Ljungpipare
| Ljungpipare Status i världen: Livskraftig (lc)[1] Status i Sverige: Livskraftig[2] Status i Finland: Livskraftig[3] | |
 Adult hane av "nordlig" typ i häckningsdräkt. | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Vadarfåglar Charadriiformes |
| Underordning | Vadare Charadrii |
| Familj | Pipare Charadriidae |
| Släkte | Pipare Pluvialis |
| Art | Ljungpipare P. apricaria |
| Vetenskapligt namn | |
| § Pluvialis apricaria | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 | |
| Synonymer | |
Ljungpipare (Pluvialis apricaria) är en fågel som tillhör familjen pipare.[5] Fågeln häckar på hedar, mossar och tundra i norra Europa på västra Asien samt på nordöstra Grönland. Vintertid flyttar den till Västeuropa och Medelhavsområdet. Globalt anses den vara livskraftig och tros öka i antal.
Utseende
Ljungpiparen mäter 25–28 centimeter lång,[6] har ett vingspann på 53–59 centimeter[6] och väger mellan 150 och 220 gram. Den är en ganska långbent vadare, med en något kompakt kropp, men mindre och något smalare än kustpiparen. Ljungpiparen gråbrun ovansida med beigegula och vita fläckar. På våren och under häckningstiden har den svart buk och svart strupe, inramad av en vit rand. Honorna är inte lika kontrastrika som hanarna, men det finns en stor variation i den svarta färgningen så att det inte alltid är möjligt att skilja könen åt.[6]
_-_Ystad-2020.jpg)
Den kan vara mycket svår att särskilja från amerikansk och sibirisk tundrapipare, men båda dessa har längre ben och grå "armhålor", ej vita. Kustpiparen saknar de gula tonerna i fjäderdräkten och har i flykten bredare, mindre spetsiga vingar.[6]
Nordliga fåglar har generellt en högre kontrast i fjäderdräkten och är svartare på bröstet och buken, medan typiska sydliga ljungpipare är blekare i teckningen och anlägger också en mindre komplett sommardräkt än de nordliga. De individuella variationerna är dock mycket stora.[6]
Läte
Ljungpiparens läten består av vemodiga visslingar, "pyh" eller "tyy(u)", som upprepas envetet av oroliga häckfåglar men även hörs i flykten. Hanarna genomför spektakulär fjärilslik sångflykt på våren när de konkurrerar om häckningsplatserna, ett rytmiskt klagande "py-pii-u py-pii-u py-pii-u...", ofta följt av snabbare "prepurrlja-prepurrlja-prepurrlja..." när den landar. Den senare varianten hörs även under andra delar av året.[6]
Utbredning och systematik
Ljungpipare är en flyttfågel som häckar i norra Europa, västra Asien på Sibiriska tundran, och på nordöstra Grönland.[7] Den övervintrar i Storbritannien, på Irland, lokalt i Västeuropa från Danmark och söderut till Portugal och kring Medelhavet, vilket även omfattar Nordafrika.[7]
Underarter
Ljungpiparen behandlas antingen som monotypisk[8], det vill säga att den inte delas in i några underarter, eller delas in i två underarter med följande utbredning:[5]
- Pluvialis apricaria altifrons – häckar på östcentrala Grönland, Island, Färöarna och norra Fennoskandia österut till västra Sibirien
- Pluvialis apricaria apricaria – häckar från Irland och Storbritannien genom norra Europa (inklusive södra Fennoskandia) till baltstaterna
Förekomst i Sverige
I Sverige häckar ljungpiparen över stora delar av landet, på fjällhedar i norr, på myrar i övrigt och på Öland och Gotland på alvarmark. Både den "sydliga" och den "nordliga" typen (eller underarten) häckar i Sverige.
Ekologi
Den häckar på vidsträckta högmossar, öppna bergsängar, kalfjällshedar, torrare myrmark, alvarsmark och på tundran.[6] Både hane och hona deltar i häckningsbestyren och växlar med varandra. Boet är en grund urgröpning på marken, som fodras med lite växtdelar. Honan lägger fyra ägg med två till tre dagars mellanrum. Äggen är vanligen 52 x 35 millimeter stora och har gulbrun färg med mörkbrunt mönster. Äggen kläcks efter ungefär 30 dagar och ungarna kan genast livnära sig själva, men övervakas fortfarande av föräldrarna. Efter ungefär en månad är ungarna flygfärdiga. Ljungpipare födosöker på tundra och stränder, vilket även kan ske månupplysta nätter. De lever av insekter, kräftdjur och snäckor men även bär.
Ljungpiparen och människan
Status och hot
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, och tros öka i antal.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till mellan 1,3 miljoner och 1,75 miljoner individer.[1] Även i Sverige anses beståndet vara livskraftigt och det finns inga tecken på betydande populationsförändringar.[2]
Namn
På Färöarna häckar årligen cirka 1000 par.
Ljungpiparen är en fågel som har haft ett stort antal dialektala namn. I Skåne hette den ljungvipa, i Halland ljungspole, i Småland myrpytta, lertrana och åkerhöna. På Öland kallades den alwargrim eller alvargrimma, på Gotland för allvarhyna eller aiterhyna[9], i norra Sverige fjellhjerpe, hey-lo och fjellplistra medan den på samiska kallades hutti. Den har också tidigare kallats brockfogel.[10]
| Namn | Trakt | Referens | Kommentar |
|---|---|---|---|
| Alvargrim, alvargrimma | Öland | Förväxla ej med alvargrimmia, Grimmia tergestina, som är en bladmossa. | |
| Brockfogel | [10] | Förväxla ej med grå brockfogel, som är ett gammalt namn för kustpipare, Pluvialis squatarola | |
| Fjellhjerpe | Norra Sverige | ||
| Fjellplistra | |||
| Hey-lo | |||
| Hutti | Sápmi | ||
| Lerbena | Södermanland | [11] | |
| Lertrana | Småland Södermanland | [11] | |
| Ljungspole | Halland | ||
| Ljungvipa | Skåne | ||
| Myrpytta | Småland | Trivs på torr myrmark | |
| Åkerhöna | Småland | Kan även avse rapphöna (Perdix perdix) | |
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Goldregenpfeifer, 31 augusti 2005.
Noter
- ^ [a b c d] BirdLife International 2016 Pluvialis apricaria . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2017.3. Läst 7 december 2017.
- ^ [a b] Artfakta om ljungpipare, ArtDatabanken.
- ^ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av ljungpipare – Pluvialis apricaria” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. http://tun.fi/MX.27553. Läst 22 mars 2022.
- ^ Linnaeus (1758) Syst.Nat.ed.10, s:150
- ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
- ^ [a b c d e f g] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 144-145. ISBN 978-91-7424-039-9
- ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
- ^ Rasmussen P & D Donsker (Eds). 2020. IOC World Bird List (v10.1). doi : 10.14344/IOC.ML.10.1.
- ^ Hasselgren, Henrik Constantin (1909). Gotlands fåglar: deras förekomst och drag ur deras biologi. 2., öfversedda och tillökade uppl. Uppsala: Almqvist & Wiksell, sid:112
- ^ [a b] Sven Nilsson. D (1858) Foglarna
- ^ [a b] Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon, sida 398, [1], Gleerups, Lund 1862 ... 1867, faksimilutgåva Malmö 1962
Källor
- Roland Staav & Thord Fransson (1991) Nordens fåglar, andra upplagan, Stockholm, ISBN 91-1-913142-9
Externa länkar
- Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
- Dansk ornitologisk forening
Wikimedia Commons har media som rör ljungpipare.
Wikispecies har information om ljungpipare.- Läten på xeno-canto.org
|
Media som används på denna webbplats
(c) Foto: Jonn Leffmann, CC BY 3.0
En stor flock Ljungpipare drar fram över Öja mosse i Ystad 3 nov 2020.
Författare/Upphovsman: Ómar Runólfsson, Licens: CC BY 2.0
A European Golden Plover in Iceland.
Författare/Upphovsman: Cephas, Licens: CC BY-SA 4.0
Range map of European golden plover.
Författare/Upphovsman: LPfi, Licens: CC BY-SA 3.0
Vadarbo på Vintilätunturi i Urho Kekkonens nationalpark.
Författare/Upphovsman: Ferran Pestaña, Licens: CC BY-SA 2.0
Chorlitejos dorados en vuelo - Eurasian golden plover - Pluvialis apricaria, Delta del Llobregat, Barcelona, Spain