LGM-118 Peacekeeper
LGM-118 Peacekeeper | |
![]() En Peacekeeper avfyras från Vandenberg Air Force Base i Kalifornien | |
Typ | ICBM |
---|---|
Ursprungsland | USA |
Servicehistoria | |
Brukstid | 1986 – 2005 |
Används av | United States Strategic Command |
Produktionshistoria | |
Tillverkare | Martin Marietta Corporation |
Kostnad/enhet | ca 20 miljoner USD |
Antal tillverkade | 50 |
Specifikationer | |
Längd | 21,8 meter |
Vikt | 88,5 ton |
Diameter | 2,3 meter |
Stridsspets | 10 × W87 |
Stridsspetsvikt | 270 kg |
Sprängkraft | 300 – 475 kiloton |
Motor | Första steget: Thiokol SR118 Andra steget: Aerojet SR119 Tredje steget: Hercules SR120 |
Bränsle | Fast bränsle |
Styrsystem | Tröghetsnavigering |
Vapenbärare | Robotsilo |
Prestanda | |
Räckvidd | 9600 – 11000 km |
Maxhöjd | 800 km |
Maxhastighet | 24 000 km/h |
Precision | CEP 100 meter |
LGM-118 Peacekeeper, även känd som MX-roboten var en interkontinental ballistisk robot som utvecklades av USA:s flygvapen för att möta hotet från sovjetiska robotar som R-36M Vojevoda (SS-18). Den äldre och mindre roboten LGM-30 Minuteman hade inte den räckvidd som krävdes för att nå robotfälten i Kazakstan och ubåtsbaserade robotar hade ännu inte den precision som krävdes för att slå ut robotsilor.
Design
För att neutralisera hotet från sovjetiska robotar utvecklades Peacekeeper med fokus på andraslagsförmåga, dvs förmågan att överleva ett kärnvapenanfall (förstaslag) för att sedan avvärja hotet om ytterligare anfall genom att slå ut de kvarvarande kärnvapenrobotarna. Robotarna kunde bära upp till tio MIRV-stridsspetar för att även om bara ett fåtal robotar överlevde förstaslaget skulle ha de tillräckligt med slagkraft för ett andraslag.
Utplacering
För att öka chanserna att klara ett förstaslag studerades ett flertal olika utplaceringar. En robot med tio stridsspetsar och med precision att slå mot robotsilor gjorde Peacekeeper-robotarna till mycket attraktiva mål för ett förstaslag. Det första alternativet utgjordes av en underjordisk järnväg som band samman ett tjugotal silor. Fördelen var att en fiende inte kunde veta vilken silo som innehöll en robot vid ett visst tillfälle. Nackdelen var de enorma kostnader som krävdes att bygga upp till tjugo silor per robot och dessutom en underjordisk järnväg.
Andra alternativet var en så kallad ”dense pack” där robotarna placerades i mycket motståndskraftiga silor bara 500 meter från varandra. Meningen var att den första detonationen skulle förstöra efterkommande stridsspetsar, men inte mer än en silo.
I väntan på lämpligare utplaceringar började Peacekeeper-robotar placeras i silor avsedda för Minuteman-robotar. Meningen var att robotarna senare skulle flyttas till järnvägsvagnar med avfyringsramper. Att placera robotarna på järnväg skulle ha gett dem den rörlighet som behövdes för att undvika ett förstaslag, men projektet lades ner i samband med Sovjetunionens sammanbrott 1992.
Avveckling
SALT II-avtalet införde begränsningar av nyttolasten i ICBM-robotar. Begränsningarna var amerikanska krav riktade mot Voyevoda-robotarna, men de kom också att drabba Peacekeeper. Den 3 januari 1993 undertecknades START II-avtalet enligt vilket Peacekeeper skulle avvecklas till 2004. Avtalet ratificerades aldrig av Statsduman, men trots det valde USA att avveckla Peacekeeper-systemet. Stridsspetsarna överfördes till Minuteman-robotar i samband med uppgraderingsprogrammet SERV (Safety Enhanced Reentry Vehicle) och robotarna byggdes om till Minotaur IV.
Bilder
W87 MIRV-stridsspetsar monteras på en Post-Boost Vehicle
Åtta MIRV-stridsspetar under återinträdet över Kwajalein-atollen i Stilla Havet.
Peacekeeper-robotar skjuts ut ur silon med ånga.
Källor
- The Peacekeeper (MX) ICBM The Nuclear Weapon Archive
- LGM-118A Peacekeeper Federation of American Scientists
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, LGM-118 Peacekeeper, 18 december 2010.
|
Media som används på denna webbplats
Cold Launch of a Peacekeeper missile dummy model. Notice that the rocket dummy has no engine. This was a demonstration of the cold launch technique which allows the rocket to clear the silo before starting its engines. The black things falling off of it allow it to more easily flow through the silo.
ID: DFST8611232 Service Depicted: Air Force
An LGM-118A Peacekeeper intercontinental ballistic missile is ejected from a launch canister during a test launch. (Fourth view in a series of four)
Location: MERCURY, NEVADA (NV) UNITED STATES OF AMERICA (USA)
Författare/Upphovsman: Gregory J Kingsley, Licens: CC BY-SA 3.0
This 26.5 meter railcar, painted as an ordinary Westinghouse railcar (one of the contractors), was a prototype built to carry and launch a single, nuclear-tipped LGM-118A Peacekeeper Inter-Continental Ballistic Missile. As part of former U.S. President Ronald Reagan's Peacekeeper Rail Garrison Deployment System, two of these cars plus two engines, two security, a fuel, a launch control, and a maintenance car would make up a complete train - one of 25 trains operated by the U.S. Air Force Strategic Air Command. Once deployed, they could roam the entire country until ordered to launch or stand down. This prototype railcar was retired to the National Museum of the United States Air Force in Dayton, Ohio in 1994.
LGM-118A Peacekeeper missile system being tested at the Kwajalein Atoll in the Marshall Islands. This is a long exposure photo showing the paths of the multiple re-entry vehicles deployed by the missile. One Peacekeeper can hold up to 10 nuclear warheads, each independently assigned a target. Were the warheads armed with a nuclear payload, each would carry with it the explosive power of twenty-five Hiroshima-sized weapons which is equivalent to around 400 kilotons of TNT.
W78 warheads inside Mk12A RVs on a Peacekeeper bus at Vandenberg AFB in 1983.
Peacekeeper missile after silo launch, Vandenberg AFB, CA.
Shock-absorbing pads fall away from the surface of an MGM-118A Peacekeeper intercontinental ballistic missile as it emerges from its launch canister. This is the first test launch of the Peacekeeper.