Lindisfarneevangelierna
Konstnär | möjligen biskopen Eadfrith |
---|---|
Basfakta | |
Tillkomstår | 700-talet |
Typ | illumination |
Plats | British Library. London, Storbritannien |
Lindisfarneevangelierna är en illumination som skapades på Lindisfarneklostret på 700-talet. De är ett kristet manuskript på latin, som innehåller de fyra evangelierna och en beskrivning av Jesu liv och lära. Skapare anses vara munken Eadfrith.
Historik och beskrivning
De anses vara skapade av munken Eadfrith, som blev biskop av Lindisfarne 698 och som dog 721.[1] Idag tror man att de tillkom omkring 715 för att hylla Sankt Cuthbert.
Det är dock också möjligt att Eadfrith skrev dem före 698 i syfte att högtidlighålla upphöjelsen av Sankt Cutberths reliker detta år. Evangelierna är rikt illustrerade i den så kallade konststilen ökonst och var ursprungligen inneslutna i ett klenodband, ett band i läder täckt av juveler och metallprydnader, som hade gjorts av Billfrith Eremiten under 700-talet. Under vikingarnas räder mot Lindisfarne försvann läderomslaget med juveler. Ett nytt omslag gjordes 1852. Texten är den bäst dokumenterade och mest kompletta manuskriptet som skrivits i ökonstens skrivstil.
Sidorna är gjorda av veläng i kalvskinn och texten skriven med mörkbrunt, nästan svart, bläck som innehåller kolpartiklar från sot från lampor. Pennorna, som manuskriptet skrevs med, kan ha skurits från fjäder eller vassrör. För färgerna har ett stort antal olika pigment använts. Vissa färger har varit lokala, medan andra importerats från Medelhavsområdet och beträffande lapis lazuli från norra Indien. Guld har använts endast i få fall för detaljer. Som bindemedel i färgerna har oftast äggvita använts, ibland möjligen också fisklim. Sidorna är grupperade i åtta i en del med hål gjorda för bindningen.
Under 900-talet gjordes en översättning av evangelierna till fornengelska med glosor på engelska infogade mellan raderna i den latinska texten av Aldred Skrivare, prost vid klostret i Chester-le-Street. Detta är den äldsta befintligt översättningen av evangelierna till det engelska språket.
Proveniens
På grund av vikingaräder mot Lindisfarne omkring år 875 lämnade klosterfolket Lindisfarne och medtog då bland annat Lindisfarneevangeliet. Det anses att gemenskapen från Lindisfarne efter ungefär sju år slog sig ned i ett kloster i Chester-le-Street i Durham, där de stannade till år 995. Lindisfarneevangelierna fördes senare bort från katedralen i Durham vid upplösningen av klosterväsendet efter 1539 på order av Henrik VIII av England. De anskaffades i början av 1600-talet från Tobert Bowyer, Clerk vid parlamenten, av Robert Cotton (1571–1631). Cottons bibliotek kom till British Museum 1753 och gick vidare till British Library när detta separerades från British Museum.
Bildgalleri
"Mattsidan", den första bildsidan i manuskriptet
Första sidan i Markusevangeliet
Den skrivande evangelisten Matteus
Evangelisten Johannes
Inledningen till Lukasevangeliet
Källor
- Denna artikel är delvis baserad på artikeln Lindisfarne Gospels på engelskspråkiga Wikipedia.
Noter
- ^ Lindisfarne Gospels Arkiverad 17 juli 2018 hämtat från the Wayback Machine. British Library. Läst 2016-05-27
Externa länkar
- Faksimil av munuskriptet på British Library Digitised Manuscripts
- Lindisfarneevangelierna på British Librarys Online Gallery
|
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: unknown, Licens: CC0
St. Matthew
[Whole folio] St. Matthew, writing. He is accompanied by his symbol, a winged man blowing a trumpet and carrying a book; a figure holding a book appears by the curtainThe opening of St Luke's Gospel in the Lindisfarne Gospels. Folio 139 recto.
- Media: Ink, pigments and gold on vellum
- Library number: Cotton MS Nero D.iv, f. 139
Folio 27r from the Lindisfarne Gospels, incipit to the Gospel of Matthew. The main text contains the first sentence of the Gospel According to Saint Matthew: "Liber generationis Iesu Christi filii David filii Abraham" ("The book of the generation of Jesus Christ, the son of David, the son of Abraham").
The first line contains the word "liber" ("the book") with illuminated letters in insular majuscule; the first three letters ("lib") are much more ornate than the last two ("er") in white. The next two lines are in runic capitals (i.e. Latin letters in a rune-inspired script, also seen in the Book of Nunnaminster for example): the first of these lines partially contains the word "generationis" ("generation" in the genitive case) as "-onis" appears in the next line, followed by the contracted form of "Iesu", namely "Ihu" with a tilde on the "h"; this type of contraction is called a nomen sacrum.
The last line is in insular majuscule and begins with another nomen sacrum, the contraction "χρi" with a tilde, meaning "Christi". This is followed by a more compressed series of words. The first is "filii" ("son", genitive) with an "fi" ligature and a letter "l" with two stacked "i" letters on its leg. Then "David" is seen and is formed with a letter "d" with an "a" stacked on a "v" in its counter followed by "id". After that, "filii" is present again, however this time the "fi" ligature is replaced with the Greek letter phi (φ) due to its phonetic similarity. The last word is "Abraham", which is split into two lines.Folio 209v of the Lindisfarne Gospels showing John the Evangelist.
Författare/Upphovsman: Pat Alexander, Licens: CC BY 3.0
The opening page of Mark's Gospel, in the Lindisfarne Gospels. This manuscript was made by monks at the monastery of Linisfarne, an island off the coast of Northumbria, England, circa 700.
Page with Chi Rho monogram from the Gospel of Matthew in the Lindisfarne Gospels.