Landsbygds- och infrastrukturdepartementet

Landsbygds- och infrastrukturdepartementet
Lilla riksvapnet
UnderordnadRegeringskansliet
Ansvarigt statsrådPeter Kullgren
OrganisationstypDepartement
KommunStockholm
LänStockholm
Organisationsnr202100-3831
Föregångare Civildepartementet
Infrastrukturdepartementet
Inrättad31 mars 1900 som Jordbruksdepartementet
1 januari 2023 som Landsbygds- och infrastrukturdepartementet
InstruktionSFS 2022:1873 (lagen.nu)
MinisterPeter Kullgren

Landsbygds- och infrastrukturdepartementet, förkortat LI,[1], förr Jordbruksdepartementet, är ett departement i Sveriges regeringskansli som leds av landsbygdsministern, för närvarande Peter Kullgren (KD). På departementet är också infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson (KD) placerad.

Landsbygds- och infrastrukturdepartementet ansvarar för frågor som rör landsbygd, livsmedel och areella näringar, regional utveckling, transporter och infrastruktur samt bostäder och samhällsplanering.

Historia

Tillkomst

Jordbruksdepartementet bildades 31 mars 1900 för att avlasta Civildepartementets överdrivet stora arbetsbörda, samt för att samordna den svenska jordbrukspolitiken.

Redan under ståndsriksdagens tid hade funnits förespråkare för en departementsreform i lantbrukets intresse, bland annat i Kungliga Lantbruksakademien. Det var dock under den nya tvåkammarriksdagen som förslagen fick mer vind under vingarna. Bland annat kom det nya Lantmannapartiet i sitt 1867 utgivna partiprogram med yrkandet på "en minister för jordbruk, handel och allmänna arbeten". Några år därpå kom partiet emellertid fram till att reformen var "mindre nödig".[källa behövs] Frågan drevs under 1860- och 1870-talen av lantmannapolitikerna Emil Key och David Theodor von Schulzenheim, utan framgång.

1880 föreslog greve Erik Sparre i en motion inrättandet av ett departement för jordbruket och övriga näringar. Detta skulle enligt honom uppvägas av att en konsultativ statsrådspost drogs in. Även detta förslag lades till handlingarna utan något positivt beslut. Sparre återkom med förslaget 1881 med samma resultat. 1883 begärde den så kallade Lantbruksriksdagen, efter ett initiativ av Sparre, att regeringen skulle upprätta ett departement för jordbruket och dess binäringar. Lantbruksakademiens förvaltningskommitté som fått petitionen remitterad till sig avstyrkte förslaget. Han kom med sitt krav även 1884, ävenledes denna gång utan framgång.

1884 kom en liknande vädjan från ett möte där landets industriföretagare var församlade. Regeringen beslutade att gå dessa framställningar till mötes. Civilminister Edvard von Krusenstjerna gjorde en framställning inom regeringen där han lade fram sin uppfattning om det tilltänkta departementet. Han föreslog att det nya departementet skulle ta över vissa ärenden från Civildepartementet: jordbruk, handel och industri samt andra landsbygdsnära uppgifter. Regeringen lade fram en proposition om ett nytt departement, men förslaget drogs i långbänk till senhösten 1887. Då röstades förslaget ner i Första kammaren men godtogs av Andra kammaren. Frågan sköts därmed på framtiden.

Genom Lantbruksstyrelsens inrättande 1889-90 blev frågan om ett departement för lantbruksfrågor mindre aktuell. Under 1890-talet kom det fler yrkanden på en departementsreform som skulle ge jordbruket och det övriga näringslivet en mer framskjuten placering inom regeringen. Bland annat uppmanade hushållningssällskapens ombudsmöte, den så kallade Lantbruksriksdagen, genom en motion från den liberale riksdagsmannen greve Carl Carlsson Bonde att ett departement för jordbruket skulle inrättas. Saken drevs i långbänk även denna gång. Bonde återkom med ett liknande förslag under 1896 års riksdag med samma resultat.

I augusti 1897 kom Sveriges Allmänna Handelsförening med en anhållan till Regeringen om ett departement för jordbruk, industri och handel. Detta vann gillande hos Lantbruksstyrelsen som dock såg mörkt om utsikterna för ett sådant departement. Under 1898 började det dock lossna och efter en hel del riksdagsarbete kom det en proposition under 1899 års riksdag.

Propositionen kom med förslaget att bland annat ärenden rörande lanthushållningen och fisket skulle lämna Civildepartementet. Bland annat dessa ärenden skulle sammanföras med Finansdepartementets administration gällande statens domänförvaltning för jordbruk och skog samt den statliga jordbruksnäringen. Efter ett långt övervägande av 1900 års riksdag så bifölls regeringspropositionen. Departementet började sitt arbete den 31 mars 1900 med godsägaren och tullvännen Theodor Odelberg som statsråd och chef.

Det nybildade departementet övertog ärende om jordbruk och fiske från Civildepartementet samt domänförvaltningen och den statliga jordbruksnäringen från Finansdepartementet. Fram till den 31 december 1986 behandlade departementet även ärenden rörande sakområden som miljö och naturvård. Från den 1 januari 1987 handläggs dessa ärenden i stället vid Miljödepartementet. Mellan 1995 och 2006 sköttes skogsärendena av Näringsdepartementet.

I samband med regeringsskiftet 2014 meddelades det att Landsbygdsdepartementet skulle läggas ned vid årsskiftet 2014/2015. Därefter flyttade frågorna till Näringsdepartementet och landsbygdsministern blev ett statsråd under detta departement.

I samband med regeringsskiftet 2022 meddelades det att ett Landsbygds- och infrastruktursdepartementet skulle upprättas från och med 1 januari 2023, som specifikt skulle ansvara för frågor om landsbygd, jordbruk, infrastruktur och bostäder.[2]

Departementsförändringar

  • 1969 – Ansvaret rörande lantmäteriet och kartväsendet lämnade departementet till förmån för Civildepartementet.
  • 1970 – Domänverket överfördes till Industridepartementet.
  • 1987 – Det nya Miljö- och energidepartementet övertog ansvaret för miljö- och naturvården.
  • 1991 – Frågorna gällande biobränslen flyttades över till departementet. De hade tidigare sorterat under Näringsdepartementet.
  • 1995 a) – Ansvaret för Skogsstyrelsen och Skogsvårdsstyrelserna övergick till Näringsdepartementet.
  • 1995 b) – Jordbruksdepartementet övertog jurisdiktionen för Sametinget ifrån Utbildningsdepartementet.
  • 2002 – Konsumentfrågorna hamnade på Jordbruksdepartementets bord. De sorterade tidigare under Justitiedepartementet.
  • 2006 a) – Ansvaret för skogsärendena återgick till Jordbruksdepartementet. Frågor om skogsindustrin stannade dock kvar på Näringsdepartementet.
  • 2006 b) – Konsumentfrågorna lämnade Jordbruksdepartementet. Det nya Integrations- och jämställdhetsdepartementet övertog dessa frågor.
  • 2011 – Departementet bytte namn från Jordbruksdepartementet till Landsbygdsdepartementet.
  • 2014 – Landsbygdsdepartementet lades ner 31 december.
  • 2023 – Ett nytt departementet under namnet Landsbygds- och infrastrukturdepartementet inrättas från den 1 januari 2023.

Enheter och sekretariat[2]

Landsbygdsavdelningen

  • Enheten för fiske, jakt och rennäring (FJR)
  • Enheten för jordbruk och livsmedelsföretagande (JL)
  • Enheten för regional utveckling och landsbygdsutveckling (RUL)
  • Enheten för djur och livsmedel (DL)
  • Enheten för skog, miljö och forskning (SMF)

Övriga enheter inom departementet

  • Enheten för bostäder och byggande (BB)
  • Enheten för samhällsplanering (SPN)
  • Enheten för utveckling och styrning av transportområdet (US)
  • Enheten för transportinfrastruktur och planering (TP)
  • Transportmarknadsenheten (TM)

Sekreteriat

  • Expeditionschefssekretariatet (EXPCH)
  • Rättssekretariatet (RS)
  • Administrativa sekretariatet (ADM)
  • Sekretariatet för EU och internationella frågor (EUI)

Övriga funktioner

  • HR
  • Kommunikation

Myndigheter[3]

Följande myndigheter sorterar under Landsbygds- och infrastrukturdepartementet:

Se även

Källor

  • Arbetsfördelningen mellan de svenska statsdepartementen efter 1840. Studier rörande den departementala reformrörelsen. Akademisk afhandling av Hans Cavalli. Malmö 1920. Förlagsaktiebolagets i Malmö Boktryckeri.
  1. ^ ”Landsbygds- och infrastrukturdepartementet”. Regeringen och Regeringskansliet. 26 mars 2019. https://www.regeringen.se/sveriges-regering/landsbygds--och-infrastrukturdepartementet/. Läst 17 juli 2023. 
  2. ^ [a b] ”Landsbygds- och infrastrukturdepartementets organisation”. Regeringen och Regeringskansliet. 3 januari 2023. https://www.regeringen.se/sveriges-regering/landsbygds--och-infrastrukturdepartementet/landsbygds--och-infrastrukturdepartementets-organisation/. Läst 17 juli 2023. 
  3. ^ ”Myndigheter med flera”. Regeringen och Regeringskansliet. 23 september 2014. https://www.regeringen.se/myndigheter-med-flera/. Läst 17 juli 2023. 

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Coat of arms of Sweden.svg
Författare/Upphovsman: Sodacan, Licens: CC BY-SA 4.0
Lilla riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

“ 1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
 ”