Fredrik Henrik Sparre Virginia Christina Lilliehöök af Fårdala |
_-_Nationalmuseum_-_15471.jpg)
Charlotta (Lotta) Fredrika Sparre, född 1719, död 1795, var en svensk grevinna och hovdam (överhovmästarinna). Gift 1748 med överhovjägmästare greve Carl Reinhold von Fersen; mor till bland andra Ulla von Höpken och Augusta Löwenhielm.
Tidiga år
Sparre var dotter till friherre Fredrik Henrik Sparre och Virginia Christina Lilliehöök af Fårdala. Hon var hovfröken hos drottning Ulrika Eleonora 1731–1741.[1]
Hon gjorde med sin skönhet succé vid det franska hovet i Versailles, där hon blev känd som »la charmante rose» då hon medföljde sin släkting, Carl Gustaf Tessins fru Ulla till Frankrike 1739–1742. Under sin tid i Paris fick hon dansundervisning av ballerinan Marie Sallé, och hon lärde sedan vidare vad hon fått veta till sin döttrar Augusta och Ulla, som blev kända för sina färdigheter i dans vid hovets amatörföreställningar. Sparre följde sedan även med paret Tessin till hovet i Berlin, där prins August Vilhelm av Preussen blev förälskad i henne.
Hovfröken
Då Lovisa Ulrika gifte sig med Adolf Fredrik tillhörde Charlotta Sparre tillsammans med paret Tessin det svenska följe, som ledsagade Lovisa Ulrika till Sverige. Hon tillhörde sedan dennas hovfröknar 1744–1748.
Charlotta Sparre tillhörde ensemblén vid det Lovisa Ulrikas amatörteatersällskap bestående av adliga amatörer som uppförde franska pjäser vid hovet, med början från september 1744 på Ulriksdals slott fram till åtminstone ankomsten av Sällskapet Du Londel 1753: hon beskrivs som denna teaters första stjärna vid sidan av sin blivande make Carl Reinhold von Fersen.[2] I augusti 1746 noterade Tessin att "Fröknarna Strömfelt och Sparre äro truppens aktriser, Zöge (von Manteuffel), Wrangel och Fersen dess aktörer", medan medlemmarna 1749 uppges vara bland andra "fröknarna Grisheim, de la Gardie, de båda Strömfelt och Düben, grefvarna de la Gardie, Barck och Fersen", som utökades med "Sprengtporten, Bielke, Karl Posse och Henrik Falkenberg" under de följande åren.[3]
Senare hovkarriär
Charlotta Sparre efterträdde våren 1767 Ernestine Palmfelt som tjänstgörande överhovmästarinna hos kronprinsessan Sofia Magdalena, formellt med titeln hovmästarinna[4]: jämsides med henne var Anna Maria Hjärne överhovmästarinna i egenskap av riksrådinna, men Hjärne ansågs inte lämplig och tjänstgjorde i själva verket endast vid ceremoniella tillfällen, medan Sparre i verkligheten skötte tjänsten, liksom även Palmfelt hade gjort: hon efterträdde formellt Hjärne som överhovmästarinna 1780. Som överhovmästarinna var hon vittne till äktenskapsproblemen mellan Gustav III och Sofia Magdalena, och medverkade till de första försöken att få till ett närmande mellan dem. Hon agerade rådgivare under parets försök att närma sig varandra på Ekolsund somrarna 1767–1768, då hon förebrådde Gustav för att han favoriserade sin mor framför sin maka och varnade honom för att han inte förtjänade Sofia Magdalenas tillgivenhet. Detta utlöstes av incitenden då Lovisa Ulrika vid sin födelsedag 1767 hade tvingat Gustav att befalla Sparre att be Sofia Magdalena avböja en falsk inbjudan med förebärande av sjukdom. Sparre förebrådde också Gustav för hans förbindelse med Charlotte Du Rietz 1768. Under Ekolundsvistelsen troddes det ett tag både 1767 och 1768 att Sofia Magdalena var gravid, men trots att paret hade försökt vara sexuellt intima gick det i slutändan aldrig så långt som till samlag.
Senare liv
Vid Gustav IV Adolfs dop 1778 fick Charlotta Sparre "riksrådinnevärdighet": som riksrådinna hade hon en ställning i hovceremonierna, som då hon 1782 var en av sex riksrådinnor som inbjöds att närvara vid drottningens förlossning. Hon blev 1780 överhovmästarinna även formellt, men på grund av sin dåliga hälsa och "korpulens" blev hon ofta sängliggande i dagar i sträck, tjänstgjorde sällan utan stannade allt mer ofta på sina rum. År 1789 lämnade hon informellt hovet. Då hon avskedades år 1795 lämnade också hennes döttrar hovet av solidaritet. Hon efterträddes 1795 som överhovmästarinna av hovmästarinnan Hedvig Catharina Piper, som då redan i flera år hade brukat tjänstgöra som hennes ersättare, liksom hon själv tidigare tjänstgjorde för Hjärne. Hon beskrevs av Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp som en behaglig och excentrisk karaktär med "gnistrande ögon" som aldrig ägnade sig åt intriger, och som lättjefull i motsats till makens lättsinnighet.
Barn
- Ulrika (Ulla) Eleonora (1749–1810), gift 1770 med Nils von Höpken, 1797 med Georg Jonas von Wright
- Sofia Charlotta (1751–1774), gift 1773 med Adolf Fredrik Lewenhaupt
- Christina Augusta (1754–1846), gift 1770 med Fredrik Adolf Löwenhielm
- Charlotta Fredrika (1756–1810), gift 1771 med Adolf Ludvig Hamilton, 1779 med Emanuel De Geer
- Eva Helena (1759–1807), gift 1774 med Erik Göran Adelswärd
Porträtt
Avporträtterad av Antoine Pesne
Charlotta Sparre
Referenser
Noter
- ^ Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III:s hof
- ^ Nils Personne: Svenska teatern : några anteckningar. 1. Under gustavianska tidehvarfvet jämte en återblick på dess tidigare öden
- ^ Personne, Nils, Svenska teatern: några anteckningar. 1, Under gustavianska tidehvarfvet jämte en återblick på dess tidigare öden, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1913
- ^ https://runeberg.org/anrep/4/0056.html
Vidare läsning
- Olof Jägerskiöld: Lovisa Ulrika (1945)
- Cecilia af Klercker (1908). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok I 1775-1782. P.A. Norstedt & Söners förlag. ISBN
- Personhistorisk tidskrift / Första årgången 1898-99
- Personhistorisk tidskrift / Sjunde årgången 1905
- Gunilla Roempke (1994). Gunilla Roempke. red. Vristens makt – dansös i mätressernas tidevarv. Stockholm: Stockholm Fischer & company. ISBN 91-7054-734-3
- Johanna Ilmakunnas, 'Hovets damer i 1700-talets Sverige', Historiska och litteraturhistoriska studier., 2007(82), s. 17-47, 2007
- Johanna Ilmakunnas, 'Ståndsmässig konsumtion: högadelns penningbruk och konsumtionsvanor i Sverige under senare delen av 1700-talet', Historisk tidskrift för Finland., 2001 (86), s. [185]-220, 2001
- Johanna Ilmakunnas, Ett ståndsmässigt liv. Familjen von Fersens livsstil på 1700-talet, Bokförlaget Atlantis, 2012
- Gunnar W. Lundberg, "La charmante rose. Carl Gustaf Tessins nièce" i Liljegren, Mårten, Sandström, Sven & Josephson, Ragnar (red.), Vision och gestalt: studier tillägnade Ragnar Josephson, Natur och kultur, Stockholm, 1958
- Cecilia af Klercker (1923). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok V 1795-1796. P.A. Norstedt & Söners förlag Stockholm. sid. 55, 288
- Carl Reinhold Fersen, von, urn:sbl:15286, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2015-09-26.
- Gerd Ribbing (1958). Gustav III:s hustru. Sofia Magdalena. Stockholm: Alb. Bonniers Boktryckeri. ISBN
- Gerd Ribbing (1959). Ensam drottning. Sofia Magdalena 1783-1813. Stockholm: Alb. Bonniers Boktryckeri. ISBN
- Till Sveriges historia utgifna af D:r E. V. Montan. Gustaf Johan Ehrensvärds Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III:s Hov. Dagboskateckningar förda vid Gustaf III:s hof av Friherre Gustav Johan Ehrensvärd. Utgifna af D:r E. V. MONTAN
- https://research.abo.fi/ws/portalfiles/portal/26559965/Ilmakunnas%2C+Noblewomen+in+service+at+the+Swedish+royal+court.pdf
| Företrädare: Ulrika Strömfelt | Sveriges överhovmästarinna 1780–1795 | Efterträdare: Hedvig Catharina Piper |
Media som används på denna webbplats
Den mångomtalade Hönstavlan tillkom på initiativ av Carl Gustaf Tessin i samband med en hovfest 1747. Målningen visades för första gången som en av sex tablåer, framförda vid ett sammanträde inom en sällskapsorden, kallad De små mästarinnors akademi. Alla de sex avbildade hovfröknarna var medlemmar i denna akademi vid kronprinsparets hov och som förlagor till deras huvuden fungerade Gustaf Lundbergs pastellporträtt för det planerade skönhetsgalleriet på Drottningholm. Den fabelmässiga framställningen alluderade på en händelse sommaren ovannämnda år, då Tessin skall ha sett hovdamerna "uti nog naturligt tillstånd, under det de skulle påkläda sig". Detta var en episod som uppenbarligen attraherade Tessins fantasi på flera plan. Han var en känd smygtittare och har själv berättat hur han lyckades öppna en badrumsdörr i smyg för att se en skymt av den vackra prinsessan av Rohan. Till Hönstavlan lät han foga ett par galanta verser där han liknade hovfröknarna vid höns och sig själv, som så oskyldigt fått se deras behag, vid en munter tupp. Målningen var alltså strängt privat till sin karaktär och endast avsedd för en trängre krets av initierade. Av samma skäl gav Tessin målningen till sig själv i julklapp 1747. Roger de Robelin (Källa: 1700-tal. Carl Gustaf Tessin på Läckö, Helsingborg 2005, s. 114)
