Leda (måne)

Leda
Upptäckt[1]
UpptäckareCharles T. Kowal
UpptäcktsplatsPalomarobservatoriet
Upptäcktsdatum14 september 1974
Beteckningar
AlternativnamnJupiter XIII
Uppkallad efterLeda
Omloppsbana[2]
Periapsis269,393°
Halv storaxel11 164 000 km
Excentricitet0,1624
Siderisk omloppstid240,93 dagar
Medelomloppshastighet12 051 km/h[3]
Medelanomali230,352°
Inklination27,882°
Longitud för uppstigande nod219,181°
Medelrörelse1,4942407°/dag
Måne tillJupiter
Propra banelement[2]
Periheliumprecession144,79 år
Precession för uppstigande nod301,94 år
Fysikaliska data
Medelradie10 km[4]
Ekvatorradie10 km[3]
Omkrets62,8 km[3]
Area1 256,64 km2[3]
Volym4 189 km3[3]
Massa1,094 × 1016 kg[3]
Medeldensitet2,6 g/cm3[4]
Ytgravitation (ekvatorn)0,007 m/sec2[3]
Flykthastighet12 m/s[3]
GM0,00073 km³/sec2[4]
Albedo0,04[4]
Yttemperatur
Medel: ~124 K
Skenbar magnitud19,2 (R-band)[4]
Hitta fler artiklar om astronomi med

Leda är en av Jupiters månar. Den upptäcktes 1974 av Charles T. Kowal vid Palomarobservatoriet.[1]

Månen är namngiven efter den mytologiska gestalten Leda, som var drottning av Sparta. Leda fick sitt nuvarande namn 1975, i enlighet med ett förslag från upptäckaren Kowal.[5]

Den tillhör Himalia-gruppen som består av fem månar som roterar kring Jupiter mellan de galileiska månarna och de yttre månarna på ett avstånd mellan 11 000 000 km och 13 000 000 km med en lutning på cirka 27,5°.[6] Leda är Himalia-gruppens minsta måne.[1]

Källor

  1. ^ [a b c] ”Leda: In Depth”. NASA. Arkiverad från originalet den 19 februari 2016. https://archive.is/20160219083329/http://solarsystem.nasa.gov/planets/leda/indepth. Läst 18 augusti 2016. 
  2. ^ [a b] ”Planetary Satellite Mean Orbital Parameters”. Solar System Dynamics. NASA. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_elem. Läst 18 augusti 2016. 
  3. ^ [a b c d e f g h] ”Leda: By the Numbers” (på engelska). Solar System Exploration. NASA. https://solarsystem.nasa.gov/moons/jupiter-moons/leda/by-the-numbers/. Läst 18 augusti 2016. 
  4. ^ [a b c d e] ”Planetary Satellite Physical Parameters”. Solar System Dynamics. NASA. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_phys_par. Läst 18 augusti 2016. 
  5. ^ ”IAUC 2846: N Mon 1975 (= A0620-00); N Cyg 1975; 1975h; 1975g; 1975i; Sats OF JUPITER”. International Astronomical Union Circular. Central Bureau for Astronomical Telegrams. 7 oktober 1975. http://www.cbat.eps.harvard.edu/iauc/02800/02846.html. Läst 18 augusti 2016. 
  6. ^ Jacobson, R.A. (2000). ”The orbits of outer Jovian satellites”. Astronomical Journal 120 (5): sid. 2679–2686. doi:10.1086/316817. 

Externa länkar

Jupiters månar
Adrastea · Aitne · Amalthea · Ananke · Aoede · Arche · Autonoe · Callisto · Callirrhoe · Carme · Carpo · Chaldene · Cyllene · Dia · Eirene · Elara · Erinome · Ersa  · Euanthe · Eukelade · Eupheme · Euporie · Europa · Eurydome · Ganymedes · Harpalyke · Hegemone · Helike · Hermippe · Herse · Himalia · Io · Iocaste · Isonoe · Kale · Kallichore · Kalyke  · Kore · Leda · Lysithea · Megaclite · Metis · Mneme · Orthosie  · Pandia · Pasiphae · Pasithee · Philophrosyne · Praxidike · Sinope · Sponde · Taygete · Thebe · Thelxinoe · Themisto · Thyone · Valetudo
The Galilean satellites (the four largest moons of Jupiter).tif
S/2003 J 2 · S/2003 J 4 · S/2003 J 9 · S/2003 J 10 · S/2003 J 12 · S/2003 J 16 · S/2003 J 18 · S/2003 J 19 · S/2003 J 23 · S/2010 J 1 · S/2010 J 2 · S/2011 J 1 · S/2011 J 2 · S/2016 J 1 · S/2017 J 1 · S/2017 J 2 · S/2017 J 3 · S/2017 J 5 · S/2017 J 6 · S/2017 J 7 · S/2017 J 8 · S/2017 J 9
Jupiter · Jupiters ringar

Media som används på denna webbplats

The Galilean satellites (the four largest moons of Jupiter).tif

This composite includes the four largest moons of Jupiter which are known as the Galilean satellites. The Galilean satellites were first seen by the Italian astronomer Galileo Galilei in 1610. Shown from left to right in order of increasing distance from Jupiter, Io is closest, followed by Europa, Ganymede, and Callisto.

The order of these satellites from the planet Jupiter helps to explain some of the visible differences among the moons. Io is subject to the strongest tidal stresses from the massive planet. These stresses generate internal heating which is released at the surface and makes Io the most volcanically active body in our solar system. Europa appears to be strongly differentiated with a rock/iron core, an ice layer at its surface, and the potential for local or global zones of water between these layers. Tectonic resurfacing brightens terrain on the less active and partially differentiated moon Ganymede. Callisto, furthest from Jupiter, appears heavily cratered at low resolutions and shows no evidence of internal activity.

North is to the top of this composite picture in which these satellites have all been scaled to a common factor of 10 kilometers (6 miles) per picture element.

The Solid State Imaging (CCD) system aboard NASA's Galileo spacecraft acquired the Io and Ganymede images in June 1996, the Europa images in September 1996, and the Callisto images in November 1997.

Launched in October 1989, the spacecraft's mission is to conduct detailed studies of the giant planet, its largest moons and the Jovian magnetic environment.