Exil

Exil, latin: exsilium, eller landsflykt avser förhållandet att en person (exilanten) bor utanför sitt eget land, men utan att ha släppt sin identifikation med landet.

Bakgrund

Ordet exil kommer av latinets exsilium med samma betydelse och användning. Ursprungligen användes det i betydelsen landsförvisning, det vill säga när någon förvisas (deporteras) från sitt land.[1]

Under 1800-talet kom det istället att användas om den typ av landsflykt som bland annat en del revolutionära politiker tvingades till. Under 1900-talet har det oftare kommit att förknippas med flyktingars vistelse utomlands; flykten till ett asylland kan ha föregåtts av förföljelse på grund av ras, nationalitet, religion eller politisk verksamhet.[1] Under delar av 1900-talet har flyktingströmmarna särskilt i samband med större krig tidvis varit strida, och både första och andra världskriget, krigen i före detta Jugoslavien samt Mellanöstern har byggt på mängden exilanter. Samtidigt har de mottagande staterna (bland annat inom EU) satt upp hinder för att kunna begränsa mängden flyktingar.[1]

Effekter

Exilen medför ofrivillig förlust av språklig, social och kulturell samhörighet och förankring. I många länder har exilanter möjlighet att ansöka om asyl som ska skydda dem mot att utvisas tillbaka till det land som de flytt ifrån och där deras rättssäkerhet hotas.

Se även

Referenser

  1. ^ [a b c] ”exil”. ne.se. Arkiverad från originalet den 19 maj 2018. https://web.archive.org/web/20180519120802/https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/exil. Läst 18 maj 2018. 
Auktoritetsdata