Lågtyska

Lågtyska
/ Plattdeutsch
Talas iTyskland Tyskland
Nederländerna Nederländerna
Danmark Danmark
RegionBremen
Hamburg
Mecklenburg-Vorpommern
Niedersachsen
Schleswig-Holstein
Sønderjylland
Brandenburg
Nordrhein-Westfalen
Sachsen-Anhalt
Groningen
Drenthe
Overijssel
Gelderland
Utrecht
Flevoland
Friesland
SpråkfamiljIndoeuropeiska språk
Latinska alfabetet
Språkkoder
ISO 639‐2nds
ISO 639‐3nds
Karta över lågtyskans nutida[när?] utbredningsområde med de lågsaxiska och östlågtyska dialekterna.

Lågtyska (Nedderdüütsch, högty. Niederdeutsch), eller plattyska (Plattdüütsch, högty. Plattdeutsch), är ett av de lågtyska språken.

Lågtyska talas numera i norra Tyskland och Nederländerna. Det bör inte förväxlas med den lågtyska språkfamiljen, vilken det tillhör. Det betyder att lågtyskan är närmare besläktat med nederländska än med högtyska, men har under tiden som dialekt i ordförrådet starkt påverkats av högtyskan.[1] Lågtyska tillhör huvudgrenen lågsaxiska, som skiljer sig från den andra grenen lågfrankiska, dit bland andra nederländskan hör (stundom utgör endast de lågsaxiska språken de lågtyska, stundom inkluderas de lågfrankiska). Lågtyskan brukar delas upp i östliga och västliga dialekter, varav de västliga är de med störst omfång.

Historia

Lågtyskans spridning före andra världskriget (det blå området).

Lågtyskan utskiljde sig mycket tidigt från urgermanskan och är i själva verket närmare besläktat med nederländska än med högtyska och fungerade som ett självständigt litteratur- och förvaltningsspråk i norra Tyskland in på 1600-talet.[2]

Lågtyskan var lingua franca i Hansan, och har haft stor inverkan på bland annat de moderna nordiska språken. Ett centralt verk för den lågtyska språkforskningen är Sachsenspiegel, som är en lagbok från 1200-talet.

Den lågtyska, som talades åren från omkring 1100 till 1600 kallas medellågtyska (medeltidslågtyska). [3]

I början på 1600-talet övertog den i södra Tyskland använda högtyskan rollen som skriftspråk och bildat talspråk även i Nordtyskland. Under 1800- och 1900-talens urbanisering och industrialisering har lågtyskan blivit mer av en dialekt som talas i första hand på landsbygden.

Geografi

Lågtyska talas i dag av ca 5 miljoner personer i förbundsländerna Bremen, Hamburg, Mecklenburg-Vorpommern, Niedersachsen och Schleswig-Holstein (med talare i södra Danmark) samt i delar av Brandenburg, Nordrhein-Westfalen och Sachsen-Anhalt och i Groningen, Drenthe och Overijssel samt i delar av Gelderland, Utrecht, Flevoland och Friesland i Nederländerna. Lågtyskan talas i större utsträckning längs kusterna än i inlandet.

Språket har varit på tillbakagång under lång tid till förmån för högtyska, eftersom lågtyska inte lärs ut i skolorna i någon större utsträckning. Det finns ett etablerat skriftspråk för lågtyska, men få lär sig skriva det.[4]

Genom olika initiativ till stöd från förbundsländerna och kommuner har en lågtysk litteratur återuppstått och lågtyskan har åter börjat användas inom bland annat teatern, kyrkan och i moderna medier. Antalet talare fortsätter dock att minska, framför allt genom att föräldrar talar högtyska med sina barn.

Fasta forsknings- och utbildningsresurser för lågtyska finns vid universiteten i Bielefeld, Flensburg, Greifswald, Göttingen, Hamburg, Kiel, Münster, Magdeburg och Rostock. Dessutom ges utbildning i lågtyska vid en rad andra universitet i norra Tyskland. Det finns vidare olika institut som har som syfte att främja lågtyskan, exempelvis institutet för det lågtyska språket i Bremen och den plattyska byrån i Aurich, Ostfriesland. Plattyska byrån arbetar bland annat för att främja användandet av lågtyska i arbetslivet och tvåspråkighet på daghem och i skolor. Det finns i Ostfriesland mer än 30 tvåspråkiga daghem som regelmässigt arbetar med både hög- och lågtyska.

Uppskattningsvis drygt hälften av befolkningen i norra Tyskland kan tala lågtyska och ca 90 % förstår lågtyska. Uppskattningsvis ca 10 % av barnen i ett av lågtyskans kärnområden i Ostfriesland växer upp med lågtyska som modersmål och ca 10 % växer upp tvåspråkigt. Resterande 80 % växer upp med högtyska.

Exempel

SvenskaLågtyskaTyska
ÄppleAppelApfel
BröstBostBrust
BrunBruunBraun
DagDagTag
DetDatDas
DödDoodTot
EnEenEins
FingerVingerFinger
GeGevenGeben
HögHoogHoch
Hake/ KrokHaakHaken
HusHuusHaus
LöpaLopenLaufen
MåneMaanMond
MångaMennigManche (Vissa, somliga)
NattNatt/ NachtNacht
NejNeeNein
NogNoogGenug
SakSaakSache
SkeppSchippSchiff
SnöSneeSchnee
StenSteenStein
TidTiedZeit
TvåTweeZwei/ Zwo/ Zwan
ÄtaEtenEssen
SvenskaLågtyskaTyska

Inflytande på svenska språket

Under medeltiden hade Hansa-tyskan stort inflytande på svenskan, främst i handelsstäderna. Ord och ordbildningelement lånades in. Detta underlättades av att lågtyskan redan innan var relativt närbesläktad med de nordiska språken, med flera ord i liknande form på grund av frånvaron av den högtyska ljudskridningen.

En stor del av ordförrådet hämtades från plattyskan. Lånord träffas i mängd på nästan alla kulturområden (med undantag av rättsväsendet), mest bland yrkestermer, som hantverks-, handels- och i synnerhet sjömanstermer (som ofta orätt härleds från holländskan). Bergsbrukets termer är av kulturhistoriska orsaker hämtade från högtyskan, som också gav en del jägartermer.[5]

Inflytandet blev dock svagare under 1500- och 1600-talet, då högtyskan istället kom att utöva en viss påverkan i och med att norra Tyskland reformerades. Under Stormaktstiden var man dock vaksam mot det högtyska inflytandet.[6]

Betydande lågtyska författare

Referenser

  1. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord lågtyska)
  2. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Lågtyska)
  3. ^ Ord för alla, Prisma, Stockholm 1993, ISBN 91-518-2586-4
  4. ^ ”Vårt tyska arvegods” (på svenska). Kristianstadsbladet. 14 juni 2004. http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/vart-tyska-arvegods/. Läst 23 oktober. 
  5. ^ Plattyska i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1915)
  6. ^ Jan Svensson, Kommunikationshistoria, s 38

Vidare läsning

Litteratur

Film

  • Stellet Licht, en film där det pratas lågtyska i majoriteten av dialogerna.

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Wikipedia-logo-v2.svg
Författare/Upphovsman: Version 1 by Nohat (concept by Paullusmagnus); Wikimedia., Licens: CC BY-SA 3.0
New Wikipedia’s logo. See also File:Wikipedia wordmark.svg for the wordmark, and File:Wikipedia-logo-v2-wordmark.svg for the logo+wordmark.
West Germanic dialect continuum in 1900 (according to Wiesinger, Heeringa & König).png
Författare/Upphovsman: Vlaemink, Licens: CC BY-SA 4.0
A map describing the principal dialect groupings of the closed West Germanic dialect continuum between German, Frisian, Low Franconian / Netherlandic and Low German around the year 1900. Based on:
  • P. Wiesinger: Die Einteilung der deutschen Dialekte. In: Dialektologie. Ein Handbuch zur deutschen und allgemeinen Dialektforschung, series: HSK 1.2, Berlin, New York, pp. 807-900
  • W. König: dtv-Altas Deutsche Sprache, 2019, Munich, pp. 230.
  • J. Goossens: Deutsche Dialektologie, Walter de Gruyter, 1977, pp. 48.
  • W. Heeringa: Measuring Dialect Pronunciation Differences using Levenshtein Distance, University of Groningen, 2009, pp. 232-234 ([1]).
  • Note: The majority of the map is based on that of Wiesinger, the former eastern areas of the German language are principally based on König. When in conflict in one another, priority was given to Wiesinger.

Legend: Lines

  • The thin white/black dashed line represents the area in which two Dachsprachen are present: Standard Dutch (alongside Standard West Frisian) in the Netherlands, and Luxemburgish (alongside Standard German) in Luxemburg.
  • The thick white line represents Standard Language isogloss (Goossens) between the dialects for which Dutch is the standard language (to the left of the line) and those for whom German is the standard language (right of the line).
  • Striped lines indicate transitional dialects.

Low Franconian varieties: (purple)
1. Central Dutch
2. West Flemish
3. Brabantic
4. Limburgian
5. Lower Rhenish

Frisian varieties: (orange)
6. West Frisian
7. Saterlandic (last remnant of East Frisian)
8. North Frisian

Low German varieties: (blue)
9. Overijssel
10. Gronings
11. Westphalian
12. Northern Low German
13. Eastphalian (one yellow part inside is Erzgebirgisch in part of the Harz)
14. Mecklenburg-Pomeranian
15. Brandenburgish (the yellow part inside is Berlinian in Berlin)
16. Middle Pomeranian
17. Eastern Pomeranian
18. Low Prussian

Middle/Central German varieties: (yellow)
19. Ripuarian
20. Luxemburgish (closely related to Moselle Franconian, but different written standard)
21. Moselle Franconian
22. Rhine Franconian
23. Central Hessian
24. Northern Hessian
25. Eastern Hessian
26. Thuringian
27. Northern Upper Saxon
28. South Märkisch
29. Upper Saxon
30. Silesian
31. High Prussian

Note 1: The empty part near 25, 26, 27 isn't a lake but Sorbian, a Slavic variety.
Note 2: Transylvanian Saxon spoken in Transylvania (Romania) is missing on this map.

Upper German varieties: (ochre)
32. East Franconian
33. North Bavarian
34. Central Bavarian
35. South Bavarian
36. Swabian
37. Low Alemannic
38. Middle Alemannic
39. High Alemannic
40. Highest Alemannic

German language pockets in Eastern and Southern Europe: (lila)

Cp.:

Low Saxon dialects.png
Map of Low Saxon or Low German dialects after 1945 and the expulsion of Germans out of Silesia, Pomerania and Prussia.

Yellow: (from west to east)

  • Dutch Low Saxon
  • Westphalian
  • Low Saxon (strict sense)
  • East Frisian
  • Eastphalian
  • Holsteinish
  • Schleswigish
  • Mecklenburgish
  • North Markish
  • South Markish