Laryngalteorin

Laryngalteorin är en språkhistorisk teori om det indoeuropeiska urspråket, som först formulerades av den schweiziske lingvisten Ferdinand de Saussure 1878.^[1] Den beskriver ett antal hypotetiska konsonanter, så kallade laryngaler, som fanns i urspråket, men som med få undantag inte har bevarats i de indoeuropeiska dotterspråken. Nutida språkhistoriker antar i allmänhet att det fanns tre laryngaler, som brukar betecknas *h₁, *h₂ och *h₃.^[2] Det är inte känt, annat än i mycket grova drag, hur konsonanterna uttalades, och ordet laryngal, som också har betydelsen glottal konsonant, används främst av historiska skäl.^[3]

Ferdinand de Saussure lade grunden till laryngalteorin i uppsatsen Mémoire sur le système primitif des voyelles dans les langues indo-européennes.^[4] Uppsatsen skrevs under sommaren och hösten 1878 och trycktes i december samma år, men publiceringsdatum angavs i utgåvan som följande år, det vill säga 1879.^[5]

de Saussure förordade en enkel framställning av urindoeuropeiskans vokalsystem bestående av endast en ursprunglig vokal, *a, och åtta coefficients sonantiques, *m, *n, *r, *l, *i, *u, *A och *O̬.^[6] (Asterisk markerar här en rekonstruktion.) Av de Saussures coefficients sonantiques motsvaras i den moderna standardteorin *A och *O̬ av laryngalerna *h₂ och *h₃, och *m, *n, *r, *l, *i, *u av resonanterna, det vill säga nasalerna *m och *n, likvidorna *r och *l samt halvvokalerna *y och *w. de Saussure förmodade att även *A och *O̬, det vill säga *h₂ och *h₃, utgjorde halvvokaler.^[6]

Den danske lingvisten Hermann Møller byggde vidare på de Saussures teori och föreslog 1880, i artikeln Zur Declination: germanisch ā, ē, ō in den Endungen des Nomens und die Entstehung des o (<a2), ytterligare ett fonem: *E motsvarande *h₁. Till skillnad från de Saussure ansåg Møller att *A *E och *O̬ var konsonanter, närmare bestämt gutturaler. Det var också Møller som började att kalla de nya fonemen laryngaler.^[6]

Den förste att tydligt visa det riktiga i Møllers förmodan att fonemen var konsonanter, var den franske språkforskaren Albert Cuny. Hans argument gick ut på att *A *E och *O̬ måste vara konsonanter, eftersom det var resonanten som blev vokal i de fall något av dessa element förekom efter *r, *l, *m eller *n.^[7]

Historien om laryngalteorin tog en dramatisk vändning när den polske lingvisten Jerzy Kuryłowicz 1927, i artikeln ə indo-européen et ḫ hittite, kunde visa att en av de Saussures coefficients sonantiques, *A, bevarats i hettitiska.^[8]

Åtminstone en och förmodligen två av laryngalerna bevarades som konsonanten ḫ i hettitiska. Men eftersom det är osäkert hur det ljud som translitteraras ḫ egentligen lät, är laryngalernas uttal fortfarande omtvistat. Hettitiska skrevs med akkadisk kilskrift, och i akkadiska tycks motsvarande tecken stå för en tonlös velar frikativa, även om det inte är säkert att de hade samma ljudvärde i hettitska.^[9]

Det är svårt att säga någonting om hur laryngalen *h₁ – som försvann även i de anatoliska språken – uttalades, utom att den med säkerhet var en obstruent.^[3] Både [ʔ] och [h] har föreslagits,^[10] men det råder viss samstämmighet om att den var en glottal klusil.^[9]

Laryngalen *h₂ bevarades som konsonant i de utdöda anatoliska språken, t.ex. hettitiska. Att döma av beläggen tycks den ha varit en tonlös frikativa som uttalades långt bak i munhålan^[3] – en velar eller en faryngal:^[9] [x] eller [ħ].^[10]

När *h₃ förekom före vokalen *e i urindoeuropeiskan rundades vokalen, vilket tyder på att laryngalen var labialiserad. I övrigt kan *h₃ ha liknat *h₂, men det är också möjligt att de två laryngalerna skilde sig åt även på andra sätt.^[3]

När en laryngal förekom mellan konsonanter fick den (möjligen med något undantag) den så kallade trippelreflexen i grekiska, det vill säga *h₁ blev e, *h₂ a och *h₃ o. I indoiranska blev laryngalen, oavsett typ, i när den inte försvann spårlöst, och i övriga språk återspeglas den som a eller har helt försvunnit.^[11] Reflexerna till det urindoeuropeiska ordet för 'fader', *ph₂tḗr, exemplifierar den här utvecklingen:

urindoeuropeiska *ph₂tḗr 'fader': sanskrit pitā́, avestiska (p)tā (men i dativ piϑrē), armeniska hayr (från ett tidigare *haþir), tokariska pācar/pācer, klassisk grekiska πατήρ (patḗr), latin pater, forniriska athir, gotiska fadar.^[11]

I början av ord, före en konsonant, försvann laryngalen i de flesta fall spårlöst, utom i grekiska och armeniska, där den återspeglas i trippelreflexen e, a, o, och förmodligen i frygiska och kanske i fornmakedonska som också har en vokalreflex. I hettitiska förekommer både reflexerna h och a, och i andra fall har laryngalen helt försvunnit. Genom att man förr trodde att vokalen hade lagts till i grekiska och armeniska, talade man (och gör det fortfarande) om prostetiska vokaler.^[11] Reflexerna är e, a, o i följande exempel:

urindoeuropeiska *h₁rudhrós 'röd': sanskrit rudhirá-, klassisk grekiska eruthrós, latin ruber, gotiska rauþs.

urindoeuropeiska *h₁me 'mig': sanskrit mā, fornkyrkoslaviska mę, prusiska mien, armeniska im (från ett tidigare *em-), hettitiska ammuk, klassisk grekiska ἐμέ (emé), latin mē, gotiska mik.

urindoeuropeiska *h₂ues- 'vistas, uppehålla sig': sanskrit vásati, hettitiska huiszi, klassisk grekiska áesa <*aues- (aorist), gotiska wisan, jämför engelska was.

urindoeuropeiska *h₃n(e)id- 'håna, smäda' sanskrit níndati, armeniska anicanem (a- < *o-), litauiska níedèti, klassisk grekiska óneidos, gotiska ganaitjan.^[11]

Den sistnämnda urindoeuropeiska roten *h₃n(e)id- kan, förutom i de fem nämnda språken, även ligga till grund för det svenska ordet niding, fornsvenska nīþinger, med den forngermanska roten *nīþa, fiendskap, strid. En parallellrot synes föreligga i gotiska naitjan, skymfa, grekiska óneidos, skymf, tadel, sanskrit nidā, hån, smälek osv. Jfr nidvisa. ^[12]

Redan i urspråket färgades vokaler intill laryngalerna *h₂ och *h₃: *e färgades till *a vid *h₂ och till *o vid *h₃.^[13] I ett senare stadium försvann icke-stavelsebildande laryngaler, utom i anatoliska språk där *h₂ och sannolikt också *h₃ återspeglas som en konsonant med translittereringen ḫ. I de äldsta indoiranska språken – vedisk sanskrit och fornavestiska – gav laryngalen upphov till vokalmöte eller en glottal klusil mellan vokaler. Det finns också viss evidens för att laryngaler efter en konsonant fortfarande räknades i vedisk poesi.^[13] Följande exempel illustrerar den här utvecklingen. Lägg märke till att *e först färgats till *a, i enlighet med föregående princip.

urindoeuropeiska *h₂enti 'mot': sanskrit ánti, hettitiska ḫanti, klassisk grekiska ἀντί (antí), latin ante.^[14]

I vissa fall – när laryngalen kom efter en vokal sist i ett ord eller före en annan konsonant – förlängdes vokalen.^[13] Följande exempel visar hur *e först färgas till *a och hur laryngalen därefter försvinner samtidigt som *a blir en lång vokal, ā, i latin:

urindoeuropeiska *peh₂-s- 'skydda': latin pāstor 'herde', hettitiska paḫš-.^[13]

• Indo-European Phonology: Proto-Indo-European Laryngeals Center for Indo-European Language and Culture, The University of Texas at Austin.
• Mémoire sur le système primitif des voyelles dans les langues indo-européennes Faksimile av de Saussures uppsats om laryngalteorin.
• de Saussures uppsats Mémoire sur le système primitif des voyelles dans les langues indo-européennes i franska Wikisource.

• Bammesberger Alfred, red (1988-1990) (på engelska). Die Laryngaltheorie und die Rekonstruktion des indogermanischen Laut- und Formensystems. Indogermanische Bibliothek. Dritte Reihe, Untersuchungen. Heidelberg: Winter. Libris 1190041 

• Beekes, Robert S. P. (1995) (på engelska). Comparative Indo-European Linguistics: An Introduction. Philadelphia: Benjamins. Libris 6317965. ISBN 1-55619-505-2 

• Benveniste, Émile (1935) (på franska). Origines de la formation des noms en indo-européen. Paris: Adrien-Maisonneuve. Libris 2388586 

• Clackson, James (2007) (på engelska). Indo-European Linguistics: An Introduction. Cambridge textbooks in linguistics. Cambridge: Cambridge University Press. Libris 10604035. ISBN 978-0-521-65313-8 

• Fortson, Benjamin W. (2010) (på engelska). Indo-European Language and Culture: An Introduction. Blackwell textbooks in linguistics (andra utgåvan). Chichester: Wiley-Blackwell. Libris 11457537. ISBN 978-1-4051-8896-8 

• Gamkrelidze, Tamaz Valerianovič; Ivanov Vjačeslav Vsevolodovič, Winter Werner (1995) (på engelska). Indo-European and the Indo-Europeans: a reconstruction and historical analysis of a proto-language and a proto-culture. Trends in linguistics. Berlin: Mouton de Gruyter. Libris 4659661. ISBN 3-11-009646-3 

• Giacalone Ramat Anna, Ramat Paolo, red (1998) (på engelska). The Indo-European Languages: Edited by Anna Giacalone Ramat and Paul Ramat. Routledge Language Family Descriptions. London: Routledge. Libris 4914057. ISBN 0-415-06449-X 

• Joseph, John Earl (2012) (på engelska). Saussure. Oxford: Oxford University Press. Libris 12496257. ISBN 978-0-19-969565-2 

• Lindeman, Fredrik Otto (1997) (på engelska). Introduction to the "Laryngeal theory". Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft. "91" ([Rev. and augm. ed.]). Innsbruck: Institut für Sprachwissenschaft. Libris 6555657. ISBN 3-85124-666-7 

• Mallory, James Patrick; Adams Douglas Q. (2006) (på engelska). The Oxford Introduction to Proto-Indo-European and The Proto-Indo-European World. Oxford linguistics. Oxford: Oxford University Press. Libris 10140625. ISBN 0-19-929668-5 

• Ringe, Donald A. (2006) (på engelska). From Proto-Indo-European to Proto-Germanic. A linguistic history of English. Oxford: Oxford University Press. Libris 10343838. ISBN 978-0-19-955229-0 

• Szemerényi, Oswald (1996) (på engelska). Introduction to Indo-European linguistics. Oxford: Clarendon Press. Libris 4624934. ISBN 0-19-824015-5 

• Trask, R. L. (2000) (på engelska). The Dictionary of Historical and Comparative Linguistics. Edinburgh: Edinburgh University Press. Libris 8304348. ISBN 0-7486-1001-4 

• Watkins Calvert, red (2000) (på engelska). The American heritage dictionary of Indo-European roots (Andra upplagan). Boston: Houghton Mifflin. Libris 4893634. ISBN 978-0-618-08250-6