Larissa (måne)
| Larissa | |
 Två vyer av Larissa tagna av Voyager 2 | |
| Upptäckt | |
|---|---|
| Upptäckare | Harold J. Reitsema William B. Hubbard Larry A. Lebofsky David J. Tholen |
| Upptäcktsdatum | 24 maj 1981 |
| Beteckningar | |
| Alternativnamn | S/1989 N 2 |
| Uppkallad efter | Larissa |
| Omloppsbana | |
| Excentricitet | 0,001393 ± 0,00008 |
| Siderisk omloppstid | 0,55465332 ± 0,00000001 d |
| Inklination | 0,251 ± 0,009° |
| Måne till | Neptunus |
| Fysikaliska data | |
| Dimensioner | 216×204×164 km (± ~10 km)[1] |
| Massa | ~4.2 × 1018 kg (estimate)[2] |
| Medeldensitet | ~1,2 g/cm3 |
| Rotationsperiod | Troligtvis synkronisk |
| Albedo | 0,09[1] |
| Temperatur | ~51 K |
| Skenbar magnitud | +21,49 [3] |
Larissa (grekiska Λάρῑσα) är en av Neptunus månar.
Då rymdsonden Voyager 2 passerade och tog bilder av Neptunus och dess månar 1989 fick man bekräfta existensen av den måne som hade "förmörkat" en stjärna sedan 1981: Denna gång fick den beteckningen S/1989 N 2, men senare har den Internationella astronomiska unionen valt att uppkalla den efter kung Pelasgos dotter Larissa från den grekiska mytologin. Larissa var också känd under beteckningen Neptun VII (VII är 7 med romerska siffror), och skall inte förväxlas med asteroiden 1162 Larissa.
Larissa har ett irreguljärt, "potatisformat" klot som är mellan 168 och 216 kilometer brett. Dess överdel har flera kratrar, men visar inga tecken på geologisk aktivitet i månens inre. Larissa kretsar så tätt kring Neptunus att den fullföljer ett helt omlopp tidigare än Neptunus. Konsekvensen av detta är att tidvattenskrafterna långsamt tvingar Larissa att kretsa än närmare Neptunus vilket kommer leda till att Larissa någon gång i framtiden kommer falla ner i Neptunus atmosfär eller också brytas ner till grus och småsten i en ny planetring omkring Neptunus.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Larissa (måne).- NASA - Neptune: Moons: Larissa
Källor
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från danskspråkiga Wikipedia.
- ^ [a b] E. Karkoschka (1 september 2003). ”Sizes, shapes, and albedos of the inner satellites of Neptune”. Icarus "162": ss. 400. http://adsabs.harvard.edu/cgi-bin/nph-bib_query?bibcode=2003Icar..162..400K&db_key=AST&data_type=HTML&format=&high=444b66a47d11635.
- ^ P.J. Stooke (1 september 1994). ”The surfaces of Larissa and Proteus”. Earth, Moon ad Planets "65": ss. 31. http://adsabs.harvard.edu/cgi-bin/nph-bib_query?bibcode=1994EM%26P...65...31S&db_key=AST&data_type=HTML&format=&high=444b66a47d09669.
- ^ Britt Gynther och Stig Carlson (2006). Faktakalendern 2007. Semic. sid. 80
| ||||||||
Media som används på denna webbplats
These Voyager 2 images of satellite Larissa at a resolution of 4.2 kilometers (2.6 miles) per pixel reveal it to be and irregularly shaped, dark object. The satellite appears to have several craters 30 to 50 kilometers (18.5 to 31 miles) across. The irregular outline suggests that this moon has remained cold and rigid throughout much of its history. It is about 210 by 190 kilometers (130 by 118 miles), about half the size of Proteus. It has a low albedo surface reflecting about 5 percent of the incident light. The Voyager Mission is conducted by JPL for NASA's Office of Space Science and Applications.