Den här artikeln har källhänvisningar, men eftersom det saknas fotnoter är det svårt att avgöra vilken uppgift som är hämtad var. (2022-11) Hjälp gärna till med att redigera artikeln, eller diskutera saken på diskussionssidan.
Listan över världsmästare i grafik
Detta är en kronologisk lista över världsmästare i tungviktsboxning som redovisar mästare som boxades/boxas efter markisen av Queensberrys regler, införda på 1890-talet. Den omfattar sålunda inte mästare erkända under de tidigare (och under en period samtidigt) rådande Jack Broughtons eller London Prize Rings regler.
En världsmästare kunde erkännas först efter ett offentligt anspråk. En mästare på den här tiden kunde vara en boxare som vunnit en anmärkningsvärd seger över en stark boxare och därefter fortsatt att vinna. Boxare som slutade och oklara matchresultat kunde ibland leda till att en titel under vissa perioder delades av flera män som gjorde anspråk på densamma.
1910–1961
Organisationer som utsåg världsmästare
International Boxing Union (IBU), grundat i Paris 1910. Bytte namn till European Boxing Union 1946. Organiserade VM-matcher från 1913 till 1963 varpå man uppgick i nybildade World Boxing Council (WBC).
New York State Athletic Commission (NYSAC), bildat 1920. Organiserade VM-matcher och utsåg mästare fram till det tidiga 1970-talet tills man blev en underlydande medlem av World Boxing Council (WBC).
National Boxing Association (NBA) bildades i USA 1921.
Andra organ såsom National Sporting Club från Storbritannien och California State Athletic Commission med bas i USA valde också de att vid vissa tillfällen erkänna egna världsmästare.
1961–nutid
Organisationer som nu utser världsmästare
World Boxing Association (WBA), som erkände sin första tungviktsvärldsmästare 1921 som National Boxing Association (NBA). 1962 tog man namnet WBA.
Utöver dessa organisationer finns ytterligare andra som arrangerar matcher och utser mästare i olika klasser; däribland World Boxing Union, International Boxing Association, World Boxing Federation med flera. Dessa har dock i skrivande stund (dec 2015) fortfarande ett ganska begränsat anseende och värde varför de inte heller på denna lista ges någon plats.
Lista över världsmästare
(Universellt erkända eller enligt erkännande av någon av organisationerna WBA, WBC, IBF och WBO eller deras tidigare varianter under annat namn)
Sullivan besegrade Paddy Ryan 1882 och vann därmed titeln Amerikas boxningsmästare (utan handskar). Med bristen på legitima utmanare utanför Amerika vann Sullivan gradvis erkännande som världsmästare. Den 29 augusti 1885 besegrade han Dominick McCaffrey i Chester Park, Cincinnati, i en match som beskrevs som "För att avgöra Markisen av Queensberrys handsktävling om mästerskapet i världen".
År 1895 meddelade Corbett sin pensionering från boxningen och nominerade därpå sin skyddsling Steve O'Donnell som sin efterträdare till VM-titeln. Traditionen krävde dock att O'Donnell skulle vinna titeln också i ringen så han matchades då mot den irländske boxaren Peter Maher i en match på Empire Athletic Club i Maspeth, New York, den 11 november 1895. Maher överraskande dock och besegrade O'Donnell via knockout i första ronden. Men allmänheten godkände inte riktigt den nye mästaren och även Maher själv uttryckte en önskan att få möta Corbett om den "riktiga" titeln. Maher försvarade i alla fall sin "världstitel" mot den brittiskfödde Bob Fitzsimmons i Coahuila de Zaragoza i Mexiko 21 februari 1896, men blev nu själv ett offer för en KO i rond 1. Fitzsimmons slog sedan den irländske boxaren Tom Sharkey från Dundalk 2 december 1896 i San Francisco, i en match som utmålades som gällande tungviktstiteln. Sharkey tilldelades segern på diskvalifikation i rond 8 av domaren, Wyatt Earp (!). Corbett meddelade därpå sin återkomst till ringen i slutet av 1896 och de anspråk som Maher, Fitzsimmons (fram till 1897) och Sharkey gjorde på att vara mästare brukar man i efterhand historiskt sett därför ignorera. Mästarna av den här versionen av VM-titeln skulle i så fall vara: Peter Maher Irland, 11 november 1895-21 februari 1896 Bob Fitzsimmons Storbritannien, 21 februari 1896-2 december 1896 Tom Sharkey Irland, 2 december 1896-1897 .
Jeffries var den första mästaren under de nya reglerna att avsäga sig titeln. Man förklarade då att vinnaren av en match mellan Marvin Hart och Jack Root skulle bli nästa legitima mästare. Jeffries skulle dock senare komma att återvända till ringen för att möta den framtida mästaren Jack Johnson.
Jack Johnsons vägran att fullfölja det avtal hans manager skrivit gällande ett titelförsvar mot den brittiska mästaren ledde till att det största boxningsorganet utanför USA, National Sporting Club i London, tog tillbaka sitt erkännande av Johnson som mästare. De matchade istället kanadensiska Sam Langford och den brittiska mästaren William "Iron" Hague mot varandra för sin egen version av VM-titeln. Langford besegrade Hague på knockout i rond 4 i London den 24 maj 1909 och återvände sedan hem till Nordamerika men gjorde aldrig något anspråk på att vara världsmästare.
Schmeling besegrade Jack Sharkey för att bli universellt erkänd som mästare, men i januari 1931 togs NYSAC:s version av titeln ifrån honom då han vägrade ett returmöte med Sharkey. NYSAC:s titel förblev vakant tills Schmeling och Sharkey till slut ändå möttes 1932.
I slutet av 1934 beordrade Internationell Boxing Union världsmästaren Max Baer att försvara sin titel mot den regerande europeiske mästaren, Pierre Charles från Belgien. När Baer i stället valde att möta James J. Braddock drog de tillbaka sitt erkännande av honom som mästare. IBU matchade därefter Charles mot den amerikanska tungviktaren George Godfrey för sin version av titeln i en match som ägde rum i Bryssel i Belgien 2 oktober 1935. Godfrey vann på poäng efter femton ronder men gjorde inget anspråk på mästerskapet och var sedan inaktiv de kommande två åren. IBU erkände därpå Baers efterträdare på tronen, James J. Braddock, som mästare.
Louis innehar rekordet för längsta regeringstid (11 år, 8 månader och 8 dagar), liksom rekordet för flest framgångsrika titelförsvar (25). Louis avsade sig titeln och drog sig tillbaka som obesegrad mästare. Dock skulle dåliga affärer tvinga honom att göra comeback några år senare.
Vid Joe Louis avsägande av världsmästarbältet i mars 1949 meddelade European Boxing Union att en match i maj samma år mellan Lee Savold från USA och den brittiske mästaren Bruce Woodcock skulle avgöra vem de skulle erkänna som ny tungviktsmästare. NYSAC och British Boxing Board of Control (BBBofC) beslutade också de att erkänna vinnaren i matchen som sin mästare, men hela tillställningen sköts upp i över ett år på grund av de skador Woodcock under våren fått i en bilolycka. NYSAC beslutade då att istället erkänna vinnaren av den kommande matchen mellan Ezzard Charles och Joe Louis i september 1950 som sin mästare. Louis gjorde nu comeback i ringen efter en frånvaro på 27 månader. När matchen om EBU och BBBofC tungviktstitlar slutligen ägde rum i juni 1950 besegrade Savold Woodcock i rond 4.
27 september 1950
16 juni 1951
Ezzard Charles
NBA, NYSAC
Amerikan
16 juni 1951
18 juli 1951
Ezzard Charles
Universell
Amerikan
Efter Lee Savolds nederlag mot Joe Louis i en icke-titelmatch i juni 1951, ansågs han inte av varken EBU eller BBBofC längre vara världsmästare och de båda organisationerna erkände nu istället omedelbart Ezzard Charles som hade besegrat Louis genom ett enhälligt domarbeslut den 27 september 1950. Charles blev då universellt erkänd som världsmästare i tungviktsboxning.
Patterson, Tommy Jackson och regerande mästaren i lätt tungvikt, Archie Moore, matchades i ett tremannamöte för att överta den vakanta titeln efter Rocky Marcianos pensionering. Patterson besegrade Jackson genom ett kontroversiellt delat domarbeslut i juni 1956 och sedan Moore i november samma år för att erkännas som ny världsmästare. Efter att ha besegrat Moore mötte Patterson Jackson en andra gång för att en gång för alla räta ut eventuella frågetecknen gällande sin legitimitet som mästare; detta i en match han vann på TKO den 29 juli 1957.
WBA och NYSAC tog tillbaka erkännandet av Clay (senare namnbyte till Muhammad Ali) som mästare då denne gick en returmatch mot Sonny Liston; en kränkning av organisationens dåtida regler. WBC och andra organisationer fortsatte dock att erkänna Clay som mästare.
Terrell besegrade Eddie Machen för att vinna den vakanta WBA-titeln. Han försvarade sedan titeln två gånger innan världsmästerskapet åter enades då han förlorade sitt bälte till Ali i februari 1967.
6 februari 1967
29 april 1967
Muhammad Ali
Universell
Amerikan
WBA, WBC, NYSAC och flera andra amerikanska delstatsboxningskommissioner drog tillbaka sitt erkännande av Ali som mästare i början av 1967 efter hans vägran att göra sin värnplikt i Vietnam.
Frazier besegrade Buster Mathis i en match som erkändes av boxningskommissionerna i Illinois, Maine, Massachusetts, New York och Pennsylvania som en match om "Världens tungviktstitel". Ett liknande epitet, "Världsmästerskap", gavs av Athletic Commission of Texas kring en match Frazier vann mot Dave Zyglewicz 22 april 1969.
Ellis blev erkänd som världsmästare efter att ha segrat i en åttamans-turnering sanktionerad av WBA i syfte att fylla deras vakanta titel. Bland deltagarna fanns Ellis, Leotis Martin, Jerry Quarry, Oscar Bonavena, Karl Mildenberger, Thad Spencer, före detta WBA-mästaren Ernie Terrell och tidigare obestridda mästaren Floyd Patterson. Joe Frazier erbjöds möjlighet att delta, men tackade nej till inbjudan.
16 februari 1970
22 januari 1973
Joe Frazier
Universell
Amerikan
Frazier och WBA-mästaren Jimmy Ellis möttes 16 februari 1970 för att ena tungviktstiteln. Frazier klev in i ringen erkänd som "världsmästare" av flera amerikanska boxningskommissioner, Ellis som mästare erkänd av WBA. WBC, vars titel hade förblivit vakant efter deras tillbakadragande av Alis titel, beslutade att erkänna vinnaren av matchen, Frazier, som sin mästare. Frazier besegrade sedan Ali den 8 mars 1971 för att häva alla eventuella tvivel på att han var den obestridde mästaren.
För första gången drog ett sanktionerande organ tillbaka sitt erkännande av en mästare på grundval av hans vägran att möta dess utsedda obligatoriska utmanare, Ken Norton. Spinks hade istället kommit överens om ett returmöte med Muhammed Ali.
I att aldrig tidigare skådat kliv i tungviktsdivisionen blev Norton omedelbart erkänd som WBC-mästare när Leon Spinks tecknat ett avtal om ett returmöte med förre mästaren Muhammad Ali. Vid tiden hade Norton utsetts till WBC:s obligatoriska utmanare baserad på en seger över Jimmy Young. Efter att ha blivit utnämnd till mästare krävdes det att Norton försvarade titeln mot organisationens nya obligatoriska utmanare, Larry Holmes. En match Norton förlorade - ihop med sin nyvunna titel.
Holmes avstod sin WBC-titel för att istället acceptera världsmästartiteln från International Boxing Federation, en nybildad organisation sprungen ur WBA.
Menande att hans karriär var över avsade sig Ali sin WBA-titel i utbyte mot betalning från promotorn Don King som ville få till stånd en match mellan dåvarande WBC-mästaren Larry Holmes och John Tate för att kora en obestridd mästare. Matchen förverkligades aldrig, och Ali återvände 1980 till ringen där han dock förlorade stort mot Holmes.
Spinks erkännande som IBF-mästare drogs tillbaka när han skrev kontrakt för att boxas mot den populäre Gerry Cooney snarare än organisationens utmanare nr 1, Tony Tucker. Spinks skulle dock fortsatt ha ett brett erkännande som den linjära mästaren (inklusive The Ring Magazines erkännande) ända fram till sin förlust mot Mike Tyson 27 juni 1988.
Tucker, organisationens försterankade utmanare, matchades mot James Buster Douglas om den lediga mästerskapstiteln efter att Spinks blivit fråntagen densamma. Efter att Tucker segrat i matchen ställdes han nästan omedelbart mot Mike Tyson i en match som skulle förena IBF-, WBA- och WBC-titlarna. Tuckers regeringstid som tungviktsmästare är den kortaste någonsin.
1 augusti 1987
6 maj 1989
Mike Tyson
Universell
Amerikan
Även om Tyson var erkänd som mästare av IBF, WBA och WBC var han inte allmänt erkänd förrän 27 juni 1988 när han besegrade innehavaren av The Ring Magazines linjära titel, Michael Spinks.
Damiani besegrade Johnny duPlooy för att bli den förste mästaren erkänd av nybildade World Boxing Organization som hade splittrats ut från WBC 1988. Trots detta var allmänhetens uppfattning att Mike Tyson var den sanna, linjära mästaren opåverkad.
6 maj 1989
11 februari 1990
Mike Tyson
IBF, WBA, WBC
Amerikan
Tyson inte längre universellt erkänd som "den enda mästaren" då den nya Boxningsorganisationen WBO fått sin första världsmästare.
Efter prejudikatet 1978 då WBC tilldelade Ken Norton sin titel efter att mästaren vägrat möta deras obligatoriska utmanare, gjorde man nu likadant. Riddick Bowe fråntogs titeln och organisationen tilldelade nu Lennox Lewis titeln; detta baserat på att han 31 oktober 1992 besegrat Donovan "Razor" Ruddock i en match som utsett deras "obligatoriska utmanare."
Foreman blev den äldsta mästaren i tungviktsboxningens historia genom att slå ut Michael Moorer. Foremans erkännande som WBA-mästare drogs tillbaka när han skrev kontrakt om ett möte med tyske Axel Schulz snarare än organisationens försteutmanare, Tony Tucker.
IBF drog tillbaka sitt erkännande av Foreman när han avböjde ett returmöte med Axel Schulz. Schultz matchades då mot Francois Botha om den vakanta titeln. Matchen ägde rum 9 december 1995 i Stuttgart, Tyskland och resulterade i en poängseger för Botha. Botha testade dock positivt för en anabola steroid i ett drogtest efter matchen och resultatet ändrades därför till en no-contest. Foreman fortsatte att boxas som den linjära mästaren tills han kontroversiellt förlorade mot Shannon Briggs genom ett majoritetsbeslut 22 november 1997, varpå han lade handskarna på hyllan.
Seldon, som blev WBA:s utmanare nr 2 när de drog tillbaka sitt erkännande av George Foreman, besegrade organisationens utmanare nr 1, Tony Tucker, för att vinna den vakanta titeln.
Akinwande hade varit rankad som WBC:s utmanare nr 2 när han vann den vakanta WBO-titeln mot Jeremy Williams. WBC, som en del av sin politik efter bildandet av WBO, tog då bort Akinwande från sina listor helt och hållet. I utbyte mot möjligheten att matchas mot regerande WBC-mästaren Lennox Lewis skulle Akinwande avstå sin WBO-titel.
Tyson och tidigare WBC-mästaren Lennox Lewis hade nått en "preliminär överenskommelse" om att mötas efter Tysons match mot Bruce Seldon. Före Seldon-matchen blev dock inget avtal skrivet. Lewis menade dock att överenskommelsen med Tyson var lagligt bindande och stämde därför Tyson som nu inte längre ämnade möta britten. Som en del av den juridiska uppgörelse som följde avsade sig Tyson sin WBC-titel.
24 september 1996
9 november 1996
Mike Tyson
WBA, (-)
Amerikan
9 november 1996
8 november 1997
Evander Holyfield (3:e gång)
WBA
Amerikan
7 februari 1997
13 november 1999
Lennox Lewis (2:a gång)
WBC
Britt
Lewis besegrade Oliver McCall för att vinna den vakanta titeln.
28 juni 1997
26 juni 1999
Herbie Hide (2:a gång)
WBO
Britt
Hide besegrade Tony Tucker för att vinna den vakanta titeln.
I början av 2000 stämde WBA:s utmanare nr 1, John Ruiz, Lennox Lewis och hela WBA, hävdande att WBA bröt mot sina egna regler genom att inte tvinga fram en match mellan honom och Lewis. En domstol i New Jersey dömde till förmån för Ruiz och bestämde att Lewis antingen mötte Ruiz i sitt nästa titelförsvar eller så skulle han avstå från WBA-titeln. Lewis valde då att istället möta Michael Grant i en mer lukrativ match och meddelade WBA att han därmed skulle avstå sin titel.
Lewis avstod IBF-titeln på begäran av promotorn Don King som ville arrangera en mästerskapsmatch mellan Evander Holyfield och Chris Byrd om den i så fall vakanta titeln. King betalade enligt uppgift Lewis 1 000 000 dollar som ersättning.
14 december 2002
22 april 2006
Chris Byrd (2:a gång)
IBF
Amerikan
Byrd besegrade Evander Holyfield för att vinna den vakanta titeln.
Efter segern över John Ruiz höll Jones WBA:s titlar i lätt tungvikt och tungvikt samtidigt. På hans begäran gick WBA ifrån sina egna regler kring dylika situationer och utsåg Jones som sin "pausade mästare", "Champion in Recess" i tungvikt och iscensatte därefter en match mellan John Ruiz och Hasim Rahman om en tillfällig "interim-titel". Matchen vanns av Ruiz 13 december 2003. Jones gavs därefter tid att innan 29 februari 2004 avgöra vilken av hans titlar han skulle försvara. Den 20 februari 2004 avstod han sin tungviktstitel för att fokusera på lägre viktklasser.
Sanders avsade sig WBO-titeln för att möta Vitalij Klitschko om den vakanta WBC-titeln.
20 februari 2004
17 december 2005
John Ruiz (2:a gång)
WBA
Amerikan
Den 13 december 2003 besegrade Ruiz Hasim Rahman för att vinna WBA:s "interim-titel". När Roy Jones Jr. avstod sin status som "Champion in Recess," erkändes Ruiz som mästare på grundval av denna seger. Den 30 april 2005 besegrades han av James Toney i ett titelförsvar men tio dagar senare meddelades det att Toney hade testat positivt för anabola steroider, nandrolon. Matchresultat ändrades därefter av New York Athletic Commission till en "no contest" varpå WBA meddelade att deras erkännande av Ruiz som mästare skulle bestå.
Klitschko besegrade Corrie Sanders för att vinna den vakanta titeln. Under perioden som följde drabbades Klitschko av ett antal skador. Till sist utsåg WBC honom som sin "Champion in Recess" och ordnade en match mellan tidigare WBC-mästare Hasim Rahman och Monte Barrett om en "tillfällig" "Interim-titel". Klitschko fortsatte dock att förföljas av upprepade skador och pensionerade sig från boxningen samtidigt som han gav upp sin titel.
9 november 2005
12 augusti 2006
Hasim Rahman (2:a gång)
WBC
Amerikan
Den 13 augusti 2005 besegrade Rahman Monte Barrett för att vinna titeln som organisationens "interimsmästare". När Vitalij Klitschko, WBC:s "pausade mästare" ("Champion in Recess") avstod titeln tre månader senare blev Rahman status höjd till fullt erkänd mästare.
Född i Kazakstan till ryska föräldrar, emigrerade Maskajev till USA 1999 och förvärvade amerikanskt medborgarskap 2004. Han blev rysk medborgare först i september 2006.
Under denna period drabbades Tjagajev av skador, bland annat en avsliten hälsena under träningen till sitt titelförsvar planerat till den 5 juli 2008 i ett returmöte med Nikolaj Valujev. Efter denna skada betecknade WBA Tjagajev som sin "Champion in Recess" och ordnade därför en match mellan Valujev och John Ruiz om den lediga titeln som vanns av Valujev 30 augusti 2008. Tjagajev skulle återvända till ringen men inte i ett möte med Valujev; istället förlorade han mot Wladimir Klitschko. Till sist drog WBA tillbaka sitt erkännande av Tjagajev.
Valujev besegrade John Ruiz för att vinna den vakanta titeln. När Tjagajev återkom till ringen menade WBA att han var tvungen att boxas mot Valujev senast den 26 juni 2009. När Tjagajev underlåtit att göra detta blev Valuejv tack vare sin interimstitel erkänd som fullvärdig världsmästare och stödet för Tjagajev drogs tillbaka.
Efter Klitschkos seger över David Haye 2 juli 2011 var alla de stora tungviktstitlarna i ägo av bröderna Klitschko. Detta fram till dess att Vitalij avstod sin WBC-titel och lade handskarna på hyllan.
Haiti-födde Stiverne besegrade Cristobal Arreola för att vinna den vakanta titeln.
6 juli 2014
5 mars 2016
Ruslan Tjagajev (2:a gång)
WBA (Reg)
Uzbek
Tjagajev besegrade Fres Oquendo för att vinna WBA:s vakanta "reguljära" titel. För att komplicera saken erkände WBA 17 oktober 2015 Luis Ortiz som sin "interimsmästare" efter dennes seger över Matias Ariel Vidondo, trots att Tjagajev endast tre månader tidigare framgångsrikt hade försvarat sin titel.
Bara tio dagar efter att ha vunnit sin titel drog IBF tillbaka sitt erkännande av Fury som mästare efter hans vägran att försvara den mot Vjatjeslav Glazkov och istället skrev kontrakt om ett returmöte med Wladimir Klitschko.
8 december 2015
12 oktober 2016
Tyson Fury
WBO, WBA (Sup), (-)
Britt
Efter att Furys mentala hälsa blivit sämre sedan titelvinsterna, samtidigt som han var under utredning för dopning gällande kokain och fynd av nandrolon i blodet bedömdes han som medicinskt olämplig att boxas. Han beslutade då att avsäga sig sina kvarvarande titlar – WBA (Super) och WBO.
Browne besegrade Ruslan Tjagajev för att vinna WBA:s "reguljära" mästerskapstitel, men Browne testade därefter positivt för Clenbuterol varvid WBA drog tillbaka sitt erkännande.
Tjagajev tilldelades titeln efter att Browne testat positivt för dopning. Han fråntogs dock densamma bara några månader senare då han inte velat möta WBA:s obligatoriska utmanare.
10 december 2016
31 mars 2018
Joseph Parker
WBO
Nyzeeländare / Samoan
Parker besegrade Andy Ruiz för att vinna WBO:s vakanta titel.
Charr besegrade Alexander Ustinov för att vinna WBA:s "reguljära" titel. Några dagar innan han skulle försvara sitt bälte (mot Fres Oquendo i september 2018) testade Charr positivt för drostanolon och trenbolon varpå matchen ställdes in. Några fler försök till titelförsvar blev det inte och i januari 2021 fråntogs Charr titeln på grund av inaktivitet.
Pensionerade sig från boxningen som mästare, avsade sig samtidigt titeln.
VM-titelns erkännande tillbakataget av sanktionerande organ beroende på boxarens vägran att möta organisationens topprankade utmanare.
Erkänd av WBA som tungviktsdivisionens "Reguljära" mästare, jämte den "Supermästare" som erkänns av flera organ samtidigt.
Erkänd av WBA som tungviktsdivisionens "Supermästare".
Sammanlagda regeringstider (top 10)
Senast uppdaterat 19 februari 2022
Listan inkluderar bara de stora titlarna (WBC, WBA, IBF, WBO och den innan 1962 universellt erkända Världsmästartiteln i tungviktsboxning) och inte någon så kallad "linjär titel".
Nycklar:
med fetstil indikerar en eventuell nuvarande mästare och hans antal dagar som mästare
WHC = officiellt erkänd som "Världsmästare i tungviktsboxning"
Florio, John; Shapiro, Ouisie (2013). One Punch from the Promised Land: Leon Spinks, Michael Spinks, and the Myth of the Heavyweight Title. Lyons Press. sid. 279. ISBN 978-0-7627-8300-7
Text document with red question mark.svg A text document icon with a red question mark overlaid. This icon is intended to be used in e.g. "unverified content" templates on Wikipedia.
Flag of South Africa (1928–1994).svg Flag of South Africa, used between 1928 and 1982. It is identical to the 1982 to 1994 version except that the shade of blue is darker. It is also known as the "Oranje-Blanje-Blou".
Flag of South Africa (1928-1982).svg Flag of South Africa, used between 1928 and 1982. It is identical to the 1982 to 1994 version except that the shade of blue is darker. It is also known as the "Oranje-Blanje-Blou".
Amerikan
Amerikan
Irland, 11 november 1895-21 februari 1896 
Storbritannien, 21 februari 1896-2 december 1896 
Amerikan
Kanadensare
Amerikan
Amerikan
Tysk
Italienare
Svensk
Amerikan
Sydafrikan
Kanadensare
Italienare
Ukrainare
Sydafrikan
Ryss
Vitryss
Uzbek
Nigerian
Australiensare
Nyzeeländare / 
Samoan
Tysk / 
Syrier
Mexikan.svg)
.svg)
.svg)
.svg)
.svg)
.svg)
.svg)
.svg)
.svg)
.svg)
%2c_Flag_of_Syria_(1980%e2%80%932024).svg)
_crowned.svg){kind=link}
.svg)
