Lockheed P-3 Orion

P-3 Orion
En P-3C tillhörande Deutsche Marine under Berlin Air Show 2006.
Beskrivning
TypUbåtsjakt- och havsövervakningsflygplan
Besättning10 man
Första flygning25 november 1959
I aktiv tjänst1962 –
UrsprungUSA USA
TillverkareLockheed
Antal tillverkade757
Data
Längd35,61 meter
Spännvidd30,37 meter
Höjd10,3 meter
Vingyta120,77 m²
Tomvikt27 890 kg
Max. startvikt64 410 kg
Motor(er)4 × Allison T56-A-14
Motoreffekt4 × 4410 hk
Propeller4 × fyrbladiga propellrar, diameter 4,11 meter
Prestanda
Max. hastighet761 km/h (på 4 500 meters höjd)
Räckvidd med
max. bränsle
3 835 km
Max. flyghöjd8 625 meter
Lastförmåga
Lastförmåga9 000 kg
Beväpning & bestyckning
Upphängningspunkter10 plus internt bombutrymme
BomberMark 82, 83 och 84 flygbomber
multipelbomber
sjunkbomber
RobotarAGM-84 Harpoon
AGM-65 Maverick
AGM-62 Walleye
AGM-12 Bullpup
TorpederUbåtsjakttorpeder
ÖvrigtMinor
87 × Sonarbojar
Elektronik
ElektronikAN/ALR-66 och AN/ALQ-78 radarvarnare/radarpejl
AN/ASQ-81 magnetometer
AvionikAN/LTN-72 navigationssystem
RadarAN/APS-116 (P-3A)
AN/APS-137 (P-3B & C)
KameraKA-74A (tidiga P-3C)
Prototypen från 1958. Endast prototyperna hade kabinfönster eftersom de var ombyggda Electra passagerarplan.
P-3 Orion flyger sällan med extern last och monterade vapenbalkar eftersom det ökar luftmotståndet. Här är dock samtliga tio vapenbalkar monterade och bär en Mark 20 Rockeye multipelbomb var.
Sonarbojar laddas i därför avsedda tuber.
En EP-3E ARIES visar upp sitt batteri av sensorer. Notera avsaknaden av magnetometer.
En australisk AP-3C visar de interna vapenbalkarna.
En P-3AEW&C tillhörande USCBP med sin karaktäristiska ryggmonterade radar.
Cockpit av Lockheed P-3C Orion

Lockheed P-3 Orion är ett landbaserat havsövervaknings- och ubåtsjaktflygplan. Med totalt 757 byggda är det det mest spridda och använda flygplanet av den här typen. År 2012 har de äldsta flygplanen varit i tjänst i femtio år.

Historia

I augusti 1957 utfärdade USA:s flotta en specifikation på ett nytt havsövervaknings- och ubåtsjaktflygplan med längre räckvidd och större uthållighet än sin föregångare Lockheed P-2 Neptune. Låg kostnad och snabb leverans var också krav som tvingade flygplanstillverkarna att basera sin design på en redan existerande konstruktion. Lockheed valde att utgå från sitt beprövade passagerarflygplan Lockheed L-188 Electra som hade en attraktiv kombination av hög fart på hög höjd och god bränsleekonomi på låg höjd. Man hade dock inte behov av den långa passagerarkabinen, så skrovet kortades 2,13 meter, vilket också minskade vikten. Trots det blev Orion längre än Electra på grund av stjärtbommen.

De tre första prototyperna var ombyggda Electra-flygplan utan avkortad flygkropp. Jungfruflygningen genomfördes 19 augusti 1958 och ett år senare fick Lockheed ett kontrakt på en första serie om sju flygplan med den officiella beteckningen P3V-1 Orion. Dessa flygplan genomgick omfattande tester av flottans testpiloter vid Patuxent River och 16 juni 1962 godkändes den för tjänstgöring.

Kubakrisen

Knappt hade den första divisionen (VP-8) fått sina Orions i oktober 1962 innan de ombaserades till Bermuda för att upprätthålla den amerikanska ”karantänen” av Kuba under Kubakrisen.

Konstruktion

Orions huvudsakliga uppgift är ubåtsjakt och en stor del av flygplanets utrustning är också dedicerad för ubåtsjakt. Den kan bära med sig 87 sonarbojar som fälls i fallskärm och som sänker en hydrofon när de träffar vattenytan. Orion har en kraftfull centraldator för att behandla de ljud som sonarbojarna samlar in och sänder vidare till flygplanet. En magnetometer sitter monterad längst bak på en lång stjärtbom för att inte störas av flygplanets eget magnetfält. Den kan upptäcka magnetfältet från en ubåt med stålskrov i undervattensläge. Radarn kan från hög höjd upptäcka fartyg på upp till 250 km, men på låg höjd kan den även upptäcka periskopet från en snorklande ubåt på kortare håll.

Orion har tillverkats i tre huvudvarianter; P-3A, P-3B och P-3C. Även efter att produktionen upphört har planen fortsatt att uppgraderas, framför allt med kraftigare centraldator, känsligare signalspaningsutrustning och bättre kommunikation.

Varianter

  • P‑3A – Första produktionsmodellen. Kallades P3V-1 innan 1963. 157 byggda.
    • P-3A(CS) – Sex flygplan modifierade med radarn AN/APG-63 för United States Customs Service.
    • P-3ACH – Fyra flygplan modifierade i Chile med nyare elektronik.
    • P-3T – Tre thailändska P-3A uppgraderade med samma elektronik som P-3C.
    • EP-3A - Sju flygplan ombyggda till signalspaningsflygplan. Stora individuella skillnader.
    • NP-3A – Tre flygplan (inklusive prototypen YP-3A) användes som testflygplan av bland andra NASA.
    • RP-3A – Två flygplan använda för oceanografisk forskning.
    • TP-3A – Tolv flygplan utan ubåtsjaktutrustning används för pilotutbildning.
    • UP-3A – 38 flygplan inredda med passagerarkabin som användes för transport till och från olika marinflygbaser.
    • WP-3A – Fyra flygplan utan ubåtsjaktutrustning, med förstärkt flygkropp, förbättrad avisning och väderradar. Användes för att upptäcka och följa tropiska cykloner.
  • P‑3B – Andra produktionsmodellen. Nyare motorer (T56-A14) och förstärkt flygkropp.
    • P-3AM – Tolv brasilianska P-3B moderniserade med ett nytt stridsledningssystem.
    • P‑3AEW&C – Åtta P-3B konverterade till radarspaningsflygplan utan ubåtsjaktförmåga. De bär en AN/APS-138 (liknande den som sitter på Grumman E-2 Hawkeye) på ryggen.
    • P-3M – Fem före detta norska P-3B uppgraderade av CASA innan leverans till Spanien.
    • P-3N – Två norska P-3B som berövats sin ubåtsjaktutrustning och livstidsförlängts. Används för pilotutbildning, transport och kustbevakning.
    • P-3P – Sex portugisiska P-3B uppgraderade med samma elektronik som P-3C.
    • EP-3B - Tre signalspaningsflygplan opererade av flottan på uppdrag av CIA. Under 1960-talet var de baserade i Taiwan där de bedrev spaning mot den kinesiska kusten. 1969 flyttades de till Da Nang där de fortsatte samma uppdrag mot Nordvietnam.
  • P-3C – Tredje produktionsmodellen med ny centraldator, ändrad intern layout och spaningskamera under nosen.
    • P-3C I – Första uppgraderingen av befintliga P-3C med nytt navigationssystem och mer minne i centraldatorn.
    • P-3C II – Andra uppgraderingen med FLIR i stället för spaningskamera och möjlighet att bära sjömålsroboten AGM-84 Harpoon.
    • P-3C III – Den första modellen som fick IBM Proteus som centraldator. Andra förbättringar var systemet AN/ASR-3 som med hjälp av radiopejl och navigationssystemet exakt kunde hålla reda på sonarbojarnas läge.
    • P-3C CDU – Fyra flygplan byggda för amerikanska tullen med radarn AN/APG-66 och AN/AVX-1 gyrostabiliserad teleskopkamera.
    • P-3C LSRS – Fem flygplan utrustade med LSRS-radar (Littoral Surveillance Radar System) i en lång gondol under buken.
    • P-3CKSydkoreas beteckning på åtta P-3B som uppgraderats med elektroniken från P-3C.
    • P-3F – Sex flygplan exporterade till Iran. Byggda som P-3C med levererade med elektronisk utrustning från P-3B.
    • P-3K – Fem flygplan moderniserade med ny elektronik av Boeing för Nya Zeeland.
    • P-3WAustraliska flygvapnets beteckning på tio flygplan levererade med modernare centraldator.
    • AP-3C – Arton australiska flygplan som genomgått Boeings uppgraderingsprogram Sea Sentinel i slutet av 1990-talet med ny radar (Elta EL/M-2022), ny FLIR (Star Safire III), nytt navigationssystem och ny signalprocessor. Moderniseringen sparade dessutom in 3 ton i vikt.
    • EP-3E – Tolv signalspaningsflygplan byggda för att ersätta EP-3A och EP-3B.
    • WP-3D – Två flygplan byggda för att ersätta WP-3A. De är inte förstärkta på samma sätt för att flyga i orkanvindar. Den har inte mindre än tre olika väderradar; En i nosen, en i en radom under flygkroppen och en under den förstorade stjärtbommen.
    • CP-140 Aurora – 18 kanadensiska P-3C med elektronik och ubåtsjaktutrustning från Lockheed S-3 Viking.
    • CP-104A Arcturus – Tre CP-140 utan ubåtsjaktutrustning. Överskottsmateriel köpt av Lockheed 1991 då produktionslinjen i Burbank stängdes.
  • P-7 – En fjärde produktionsmodell tänkt att ersätta P-3 Orion. Den är 2,4 meter längre, 2,1 meter större vingspann och har fyra nya motorer (T407-GE-400) med fembladiga propellrar. Den blev dock nedlagd av kostnadsskäl och Boeing P-8 Poseidon valdes i stället.

Användare

 Argentinas flotta
  • Escuadrilla Aeronaval de Exploración – sex P-3B
 Australiens flygvapen
  • No. 92 Wing RAAF – 18 AP-3C
 Brasiliens flygvapen
  • 7º Grupo de Aviação – 12 P-3AM
 Chiles flotta
  • Fyra P-3ACH
 Greklands flotta
  • 353 Moira Nautikes Synergadias – sex P-3B
 Islamska republiken Irans flygvapen
  • 71:a marinflygdivisionen – fem P-3F
 Japans marina självförsvarsstyrkor
  • 1:a, 2:a, 4:e, 5:e och 31:a marinflygflottiljerna – 101 P-3C, fem EP-3 och fyra UP-3
 Kanadas flygvapen
  • 14:e flottiljen – 18 CP-140 Aurora och tre CP-140A Arcturus
 Norges flygvapen
  • 333:e skvadronen – fyra P-3C och två P-3N
 Nya Zeelands flygvapen
  • No. 5 Squadron RNZAF – sex P-3K2
 Pakistans flotta
  • 28 Squadron – sju P-3C. Två av dem förstördes i en terroristattack mot Mehran 22 maj 2011.
 Portugals flygvapen
  • Esquadra 601 ”Lobos” – fem P-3C
 Spaniens flygvapen
  • 221 Escuadrón – En P-3A och fyra P-3M
 Sydkoreas flotta
  • 6:e flygflottiljen – Åtta P-3C och åtta P-3CK
 Thailands flotta
  • 102 Squadron – Två P-3T och en VP-3T
 Deutsche Marine
  • Marinefliegergeschwader 3 ”Graf Zeppelin” – Åtta P-3C
USA USA
  • USA:s flotta – 154 P-3Cs och EP-3E. Ytterligare ett antal i malpåse vid AMARC
  • NOAA – Två WP-3D Hurricane Hunters
  • USCBP – Fyra P-3C CDU och fyra P-3AEW&C

Källor

Externa länkar


Media som används på denna webbplats

Flag of Chile.svg
Det är enkelt att lägga till en ram runt den här bilden
Flag of Norway (ef2b2d for red & 002868 for blue).svg
Författare/Upphovsman: Gutten på Hemsen, Licens: CC0
Flag of Norway with colors from the previous version on Commons. This file is used to discuss the colors of the Norwegian flag.
Flag of Portugal.svg
Flag of Portugal, created by Columbano Bordalo Pinheiro (1857–1929), officially adopted by Portuguese government in June 30th 1911 (in use since about November 1910). Color shades matching the RGB values officially reccomended here. (PMS values should be used for direct ink or textile; CMYK for 4-color offset printing on paper; this is an image for screen display, RGB should be used.)
Naval Jack of South Korea.svg
Naval jack of the Republic of Korea, adopted in 1955
Lockheed P-3C Orion of VP-8 heads to a bombing exercise loaded with MK-20 “Rockeye” cluster bombs on 19 September 2002.jpg
Brunswick, Me. (Sep. 19, 2002) -- A P-3C “Orion” attached to the “Tigers” of Patrol Squadron Eight (VP-8) heads to a bombing exercise loaded with MK-20 “Rockeye” cluster bombs. MK-20 cluster bombs deliver 247 bomblets, which, upon detonation, release a jet of super heated and pressurized gas, which can penetrate 10 inches of steel and 31 inches of reinforced concrete. The P-3C is a land-based, long-range, anti-submarine warfare (ASW) patrol aircraft. The weapon’s dispersion area is roughly the size of a football field. U.S. Navy photo by Photographer’s Mate Airman Shannon Smith. (RELEASED)
Air Force Ensign of Canada.svg
The 21st century version of Royal Canadian Air Force Ensign (formerly the Canadian Forces Air Command Ensign). As the Canadian Forces Air Command flag, this flag was introduced in 1985.[1]
Air Force Ensign of New Zealand.svg
Ensign of the Royal New Zealand Air Force
EP-3E Orion VQ-1 from below.jpg
A U.S. Navy Lockheed EP-3E Aries II surveillance aircraft of electronic reconnaissance squadron VQ-1 in flight, ca. 2006.
AP-3 Orion with bomb bay doors open 2010.jpg
Författare/Upphovsman: Jason B from Australia, Licens: CC BY 2.0
A Royal Australian Air Force (A9-658) AP-3C Orion maritime patrol aircraft in flight with its bomb bay doors open
P-3C cockpit DN-ST-86-05938.JPEG
The instrument panel in the cockpit of a Lockheed P-3C Orion anti-submarine patrol aircraft on display at the Naval Air Station Patuxent River (Maryland, USA) on 2 Sep 1985.
Lockheed Martin P3-C Orion l.jpg
Författare/Upphovsman: unknown, Licens: CC BY-SA 3.0
Breitling Super Constellation - RIAT 2013 (12030319104).jpg
Författare/Upphovsman: Tim Felce (Airwolfhound), Licens: CC BY-SA 2.0
Breitling Super Constellation - RIAT 2013
Flag of Iran.svg
Flag of Iran. The tricolor flag was introduced in 1906, but after the Islamic Revolution of 1979 the Arabic words 'Allahu akbar' ('God is great'), written in the Kufic script of the Qur'an and repeated 22 times, were added to the red and green strips where they border the white central strip and in the middle is the emblem of Iran (which is a stylized Persian alphabet of the Arabic word Allah ("God")).
The official ISIRI standard (translation at FotW) gives two slightly different methods of construction for the flag: a compass-and-straightedge construction used for File:Flag of Iran (official).svg, and a "simplified" construction sheet with rational numbers used for this file.
US Navy 050901-N-6205H-004 Aviation Ordnanceman 3rd Class Curtis Ballard removes sonobouys from the underside of a P-3C Orion on board Naval Air Station Jacksonville, Fla.jpg
Jacksonville, Fla. (Sept. 1, 2005) - Aviation Ordnanceman 3rd Class Curtis Ballard removes sonobouys from the underside of a P-3C Orion on board Naval Air Station Jacksonville, Fla. Petty Officer Ballard is assigned to the “War Eagles” of Patrol Squadron Sixteen (VP-16). U.S. Navy photo by Photographer’s Mate Airman Jacqueline Hall (RELEASED)
CBP P-3 Orion.jpg
Lockheed P-3 Orion with large radar tracer system, owned and operated by the U.S. Customs and Border Protection (CBP)
Naval Ensign of Japan.svg
Författare/Upphovsman: David Newton, uploader was Denelson83, Licens: CC BY-SA 3.0
Naval ensign of the Imperial Japanese Navy and the Japan Maritime Self-Defense Force
P-3 prototype NAN1-59.jpg
The first (aerodynamic) prototype of the Lockheed P3V Orion (after 1962 P-3) in flight in 1958. It cleary shows its origin from the Lockheed Electra airliner.