Lilla magellanska molnet
| Lilla magellanska molnet | |
.jpg) (c) ESA/Hubble and Digitized Sky Survey 2, CC BY 4.0 Lilla magellanska molnet | |
| Observationsdata | |
|---|---|
| Stjärnbild | Tukanen |
| Typ | oregelbunden dvärggalax |
| Skenbar magnitud | 2,7[1] |
| Andra beteckningar | |
| NGC 292, PGC 3085 | |
| Se även: Galaxer, Lista över galaxer | |
Lilla magellanska molnet är en dvärggalax.[2] Den klassas som oregelbunden galax.
Vissa tror att Lilla magellanska molnet tidigare var en stavgalax som stördes av Vintergatan, och blev en oregelbunden galax.[3]
Observationshistorik
På södra halvklotet var Magellanska molnen kända bland urinvånare, inklusive söderhavsöbor samt Australiens aboriginer. Persiske astronomen Al Sufi kallade Stora magellanska molnet för "Al Bakr", ("Vita oxen"). Europeiska sjömän skall först ha noterat dem under Medeltiden då de använde dem i sin navigering. Portugisiska och nederländska sjömän kallade dem "Kapmolnen", ett namn som kvarstod i flera sekler. När Ferdinand Magellan åren 1519-1522 var ute på jordenruntsegling, beskrevs det av Antonio Pigafetta som en "dunkel stjärnsamling".[4] I Johann Bayers stjärnatlas Uranometria, utgiven 1603, kallade han Lilla magellanska molnet "Nubecula Minor".[5] På latin betyder "Nubecula" litet moln.[6]
Mellan 1834 och 1838 studerade John Frederick William Herschel södra halvklotets stjärnhimmel från Royal Observatory vid Godahoppsudden. Då han studerade Lilla magellanska molnet, beskrev han det som en "molning ljusmassa i oval skepnad, och ett ljust centrum". Inom Lilla magellanska molnets området katalogiserade han 37 nebulosor och stjärnhopar.[7]
1891 öppnade Harvard College Observatory en station vid Arequipa i Peru. Åren 1893-1906, under Solon Baileys ledning, användes 610-millimetersteleskopet för att studera Magellanska molnen.[8] Henrietta Swan Leavitt, astronom vid Harvard College Observatory, använde fotografierna från Arequipa för att studera stjärnornas ljusstyrka. 1908 publicerades hennes studier, som visade en typ av variabel stjärna som kallades "variabel hop", senare en cepheid efter prototypstjärnan Delta Cephei. Studierna visade ett samband mellan den variabla perioden, och stjärnans ljusstyrka.[9]
Källor
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 8 november 2013.
Fotnoter
- ^ ”Tucana Constellation” (på engelska). http://www.constellation-guide.com/constellation-list/Tucana-constellation/. Läst 12 september 2014.
- ^ Bonnell, Jerry (17 juni 2006). ”APOD: 2005 June 17 - The Small Cloud of Magellan”. NASA. http://antwrp.gsfc.nasa.gov/apod/ap050617.html. Läst 7 juli 2008.
- ^ Staff. ”Small magellanic Cloud”. NASA/IPAC. Arkiverad från originalet den 7 november 2015. https://web.archive.org/web/20151107043237/http://coolcosmos.ipac.caltech.edu/cosmic_classroom/multiwavelength_astronomy/multiwavelength_museum/smc.html. Läst 7 juli 2008.
- ^ Westerlund, Bengt E. (1997). The Magellanic Clouds. Cambridge University Press. ISBN 0-521-48070-1
- ^ O'Meara, Stephen James (2002). The Caldwell Objects. Cambridge University Press. ISBN 0-521-82796-5
- ^ Lewis, Charlton Thomas; Kingery, Hugh Macmaster (1918). An elementary Latin dictionary. American Book Company. ISBN 0-19-910205-8
- ^ Herschel, John Frederick William (1849). Outlines of Astronomy. Philadelphia: Lea & Blanchard. ISBN 0-665-18744-0
- ^ Longair, Malcolm S. (2006). The Cosmic Century: A History of Astrophysics and Cosmology. Cambridge University Press. ISBN 0-521-47436-1
- ^ ”1777 variables in the Magellanic Clouds”. Annals of Harvard College Observatory 60: sid. 87–108. 1908. Bibcode: 1908AnHar..60...87L.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Lilla magellanska molnet.
| ||||||||||||||
| |||||
|
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: ESO/Y. Beletsky, Licens: CC BY 4.0
Deep in the Chilean Atacama Desert, far from sources of light pollution and other people-related disturbances, there is a tranquil sky like few others on Earth. This is the site for the European Southern Observatory's Very Large Telescope, a scientific machine at the cutting-edge of technology.
In this panoramic photograph, the Large and Small Magellanic Clouds — satellite galaxies of our own — glow brightly on the left, while the VLT’s Unit Telescope 1 stands vigil on the right. Appearing to bridge the gap between them is the Milky Way, the plane of our own galaxy. The seemingly countless stars give a sense of the true scale of the cosmos. Every night ESO astronomers rise to the challenge of studying this vista to make sense of the Universe.
This awe-inspiring image was taken by ESO Photo Ambassador Yuri Beletsky. Born in Belarus, Yuri now lives in Chile where he works as an astronomer. The dark skies above the Atacama Desert provide him with splendid opportunities to reveal the majesty of our cosmos, which he is keen to share.
Links
(c) ESA/Hubble and Digitized Sky Survey 2, CC BY 4.0
The two-color image shows an overview of the full Small Magellanic Cloud (SMC) and was composed from two images from the Digitized Sky Survey 2. The field of view is slightly larger than 3.5 × 3.6 degrees. N66 with the open star cluster NGC 346 is the largest of the star-forming regions seen below the center of the SMC.