Leonid Kantorovitj

Leonid Kantorovitj
Född	Леонид Витальевич Канторович 19 januari 1912[1][2][3] Sankt Petersburg[4][5][6]
Död	7 april 1986[7][8][3] (74 år) Moskva[9][10][11]
Begravd	Novodevitjekyrkogården[12] kartor
Medborgare i	Sovjetunionen och Kejsardömet Ryssland
Utbildad vid	Sankt Petersburgs universitet, 1930[13]
Sysselsättning	Matematiker[14][15][16], nationalekonom, universitetslärare
Arbetsgivare	Sankts Petersburgs statliga transportuniversitet (1930–1939) Sankt Petersburgs universitet (1931–1960)[13] Det militære ingeniørtekniske universitet (1939–1945)[13] Novosibirsks statsuniversitet (1961–1971)[13] State Committee for Science and Technology (1971–1976)[13][17] Institut for systemanalyse (1976–)[17]
Make	någon person (g. 1938–)[13]
Utmärkelser
Hedersmärke-orden (1944) Statliga Stalinpriset (1949) Arbetets Röda Fanas orden (1949) Leninpriset (1965)[13] Leninorden (1967) Fellow of the Econometric Society (1972)[18] Hedersdoktor vid Sorbonne (1975)[19] Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (1975)[20] Hedersdoktor vid Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg (1984) Patriotiska krigsorden av 1:a klass (1985)
Redigera Wikidata

Leonid Vitaljevitj Kantorovitj, född 19 januari 1912 i Sankt Petersburg, Kejsardömet Ryssland, död 7 april 1986 i Moskva, Sovjetunionen, var en rysk matematiker och nationalekonom som belönades med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1975.^[21][22] Kantorovitj är den ende sovjetmedborgare som tilldelats detta pris.

Kantorovitj studerade vid Leningrads universitet där han vid 18 års ålder tog doktorsexamen i matematik 1930.^[22] Han blev professor i Leningrad 1934 och stannade på denna befattning till 1960. Han ledde institutionen för matematik och nationalekonomi vid Sovjetunionens vetenskapsakademis filial i Sibirien 1961–1971, och var chef för forskningslaboratoriet vid Institutet för nationell ekonomisk planering i Moskva 1971–1976.

Kantorovitj blev ledamot av Sovjetunionens vetenskapsakademi 1964 och tilldelades Leninpriset 1965.^[22]

Kantorovitj första betydelsefulla insats inom nationalekonomi genomförde han 1938, som konsult till Plywoodstiftelsens statliga laboratorium, då han insåg fann en matematisk lösning på problemet med att maximera fördelningen av råvaror.^[22] Den teknik han utvecklade har senare kallats linjärprogrammering och används även för lösning av andra optimeringsproblem. Han redovisade sina resultat i publikationen The Mathematical Method of Production Planning and Organization 1939 – som publicerades på engelska i Management Science 1960 – där han visade att alla ekonomiska allokeringsproblem kunde reduceras till att maximera en funktion med ett antal bivillkor. Vid samma tid drogs samma slutsats av John Hicks (ekonomipristagare 1972) i Storbritannien och Paul Samuelson (ekonomipristagare 1970) i USA.

Kantorovitj mest kända bok är The Best Use of Economic Resources från 1959 – publicerad i engelsk översättning 1965. Han visade där att även socialistiska ekonomier måste använda priser baserade på resurstillgång för att effektivt kunna allokera resurser.^[22]

Hans icke-dogmatiska, matematiskt grundade analyser av den sovjetisk ekonomin stod i motsats till hans mer ortodoxa marxistiska ekonomkollegor i Sovjetunionen, och han räknas därför som en "reformekonom" ur ett sovjetisk perspektiv.^[22]

För sina insatser inom nationalekonomin belönades Kantorovitj med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1975, tillsammans med Tjalling Koopmans. Prismotiveringen för Kantorovitj och Koopmans löd "för deras bidrag till teorin för optimal resursanvändning".^[23] De två hade oberoende av varandra utvecklat aktivitetsanalys för resursallokering i syfte att uppnå ett givet ekonomisk mål till lägsta kostnad.^[22]

• Wikimedia Commons har media som rör Leonid Kantorovitj.
  Bilder & media

Wikimedia Commons har media relaterad till Leonid Kantorovitj.