Lockheed Martin F-35 Lightning II

Lockheed Martin F-35 Lightning II/Joint Strike Fighter (JSF)
Lockheed Martin F-35 Lightning II.
Beskrivning
Typ	Enhetsflygplan
Besättning	1
Första flygning	15 december 2006
I aktiv tjänst	31 juli 2015
Versioner	F-35A, F-35B och F-35C
Ursprung	USA
Tillverkare	Lockheed Martin Aeronautics
Antal tillverkade	990+ (2024-02-01)[1]
Data
Längd	A/C: 15,7 m, B: 15,6 m
Spännvidd	A/B: 10,7 m, C:13,1 m
Höjd	A: 4,33 m, B: 4,30 m, C: 4,54 m
Vingyta	A/B: 42,73 m², C: 62,06 m²
Tomvikt	A: 13 170 kg, B: 14 588 kg, C: 14 548 kg
Max. startvikt	A/C: 31 751 kg, B: 27 215 kg
Motor(er)	1× Pratt & Whitney F135
Dragkraft	110 kN (178 kN med EBK)
Prestanda
Max. hastighet	Mach 1,6 (1 931 km/h, 1200 mph)
Räckvidd med max. bränsle	A: 2 500 km; B: 1 667 km; C: 2 593 km
Stigförmåga	91,4 m/s
Lastförmåga
Lastförmåga	Internt: 2,6 ton, Externt: 6,8 ton, Totalt: 8,2 ton
Beväpning & bestyckning
Upphängnings- punkter	4 interna + 6 externa
Fast beväpning	A: 1× GAU-22/A 25 mm
Bomber	(Stealth) A/C: 2 585 kg, B: 1 680 kg (Max) A/C: 8 165 kg, B: 6 800 kg
Elektronik
Elektronik	AN/APG-81 AESA-radar

Lockheed Martin F-35 Lightning II eller Joint Strike Fighter (JSF), är ett femte generationens stridsflygplan som är svårt att upptäcka. Det är avsett att kunna lösa både attack-, spanings- och jaktuppdrag. Flygplanet är ett samarbetsprojekt mellan flera länder (USA, Storbritannien, Italien, Nederländerna, Kanada, Australien, Danmark och Norge). F-35 är avsett att ersätta äldre plan av typen F-16 Falcon, F/A-18 Hornet, AV-8 Harrier och A-10 Thunderbolt.

Under slutet av 1980-talet började USA:s försvarsdepartement att leta efter en ersättare till den fjärde generations jakt- och attack-flyg som hade introducerats på 70-talet. Ett nytt program med namnet Joint Strike Fighter (JSF) påbörjades 1993 och 1995 gick även Storbritannien med i utvecklingsarbetet genom att betala 10 procent av den totala utvecklingskostnaden. År 1996 hade två amerikanska flygplansverkare fått kontrakt att utveckla olika experimentflygplan X-32 (Boeing) och X-35 (Lockheed Martin) för utvärdering. Också under 1996 beslutade Storbritannien för att ersätta sina Harrier-plan med det framtida planet, som även ska levereras i VTOL-version, dvs för vertikal start och landning (likt Harrier).

De tävlande experimentflygplanen flög för första gången under år 2000. Under 2001 vann Lockheed Martin kontraktet med sitt X-35, som designats av dess mytomspunna avdelning Skunk Works. Intresset från flertal NATO-länder ökade och beställningar på planet började sakteliga komma in. År 2006 fick X-35 den nya beteckningen F-35 Lightning II (Fighter-35) och 15 december samma år flög prototypen för första gången.

• F-35A: Standardutförande. Konventionell landning på flygfält. Framtagen för USA:s flygvapen och är även den vanligaste exportversionen.
• F-35B: Använder kort startbana och kan landa vertikalt och också hovra. Används av USA:s marinkår, Storbritanniens väpnade styrkor och ett fåtal exportkunder.
• F-35C: Anpassad för användning på hangarfartyg med katapultstart och bromskrok (arresting gear). Versionen har förstärkta landningsställ, särskilt rostskydd, infällbara vingar med mera. Används enbart av USA:s flotta.
• F-35I: F-35A med israeliska modifikationer. En senior i det israeliska luftförsvaret har officiellt uttalat "vi vill att flygplanen kallas F-35I eftersom vi vill ha unika israeliska installationer i dem."^[2] USA accepterade först inte att integrera Israels egna system i flygplanets elektronik men en plug and play-funktion kopplad till huvuddatorn tillåter påbyggnad utöver flygplanets basfunktioner.^[2] Israel kommer kunna placera sin egen externa jammingpod på flygen samt sina egna vapen och bomber i F-35s interna vapenutrymme.^[2][3]

En tvåsitsig skolversion behövs inte, då flygsimulatorer tänks ersätta omskolningsflygningar. Av taktiska skäl vill Israel emellertid utveckla tvåsitsiga "F-35D".^[4]

Lockheed Martin har kontinuerligt sänkt kostnaderna för produktionen, och räknar med att kunna sälja F-35A för drygt USD 80 miljoner per styck, exklusive tillkommande delar i normal upphandling, med ytterligare förväntade prissänkningar framöver (stordriftsfördel).^[5] Driftkostnaden år 2020 är ca 42 000 US-dollar per flygtimme.^[6][7]

År 2009 var över 3 000 flygplan beställda av 10 länder. I juli 2019 avbröt USA sitt samarbete med Turkiet, efter att Turkiet även köpt det ryska luftvärnssystemet S-400. USA såg inte detta som förenligt med ett köp av de 100 beställda flygplanen, och Turkiet avråddes tidigt av USA från att köpa detta luftvärnssystem.^[8]

En rapport från den amerikanska myndigheten Government Accountability Office (GAO) visar att USA:s F-35-plan är dyra och så svåra att reparera att de bara är tillgängliga halva tiden. Försvarsdepartementet ligger 12 år efter schemat med sina reparationsverkstäder, vilket gör att de tvingas köpa nya dyra delar istället för att reparera trasiga. År 2023 väntar 10 000 delar på lagning, och i genomsnitt behövs 141 dagar för att repararera ett plan.

Ca 125 plan tillverkas per år vilket är lägre än planerat, beroende på förseningar med F-35:ans simulator.

F-35 Lightning II Joint Strike Fighter-programmet är nu 183 miljarder dollar, drygt 2008,8 miljarder kronor, över ursprungskalkylen. USA:s försvarsdepartement bedömer att det kommer kosta 1,7 biljoner dollar, ca 18,66 biljoner kronor, över sin livstid. Ca 1,3 biljoner dollar, ungefär 14,27 biljoner kronor, är kopplad till underhåll.

Många olyckor och missöden har drabbat F-35-plan, men dessa måste ställas i relation till det stora antalet flygtimmar.^[9] I slutet av september 2023 kraschade ett plan över South Carolina efter att piloten hade utlöst katapultstolen.^[10][11]

Land	F-35A	F-35B	F-35C	Beställd	I tjänst från	ersätter	not
Australien	100			2002	2018	F-111C, F/A-18A Hornet	[12]
Belgien	34			2018	2023	F-16AM	[13][14]
Danmark	27			2016	2021	F-16AM	[15]
Finland	64			2021	2025	F-18 Hornet	[16]
Israel	50			2010	2017	F-16A Netz	[17][1] Ytterligare 25 plan planerade.[18]
Italien	60	30		2008	2016	AMX A-11A, F-16A, Tornado IDS, AV-8B	[19][20]
Japan	105	42		2011	2019	F-4EJ Kai Phantom II	[21]
Kanada	88			2022	2027	CF-18 Hornet	[22][23][24]
Nederländerna	52			2008/2013	2019	F-16AM	[25][1]
Norge	52			2008	2019	F-16AM	Slutleverans år 2025.[26]
Polen	32			2020	2026	MiG-29	[27]
Singapore		12		2019/2020	2026	F-16C	[28]
Storbritannien		138		2002/2007/2012	2018	Harrier GR.9 Sea Harrier FA.2	[29][30]
Sydkorea	40			2014	2019	F-4 Phantom II F-5 Freedom Fighter	[31] Ytterligare 20 plan planerade.[32]
Turkiet	100			2014		F-16C	Stoppat av USA pga köp av luftvärnssystemet S-400 från Ryssland[33]
Tyskland	35			2022	2030	Panavia Tornado	[34]
USA	1763			2001	2011/2016	F-16C, A-10C	[35][1]
		353			2012/2015	AV-8B Harrier, F/A-18 Hornet
			340		2013/2019	F/A-18 Hornet, F/A-18 Super Hornet
summerat	2502	575	340

• F-35A.
• 
  F-35B.
• 
  F-35C.
• 
  F-35B med lyftfläkt.
• 
  X-35C.
• 
  X-35A lufttankar, fotograferad från en KC-135 Stratotanker.
• 
  F-35A.
• 
  Israelisk F-35.
• 
  Amerikansk F-35.
• 
  Dansk F-35.
• 

  (c) 防衛省・自衛隊ホームページ, CC BY 4.0
  Japansk F-35.
• 
  F-35B.

• X-35 tankas i luften.
• Test av F-35A:s automatkanon.
• Vertikal landning

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Lockheed Martin F-35 Lightning II, 29 juli 2010.

• Wikimedia Commons har media som rör Lockheed Martin F-35 Lightning II.
  Bilder & media

Lockheed flygplan och Lockheed Martin flygplan Passagerarplan L-12 Electra Junior · Lockheed L-14 Super Electra · L-18 Lodestar · L-75 Saturn · L-188 Electra · L-1011 TriStar · L-1329 JetStar · L-049 Constellation · L-749 Constellation · L-1049 Super Constellation · L-1649 Starliner · Martin 2-0-2 · Martin 4-0-4 Transportflygplan C-5 Galaxy · C-130 Hercules · C-141 Starlifter · R6V Constitution Stridsflygplan Hudson · Ventura · B-26 Marauder · YF-12 · F-16 Fighting Falcon · F-22 Raptor · F-35 Lightning II · P-38 Lightning · F-80 Shooting Star · F-94 Starfire · F-104 Starfighter · F-117 Nighthawk · T-33 Spanings- och övervakningsplan A-12 · P-2 Neptune · P-3 Orion · S-3 Viking · SR-71 Blackbird · U-2