La finta semplice

La finta semplice ("Den föregivet enfaldiga"), K 51 (46a), är en opera buffa i tre akter för solister och orkester med musik av Wolfgang Amadeus Mozart. Librettot av Marco Coltellini som bygger på ett verk av Carlo Goldoni.

Wolfgang Amadeus Mozart

Historia

I september 1767 var Mozart med föräldrarna och systern i Wien, där han presenterades för kejsar Josef II. Denne beställde en opera av den då 11-årige Wolfgang, men till följd av intriger uppfördes La finta semplice aldrig i Wien. Leopold Mozarts arbetsgivare ordnade emellertid en föreställning på sin privata teater i Salzburg den 1 maj 1769. Det var Mozarts första försök i den italienska buffastilen som han behärskade häpnadsväckande väl för sin ålder.

Svensk premiär på Drottningholms slottsteater 3 juni 1956.

Orkesterbesättning

För recitativ: cembalo och cello

Personer

RollerRöstlägePremiärföreställning, 1 maj 1769Planerad föreställning, 1768 (Wien)
Fracasso, En ungersk kaptenTenorJoseph MeissnerFilippo Laschi
Rosina, hans syster, en baronessa SopranMaria Magdalena Haydn
Don Cassandro, en tyrannisk misogyn manBasJoseph HornungFrancesco Carattoli
Don Polidoro, hans enfaldige brorTenorAnton Franz Spitzeder
Giacinta, deras systerMezzosopranMaria Anna Braunhofer
Simone, Fracassos assistent,
förälskad i Ninetta
BasFelix Winter
Ninetta, Giacintas kammarjungfruSopranMaria Anna FesemayerAntonia Wagerle Bernasconi

Handling

Akt I

Kaptenen Fracasso och hans kalfaktor är inkvarterade på Cassandros och Polidoros lantgods. Fracasso är förälskad i deras syster, Giacinta, medan hans underlydande Simone är förälskad i kammarjungfrun Ninetta. Men de båda bröderna, som ogillar förändringar, vill inte själva gifta sig och inte heller ge bort systerns hand. Med Fracassos syster Rosinas hjälp sätter man igång en intrig. Rosina utger sig för att vara enfaldig. Av en sådan kvinna har de båda bröderna inget att frukta och förälskar sig därför i henne.

Akt II

Giacinta oroar sig för att det skall uppstå en fejd mellan bröderna, medan Simone med glädje ser fram emot ett slagsmål. De båda bröderna upptäcker att de är rivaler, och det blir till en duell. Slutligen blir de dock lurade att tro att Giacinta har försvunnit med familjens samlade förmögenhet.

Akt III

Men kärleksparen får varandra trots allt: Ninetta och Simone, Giacinta och Fracasso. Rosina skäner till sist Cassandro sin hand. Endast Polidoro får tomhänt därifrån.

Musikalisk struktur

  • Sinfonia

Akt 1

  • N. 1 Kör [Quartetto] Bella cosa è far l'amore! (Ninetta, Giacinta, Fracasso, Simone)
  • N. 2 Aria Troppa briga a prender moglie (Simone)
  • N. 3 Aria Marito io vorrei, ma senza fatica (Giacinta)
  • N. 4 Aria Non c'è al mondo altro che donne (Cassandro)
  • N. 5 Aria Guarda la donna in viso (Fracasso)
  • N. 6 Aria Colla bocca, e non col core (Rosina)
  • N. 7 Aria Cosa ha mai la donna indosso (Polidoro)
  • N. 8 Aria Ella vuole ed io vorrei (Cassandro)
  • N. 9 Aria Senti l'eco ove t'agiri (Rosina)
  • N. 10 Aria Chi mi vuol bene (Ninetta)
  • N. 11 Finale Dove avete la creanza? (tutti)

Akt 2

  • N. 12 Aria Un marito, donne care (Ninetta)
  • N. 13 Aria Con certe persone vuol esser bastone (Simone)
  • Nr. 14 Aria Se a maritarmi arrivo (Giacinta)
  • Nr. 15 Aria Amoretti, che ascosi qui siete (Rosina)
  • Nr. 16 Aria Ubriaco non son io (Cassandro)
  • Nr. 17 Aria Sposa cara, sposa bella (Polidoro)
  • Recitativ [Pantomima]
  • Nr. 18 Aria Ho sentoto a dir da tutte (Rosina)
  • Nr. 19 Duett Cospetton, cospettonaccio (Fracasso, Cassandro)
  • Nr. 20 Aria In voi, belle, è leggiadria (Fracasso)
  • Nr. 21 Finale T'ho detto, buffone (Rosina, Ninetta, Polidoro, Fracasso, Cassandro, Simone)

Akt 3

  • Nr. 22 Aria Vieni, vieni, oh mia Ninetta (Simone)
  • Nr. 23 Aria Sono in amore, voglio marito (Ninetta)
  • Nr. 24 Aria Che scompiglio, che flagello (Giacinta)
  • Nr. 25 Aria Nelle guerre d'amore non val sempre il valore (Fracasso)
  • Nr. 26 Final Se le pupille io giro (tutti)

Referenser

  • Gammond, Peter (1982). Opera-handbok. Göteborg: Wezäta. sid. 128. Libris 7745312. ISBN 91-8507491-8 

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Wolfgang-amadeus-mozart 1.jpg

This posthumous portrait of Wolfgang Amadeus Mozart was painted by Barbara Kraft at the request of Joseph Sonnleithner in 1819, long after Mozart died. Sonnleithner, who was making a "collection of portraits in oils of well-known composers" (Deutsch) wrote to Mozart's still-living sister Maria Anna ("Nannerl"), asking her to lend a picture to Kraft (a well-known artist working in Salzburg). Here is part of Nannerl's reply:

... [her friend ] Councillor von Drossdick ... sent the artist to me to see all 3 [of my] pictures [of Mozart], the one that was painted when he came back from the Italian journey is the oldest, he was then just 16 years old, but as he had just got up from a serious illness, the picture looks sickly and very yellow; the picture in the family portrait when he was 22 years old is very good, and the miniature, when he was 26 years old, is the most recent I have, I therefore shewed this one to the painter first; it seemed to me from her silence that is would not be very easy to enlarge it, I therefore had to shew her the family portrait and the other one, too. ... she wants to take her copy from the family portrait and introduce only those features from the small picture which make him look somewhat older than in the big picture."

Deutsch identifies the three pictures as:

  1. "Perhaps" the portrait by Knoller, Milan 1773. [1]
  2. The family portrait by della Croce.
  3. A lost small version of the famous portrait by Joseph Lange.
For present purposes, this implies that Kraft painted this with some basis to go on (and not completely out of her head, as the painter of this ridiculous picture did). Also, it tells us that Nannerl thought that the della Croce picture was "very good".
Mozart Lange.png
Detail of the unfinished portrait of Mozart by Joseph Lange.